Jag har tjatat temat. Det blev en annan Kyrka. Hade vi från skuggornas rike kallat fram prosten Anders Blomquist i Jönköping (1886-1971), hade han häpnat, och frågat vad sonen prosten Per Blomquist (1917-1993) gjort som präst och politiker samt vidgat frågan till vad sonsonen kyrkoherde Anders Blomquist (f 1953) egentligen utfört som sin kyrkogärning. När prosten Anders insett, hade han stilla sagt: ”Lägg mig tillbaka!” Jag undrar dock om han uppfattat den fördärvelsebringande och inkompetenta välvilja med vilken Svenska kyrkan misskötts. De flesta ville väl och detta välförhållande belönades. När de något mindre begåvade förstod detta sammanhang, bytte de snabbt fot. Man gör så om man marscherar och kommer i otakt. Det räcker med ett halvt steg så är ordningen återställd. Sådant belönas.
Frågan är förstås om kyrkoskadan är obotlig. Att fråga så, är att fråga bibliskt. Ska Människosonen när han kommer åter finna tro på jorden – och i Svenska kyrkan? Om han finner tro – vilken tro är det då? Apostlarnas? Eller någon annat av typ gnostikernas och svärmandarnas tro och ordningar?
Här ställs jag inför en tankenöt, jag valde ordet ”tankenöt” i stället för ”intellektuell utmaning”, eftersom jag på Askonsdagen vill verka from och försynt. Om en kyrka antar en för kristen tro främmande tankemodell, med vilken automatik kommer den att skapa en ny praxis och därmed en helt annan tro – vare sig vi vill det eller inte? Frågan är inte mer begåvad än frågan om vad som händer när den sluttande plankan såpas. Ramlar vi helt naturligt nerför då? Om vi helt naturligt ramlar nerför, hamnar vi då vid en punkt som måste kallas ”point of no return”? Betyder detta i sin tur precis det jag hoppas på i Ukraina, medvetet motstånd mot det som tycks vara övermakt, men som rätt snart kan visa sig vara vanmakt på hög nivå? Också stora system kan falla samman.
Ska jag beskriva Svenska kyrkans dominerande kultur så blir det beskrivningen av en känslostyrd kvinnokultur. Det finns andra kvinnokulturer. Jag är själv produkt av en annan. Därför är jag nog extra känslig när jag ser rekryteringen av dessa känslosamma till diakonat och prästämbete för att inte tala om biskopspysslet. Tro nu inte heller att det bara är kvinnor som styrs av den känslostyrda kvinnokulturen. Det uttrycktes illa på 1950-talet, men fenomenet är väl känt: ”Vi behöver inga kvinnliga präster för vi har så många präster som är ena riktiga kärringar!” Blir ni känsligt känslosamma nu, har ni avslöjat vilken kultur ni tillhör, pillutta er!
Tror ni att jag tänker, att ett kyrkosystem styrt av av denna känslopjunkets kvinnokultur aldrig kan lyckas med någon som helst folkmission, tror ni rätt. Och det är själva logiken som är problemet. Ingen var i stånd att göra en riskanalys när avgörande beslut togs. Eftersom det inte fanns någon sådan fick lösningen – när oförutsedda problem dök upp (fortsatta minussiffror fast folket förutsattes komma i stora skaror, fortsatta invändningar mot det fattade beslutet t ex) – bli ”mer av samma”. En sådan lösning innebär på sikt annihilation. Men av vad? Tanken att man opererar bort en liten högljudd grupp utan att kroppen påverkas, rentav tar skada, av operationen tycks putinsk. Där fick jag till det! Ett kyrkligt självskadebeteende har fört oss dit vi är. Det beror på att väktarna på Sions murar inte skött sina sysslor. ”Nice but useless!” som Ulla Elias skulle sagt om personer av detta slag. Detta är ett bon mot, som gärna kan upprepas. Förresten har jag av en ung teologie studerande fått ett annat begrepp, fullt användbart. Putler. Smäda mera!
Begåvade läsare förstår, att jag vill ge Georg Lichtenbergs råd vidare. Den som har två par byxor säljer det ena och köper Carl Sjösvärd Birgers avhandling. Eftersom vetenskap är att bygga, bygga om och bygga nytt och altid ställa frågor – här har ni ett skäl till att jag är klimatskeptiker, inte så att jag betvivlar att vi har både väder och klimat, men säger man att ”Vetenskapen” unisont och oomullrunkligt säger något, strider ett sådant påstående mot vad jag fått lära mig. Nya insikter föder ännu fler nya insikter, särskilt om en begåvad forskare kört fram stora lass av systematiserat vetande. Det är inte docental skitviktighet som får mig att påpeka, att i Hjelmserydsboken, vänboken till Ingvar Hector, (Pro Veritate, Uppsala, 1977) skriver Jan Redin om den kyrkliga förnyelsen i Värend under den tid avhandlingen omfattar. Hans grepp är användbart. Han läser prästmöteshandlingarna för att se hur det förnyades på församlingsplanet. Den världsvida Kyrkan får ett lokalt nedslag, glocal heter det i avhandlingens summary.
Fanns det inte nog med material i den nya avhandlingen? Jovisst. Men mycket vill ha mer och det var mest en sinkadus att jag började tänka efter. När jag i denna fastetid tänker återkomma till den boken, kan jag alltså skylla ifrån mig på Carl! Det känns bra för mig att kunna göra så.
Avhandlingen bär fram frågor utanför avhandlingens ram. Det är till synes märkvärdigt men det är så intellektuella processer ska fungera. Den samtida kyrkliga förnyelsen, den som talar det kyrkligt förnyade språket på rätt dialekt och kan säga shibboleth som det ska sägas, behöver nu fråga: Varför blev den kyrkliga förnyelsen inte Alternativet i Svenska kyrkan? Den fick rätt, det program som körts fram från den kyrkliga riksnivån – Diakonistyrelse och Antjeborg lika – håller inte. Det ser vi och de förutsade fäderna just utifrån det glokala perspektivet. Mödrarna var mer troskyldiga, tror jag. Här är det som gjort för ett kyrkligt förnyat seminarium, ett symposium: ”I fädrens spår för framtids segrar!”, skulle man kunna säga.
Är ett problem att den kyrkligt förnyade tanken handlar om Kyrkan, en kollektivperson men inte en individ och att detta i en Individualiserad inte är en tanke som omedelbart slår an på de konsumenter ,som vi förvandlats till i vår samtid. Detta sagt, är vi väl inte så få som aldrig vill låta oss behandlas som fänad utan som folk. Gudsfolk. Men då får signalen som kallar oss inte vara otydlig.
Ett annat problem av det slag som ska kallas ”utmaning” i vår tid är förstås att hela tillvaron fragmentariserats. Det är en tid för små narrativ, en tid där Den Stora Berättelsen inte slår igenom. Reptilhjärnan alltså. Den får sitt i det smånna. Självfallet räcker inte det. Jag umgås med Jeremia och vårt umgänge är annorlunda i år än tidigare. Bibelläsningskompisen (BLK) menade, att det hör samman med kriget. Med Ukrainas lidande som bakgrund står budskapet fram, ger nya perspektiv genom att vara gamla – och utmanar just oss, Det blir mindre av en ”o så förskräckligt”-hållning och mer av en insikt om hur fallen världen är och vilket spel väldens furste bedriver.
Första gången jag läste Robert Hugh Bensons Lord of the World var det tack vare en nunna. Nu finns boken på bokrean om man vänder sig till Katolsk Bokhandel i Stockholm. kbh@katolskbokhandel.com Underhållande fasteläsning. Annars kan man i heliga fastetider läsa Thomas a Kempis om Kristi efterföljelse. Och fler tips får man nog vid en hänvändelse till kyrkoherden med frågan: ”Vad läser kyrkoherden själv för uppbyggligt i fastan 2022”, alltså gourmandens fråga förkyrkligad: ”Vad äter hovmästarn själv i afton?”
Alldeles centralt i marginalen: Fråga hur Svenska kyrkan ser på aktieinnehav i svensk vapenindustri och därför hur Svenska kyrkan ser på att Sverige lämnar dödliga vapen till Ukraina. Jag är för detta. Men vad tycker Svenska kyrkan? Fråga kyrkoherdarna och fråga i Antjeborg!
Modéus II har aldrig burit och placerat ut stridsvagnsminor eller övats att bygga rörbomber med skrot i, avsedda att skada så mycket som möjligt. Han har inte grävt värn heller. Men han blir känslosam och målar bilden av ett tredje världskrig. Borde han inte för många år sedan då övats i vapnens bruk just för att minimera krigsrisken och känt hur krigsmaktens 20-30 år gamla konserver smakar? Det är en särskilt känsla att äta mat som är äldre än jag själv. Modéus II vill kanske inte ta sådan mat i sin mun. Han vill i varje fall inte ta Vladimir Putins namn i sin mun, förklarar han offentligen. Kärnvapenhotet gör honom ”iskall”. Jaha. Konstigt när de finkristna inte på något sätt kan benämna Världens furste och hans hantlangare samt uppenbart rädes döden.
Modéus II tröstar med ljuständning och påstår att präster och diakoner lägger annat åt sidan och möter den som behöver prata. Det blir en manifestation i Växjö och detta meddelar han folket i Kalmar och på Öland! Vad är det för samling? ”En samling för fred och demokrati med hoppet och solidariteten som grundackord” men också ”sorgen och vreden [får] plats”. Och detta menar Modéus II ska vara ”en tröst för våra oroliga hjärtan”. Jag tröstades mer av mina tjänstevapen. Tjänstevapen och Andens svärd är handfasta realiteter. Vad är detta ”hoppets försiktiga ljus”, som strilar ”in i oroliga hjärtan”, när jag får tala med präst och diakon? Nu är det sagt och ifrågasatt.
Ni har förstått att jag inte är det minsta finkristen. Vad menar Modéus II? Ska Svenska kyrkan äga aktier för att stötta försvarsindustrin och vad sägs om lite vapenexport med syfte att svenskt, effektivt (och smärtfritt) döda ryska stridskrafter?