Jag kom på en vacker sentens: ”En Kyrka utan utan allvar kan nog bli en kyrka med tillkämpad kundvänlig glättighet – men utan Glädjen.” Jag tror att denna sentens är förödande sann. Rätta mig om jag har fel!
Jag behöver egentligen inte bekymra mig. Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö, men entusiasmen inför mötet, såvitt jag kunnat utröna den, är måttlig. Håglösheten är påfallande. Så har det kanske varit under lång tid. När jag var kontraktsprost organiserade vi i vart fall vid ett par tillfällen symposier i ordets räta mening. Father Len Black från Inverness hade tyckt att allt var tamt tills han kom till symposiet. Då kände han igen sig och erfor den goda stämningen. Minns jag rätt anslöt biskopen och hans handgångne man. Johansson hette den handgångne.
Alldeles för få präster besitter förmågan att ordna sig de omständigheter under vilka de vill leva under. Minns mina ord.
Vad gör prästerna i stället? De besannar ordet i Kommunistiska Manifestet att prästen är den siste som blir lönearbetare. Skulle jag ta ett sommarvikariat för halva priset, (kyrkoherdens lön minus 1500 kronor och sedan delat på hälften) förutsatt att jag egentligen ingenting skulle göra mer än ordna det basala: gudstjänster, förrättningar (kallas så!), telefon och personalmöten? Kontraktsprosten var tydligen för denna ordning. Det var så feltänkt att jag tackade nej – om jag ens tackade.
Deras tanke var inte att Kyrkan sedan århundraden har en herdestruktur som måste upprätthållas året om. Nu var det begränsade arbetsuppgifter som skulle utföras vid det löpande bandet – och till ett för arbetsköparen gynnsamt pris. Göra mer än vara, alltså. ”Jag jobbar som präst” – inte ”jag är präst.” Sommaren, förstod jag, är det inte så mycket att göra. Inte? När folk är lediga! När är det i relation till folket mycket att göra för en kyrkoherde? Man undrar.
Att sommaren är en ypperlig tid för TT – Teologiska timmen (med enkel lunch) eller TV – Teologisk Verkstad (med baguette) då det mesta kan fördjupas och vänskap skapas – nej då. Att församlingens dop- och konfirmandföräldrar (två biljetter per familj skulle kunna rekvireras) kunde lockats med på en repövning i buss, där vi kollat upp vad som sägs i konfirmandundervisningen och hamnar i norra Tyskland med en kort paus för eventuella inköp? Nej då. Sådant kan komma i tidningen och möta protester. Folk ska inte ha roligt, i varje fall inte i den kyrkliga gemenskapen. Det finns något skamlöst i detta, att tusenlappar ska betalas till det kyrkliga utan att något seriöst lockande ges i utbyte.
Frälsarens väg till korset slutade till synes i tragedi, djupaste förstämning, förvirring och handlingsförlamning. Känslan sitter tydligen i. Trots allt!
Så kom Rasmus Paludan och ställde till det. Pastor Hollertz gick igång och satte snurr på klockorna för att tysta vad Paludan hade att säga. Det är precis som domprosten Hermansson gjorde och helt intelligensbefriat. Man kan hoppas att pastor Hollertz får gå i fängelse, för då kan vi besöka honom. Besök i fängelse har många poäng med sig!
Pastor Hollerz kanske skulle anmälas till domkapitlet, misstänkt för att inte omfatta Confessio Augustana? I denna vår kyrkas bekännelse fördöms turken, dvs muslimerna. Eftersom Modéus II beklagade det eventuella brännandet av en koran, kanske han också ska misstänkliggöras? Kan en bekännelsetrogen lutheran säga att koranen är en helig skrift med tanke på Confessio Auguustana? För egen del tror jag inte att koranen i någon rimlig mening är helig skrift, ingiven av Guds helige ande på ett distinkt vis. Den kanske kan läsas för det? Jag har läst massor med böcker som inte är helig skrift och likväl uppskattat läsningen – så hur ska vi ha det?
När sedan den dansk-svenske Paludan glad fortsatte sina färder på en odyssé, likt en besvärlig gammaltestamentlig profet, fick han topplocken att gå hos många. Det var just detta han ville visa, hur lätt topplocken kan gå. Nu har vi fått se vad han ville visa – så vad gör vi nu? Betalar de miljoner som skadegörelsen kostat, enkannerligen när det handlar om att skaffa fram nya polisbilar och laga andra utryckningsfordon? Rimligtvis ska väl polisledningar på olika nivåer bytas ut också. Det är väl inom polisen som det är i det kyrkliga, de försiktigaste blir chefer och lämnar åt de oförsiktiga att möta verkligheten.
Kul för Paludan att visa motsatsernas spel. Eller ska vi välja alternativförklaringen att det var Paludan som skapade oredan? Och detta vare sig han var på plats eller inte?
Tillbaka till prästmötet. Det var minnenas afton med minnesteckningar i går. Dessutom kunde man hämta ut biskop före detta Johanssons minnesteckningar, de som skulle varit klara 2009. Präster i Växjö stift II. Minnesteckningar 2005-2009. Växjö stiftshistoriska sällskap, 2022. Jag läste boken.Lovorden haglade över de fina prästerna. De hade varit nöjda om de hört. Riktigt sant var dock inte allt.
Moderaten Åke Rydeman påstods ha bidragit mycket i kyrkomöte och i kyrkofondens styrelse. Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. Åke påstods ha haft pomada i håret. Kanske det. Men främst var det en ädel doft av Tabac rakvatten som omgav honom. Jag hade honom som lärare på Katedralskolan i Växjö också.Åke hann med mycket. Före detta Johansson fick inte heller med att Åke tackade hjärtligt för middagen under ett kyrkomöte. Biskop Jan Arvid konstaterade efteråt att Åke var den ende som inte betalat för det vin han druckit upp. Ska inte sådana väsentliga informationer lämnas i en minnesteckning? Liksom den omständigheten att han inte blev omvald i domkapitlet när de unga högkyrkliga valde in Jan Frithiof? Det sågs på sin tid som en skandal i stiftet. Men vi ville inte längre ha välförhållande och passivitet som befordringsgrund.
Vad jag tycker om Yngve Iversons påhopp på mig, när jag blivit invald i det allmänna kyrkomötet 1978/79, påminner jag gärna om. Min fullmakt borde bränna i fickan, tyckte ”farbror Yngve”, eftersom fel folk röstat på mig och domprosten Hallgren inte kommit med i kyrkomötet. Jag skulle avsäga mig. Tyckte han. Det tyckte inte jag, som omprövade min tanke att Iverson var en anständig präst. Frågor på det? Jag borde kanske skriva hågkomster trots allt? För att återställa ordningen liksom. Somligt var rätt vedervärdigt i Svenska kyrkan då också.
Jag slutade aftonen med en räkneövning och som rätt många vet, är det min sämsta gren. Men 51 döds sedan 2018 är många, tyckte jag. Alla utom två hade jag mött. Hälften satte jag stort värde på. Om det dör så många under dessa år, hur många har under samma period prästvigts? Jag sliter med frågan.
När Oloph Bexell var minnestecknare fanns den aktuella boken att få i handen efter gudstjänsten. Hur är det tänkt nu?