På Twitter såg jag bilden som Riksbiskopen lagt ut. Över Ärkebiskopsgården vajade den samiska flaggan. Först tänkte jag att Riksbiskopen övergått till den samiska religionen och firade detta steg i livet – men så var det nog inte alls. Riksbiskopen är fortsatt fusklapp, inte same. Som sådan uttryckte hon sin glädje över det samiska folkets nationaldag den 6 februari. Här uppstår det problem Björn Söder på sin tid fokuserade. Det samiska folket är och vill vara ett annat folk än det svenska. Svenska medborgare men eget folk. Och Riksbiskopen grattar på högtidsdagen genom att hon eller Heinz springer upp på vinden och flaggar från Ärkebiskopsgårdens tak. Jag tror detta är fel.
Ärkebiskopsgården är inte en privatbostad som ett radhus eller en villa eller en lägenhet med balkong. Skulle det tyska paret (Antje numera med dubbel medborgarskap) vilja flagga med den tyska flaggan, vore det lika fel. Ni tycker att jag verkar sur och grinig? Alls inte! Pigg, käck och munter som vanligt. Dysterheten skulle annars bero på att Hermann Rauschning en gång lärde mig flagghissandets symbolik. På de gemensamma flaggstängerna i Danzig vajade plötsligt nazi-flaggan och detta före något val som gett partiet makten. Flaggor är inga oskyldiga ting. Inte heller flaggbränning. Resonemanget kan överföras på pride-flaggor också.
Riksbiskopen ska ha konferens inom ramen för En värld av grannar. Det förvånar somliga. Inte mig. Antje är en religiös människa och i US-Amerikat var just det gemensamt religiösa och mötet med naturvetenskap hennes angelägenhet. Vi andra, vi de enfaldiga, som uppfattat att kristen tro är något annat än islam får väl trösta oss med att just detta tänker för egen del en hel hoper muslimer. Då kanske vi inte behöver låtsas intresserade av de nonsensfrågor som så gärna tryfferar konferenser? Som denna, som Riksbiskopen ska ta sig an: ”Kan tro och det teologiska perspektiv hjälpa oss att identifiera och formulera ett etiskt utrymme?” (sic!) Kommer professorn, terrorforskaren Maartje van der Woude och rabbi Michael Schudrich besvara frågan nekande, tror ni? Men vad betyder ”teologiska perspektiv” egentligen? Det är akademabelt, det hela. För en kyrkokristen tror jag det är fel perspektiv. Så här:
Jag är döpt och konfirmerad och därtill slagen av insikt att kristen tro är sann. Jesus är verkligen Guds Son och han blev människa. Den tro jag bekänner är inte intellektuellt trams utan gjord erfarenhet i en värld som i grund och botten är sakramental, Guds egen värld. Där finns jag, som blivit Guds barn. Det är väldigt fint – men inte så mycket jag kan skryta med för egen del eftersom allt detta är en Guds gåva som jag fått. Min tillvaro i denna värld är fylld av utmaningar. Så har det varit för människor i alla tider. Först utmaningen att få mat och dryck samt värme och vila. En kyrkokristen har i alla tider också vetat, att Gud lagt förberedda gärningar i min väg – eller i vägen för mig. Det är sådant jag ska ta itu med, jag själv eller i gemenskap med andra. Det finns sådant i min skapnad som kan stämma med problemets art, det som ligger i min väg. Men har jag då varit på konferens så att jag förstått svaret på frågan om hur jag ska identifiera och formulera ett etiskt utrymme? Tror inte det. En kallelse i kristen mening är något annat. Den är en uppgift att ta itu med mer än något jag formulerar utifrån ”det teologiska perspektiv”, som det heter.
Andra kan ta upp frågan om radikala islamister som på Svenska kyrkans bekostnad uppträder på Riksbiskopens möte. Frågan om pengar är den småländska frågan. Om någon skulle haka på med frågan om den som uttalat vill vara en fiende till det som byggt och byggts i detta land verkligen ska betraktas som en ”granne”, vet jag inte vad jag ska svara. Jag har över huvud taget inte fattat varför en kyrkokristen ska älska den skatt med vilken det byggs och bebos avskilda lokationer som Tjärna Ängar till exempel. Måste förresten en kyrkokristen älska det klanssystem, som innebär att klanledaren bestämmer vilket politiskt parti medlemmarna ska rösta på – vart tog då demokratin vägen och vad skulle Branting och Per Albin sagt om detta? Tage? Tage beklagar!
Blir jag granne med den som inte vill integreras? Jag sliter med frågan utifrån 1878 års katakesförklaring: ”goda vänner, trogna grannar och liknande”. (”Trogna” betyder ”trofasta” på modern svenska, för så heter det i Hakon Långströms och Kjell Peterssons revision Vad är det? Artos 2019), Förklaringen till tredje huvudstycket Herrens bön. Ska vi i stället tala om trofasta närboende fientligt sinnade, sådana som vill ha pengar sin försörjning från min skattebörda – typ Chicago när det begav sig och det fanns en affärsidé? Ska jag pigga upp mig med att läsa Det romerska rikets nedgång och fall av Edward Gibbon? Eller ska jag säga min själ detta enkla: ”Du börjar bli gammal. Äldre herrar har ingen framtid och därför tycker du framtiden verkar hotfull.” Då svarar jag något om den svåra ångest som föregår Frälsarens ankomst. Då blir min själ tyst och fundersam igen.
Jag har en del att fundera över. Vänsterpartiet ska nu ha könsuppdelade gruppsamtal. Då förstår jag hur jämställd jag är. Detta är mig en främmande och skadlig tanke. För en kyrkokristen inte obegriplig: Världen är en full bonde, som ramlar av hästen antingen på ena sidan eller andra. Det sa fader Luther och detta är, som tysken säger, ”spot on”. Först en manschauvinistisk kyrka och sedan en kvinnokyrka? Jag hör ju till dem som aldrig uppfattat den kyrkliga domänen i vår tid som särskilt manlig, måste jag säga. Och när jag fick hjälp att hitta Birgitta Meurlings text i Äntligen stod hon i predikstolen läser jag om kv*nnl*g* pr*st*r som jämför sig själva med m*nl*g* pt*st*r som på olika sätt misskött sig: ”Det kan till exempel handla om förskringring, alkoholmissbruk och erotisering av själavården. Förseelser av detta slag kan inte tolereras och i informanternas berättelser framstår de kv*nnl*g* pr*st*rn*s moral såsom varande högre än (somliga av) de m*nl*g* kollegornas, liksom deras professionalitet framstår som större.”
Jag ska alls inte låtsas ovetande. Jag känner igen själva böjningsmönstret. Det är bara det att vi nu ser något som år 1957 och 1958 betraktades som fullständigt otänkbart när reformen skulle antas. Då skulle vi bara få de fina in i sysslorna vid altaret, i predikstolen, i själavården och i församlingsarbetet i stort. Därtill skulle folket komma rännande i kyrkan vareviga söndag. En kvinnlig ärkebiskop framstod då som en vacker dröm. Vad de drömde om är det vi ser, tror jag. Den religiösa omställningen ter sig i detta perspektiv helt logisk och Riksbiskopen far den 2 mars till Luleå för att ihop med Åsa låta sig informeras om gruvbolaget Beowulfs planer. Se där vad en Riksbiskop måste ägna sig åt, skaffa sig etiskt utrymme, tror jag det kallas. Allas vår Greta hör också till de som protesterar mot gruvan i Gállok. Fridays for Future blir det stora när den verkliga fredagen, Långfredagen, som egentligen skapade framtid, inte tas med i beräkningen.
Dagens Petersson?
Kan ni lägga några minuter på ett inslag som lägger ansvaret på Ansvarsnämnden för den skada som drabbat tredje part, biskopinnan och biskopsbarnen? Jag vidhåller att Ansvarsnämnden inte är beundransvärd och att Riksbiskopen inte skulle flugit i luften och landat i Visby. Hon blandade rollerna på ett klandervärt sätt.
Det räcker inte med detta! I går var Riksbiskopen tillbaka i Visby (flyg?) för att möta prästerna. Fel, fel, fel! Hon har inte i Visby att göra. Som mest kunde hon talat med den fine före detta Sven-Bernhard Fast och bett honom tala vänligt med prästerskapet. Antje kör sitt race som Riksbiskop. ”Hon måste stoppas!”, som vi säger. Men vem ska göra det? Det som nu sker är en grundläggande förändring av ärkebiskopsrollen till att bli en riksbiskopsroll. Så har vi inte haft det. Så ska vi inte ha det. Nu till radioinslaget, om ni har tid.