Statsministern, näringsministern, kulturministern och miljöministern fick brev från Riksbiskopen och Åsa Nyström, biskop i Luleå stift. Hur jag kan veta det? Det var ett öppet brev, alla skulle få läsa. Det var också ett egendomligt brev i ett kyrkosystem som hålls med en kyrkostyrelse och stiftsstyrelser. Vad fick de två att träda fram i ensamt eller tvåsamt majestät? Hade inte ett brev i en politisk fråga vunnit på att förankras i Svenska kyrkans demokratiska organisation? Eller är poängen att just detta gick inte? Då får översåtarna agera på egen hand. Men med vilken auktoritet?
När biskopslufvan åker på beskriver den ett sakförhållande. Den är formad som en eldslåga, alltså som en referens till den Helige Ande (Apg 2:3). Bak på lufvan finns två band som signalerar varifrån klokskapen kommer: Gamla och Nya testamentets skrifter. Då har själva den auktoritet en biskop har, angetts. När biskopar talar om annat, har de inte nödvändigtvis större sakkunskap än vi andra. Och politiserar de i kraft av sin vigningstjänst (det heter så!) ringer en del larmsignaler. Kyrkohistorien igenom vimlar det av höga kyrkliga befattningshavare som talat in i tiden utifrån tidens tankemönster och hållningar.
Det är egenartat att Riksbiskopen och Åsa starkt ifrågasätter hållbarheten av gruvan i Gállok, som platsen heter på samiska. Kallak på den svenska som statsråden (brevmottagarna!) talar. Jag skriver anpassligt Gállok här. Det egenartade är inte själva frågan men att de två läst in sig på materialet så att de kan bedöma saken. Gruvföretaget tycks finna gruvan hållbar. Annars skulle investeringen inte locka, väl? Men budskapet är tydligt. ”Gruvetableringen i Gállok är i konflikt med hållbarhetens alla fyra dimensioner”: ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt-existentiellt. Det är till att ta ett helhetsgrepp, må man säga. Vad allt har inte Riksbiskopen och Åsa satt sig in i!
Gruvetableringen är inte miljömässigt hållbar eftersom rennäringen ”ofrånkomligen” hör till den långsiktiga hushållning miljöbalken talar om. Klimatförändringarna har redan gett en påtaglig påverkan på rennäringen. Till det kommer ”förändrade väderförhållanden” – som om just förändringen inte är en grundkategori just för – väder. Den gröna omställningen bör innebära att ”ännu större hänsyn än idag visas för riksintresset rennäring”.
Riksintresse? Jag såg en renfilé på Ica-Grytan i Moheda. Min vän, som kallades ”Lappen” redan som barn”, blev förtjust och köpte på studs. Själv valde jag oxfilén. Lappen har anförtrott mig att han kommer just från Sapmi. Så en lapp/same har vi här i Moheda. Men inte en ren så långt ögat når. Riksintresse?
Samhällsekonomiskt är inte gruvetableringen hållbar. Kostnaderna hamnar hos kommuninvånarna medan vinsterna huvudsakligen skulle tillfalla ett börsnoterat bolag. Finns det inga vinster för Jokkmokk? Arbetstillfällen, nya bostäder och utbyggd infrastruktur hör till detta, men Riksbiskopen och Åsa viftar bort saken. Ett par årtionden är inget att tala om för efter den tiden kommer investeringarna att stå outnyttjade. Hur vet de detta?
Socialt hållbar är inte gruvetableringen heller. ”Att bedriva rennäring är en central del av samisk kultur och en kulturell rättighet.” De flesta samerna i Sverige bor i Stockholm. Hur tillgodoses denna deras kulturella rättighet där? Och hur får urfolksbarnen i Stockholm ”utveckla sin kulturella identitet och bedriva traditionella samiska näringar?” Om nu samer är mer urfolk än smålänningar.
Nu är tydligen många som bor i Jokkmokk oense ni sakfrågan. ”Frågan har skapat stora lokala konflikter och ortsbor ställs mot varandra.” Ställs mot? Detta var i sanning en slug passivform. För att bilägga oenigheten, som handlar om gruvan, bör gruvan inte komma till stånd. Då finns det ju ingenting att vara oenig om, förstår jag.
Så kommer det där med att gruvetableringen är existentiell och andligt ohållbar. Det är ”den existentiella och andliga folkhälsan” saken gäller. Jokkmokk är samiskt kärnområde och har varit det sedan långt innan Sverige blev en nation. Ungefär som de småländska kärnområdena alltså – för att inte tala om de skånska kärnområdena. Vad finns i detta samiska kärnområde? ”Där finns samiska näringar och småföretag, lokalt kontor för Sametinget, samhällsbärande samiska utbildningsinstitutioner, samiskt kulturliv, samernas bibliotek och museum, samiskt civilsamhälle, samiskt kyrkoliv och offentlig service” som allt ska ”erbjudas” på samiska. Erbjudas. Vem betalar? Svenska skattebetalare. Nu är det samiska ”en viktig turistmagnet” med följdfrågan: ”Vart ska samerna ta vägen om traditionellt samiskt liv inte är möjligt ens i Jokkmokk? Vad gör det med livskvaliteten och med människors upplevelse av livsmening?”
Borde inte svaret vara det lutherska? ”Livet är skit.” Magnus Västerbo skrev boken Svälten, omskakande måsteläsning (finns i pocket!). Det var inte särskilt länge sedan Sverige var ett fattigt land med en lidande befolkning, alltså med urusel livskvalitet och frågan om livsmening ställd på vänt eftersom överlevnaden fick ta all kraft.
Riksbiskopen och Åsa talar nu för statliga satsningar för att skapa nya jobb och framtidstro. Och detta kokar ner till en fråga om moraliskt ansvar. Rätten ska välla fram och vad denna rätt är, det vet Riksbiskopen och Åsa.
Vad säger folket norröver? Prorektorn vid Luleås Tekniska Universitet, tillika professorn i malmgeologi Pär Weihed ( sammanfattar sin syn när Riksbiskopen och Åsa fått ihop allt. ”Tro och inte vetande blir vägledande i sakfrågan för Svenska kyrkan”. Hans omdöme? ”Ganska ynkligt faktiskt!” Då kan vara på sin plats med ett påpekande, att Riksbiskopen och Åsa inte utan vidare ska identifieras som Svenska kyrkan. Ingen av dem är väl så där alldeles övertygande svenskkyrkliga i tro och tanke och Svenska kyrkan företräda på ett mycket mer komplicerat och kompetent sätt. Om professor Weihed tillhör Svenska kyrkan kan hans mening lika väl uppfattas vara Svenska kyrkans! Kanske väl så mycket?
Nu skulle jag vilja pröva resonemangen som förs om samer och samers kultur på Svenska kyrkans egen urbefolkning: kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Då kan man strunta i väder, klimat, renbetesmarker och mycket annat och bara ställa frågan om moral när metoderna för att komma denna urbefolkning till livs har varit ”lögnen som vapen och sveket som verktyg”. Vad skulle en grön omställning innebära i detta fall? Ta er ett järn och fundera!
Fundera också över Sven Holmkvist, S, tidigare kyrkofullmäktiges ordförande i Jokkmokk. Han har nu lämnat Svenska kyrkan på grund av Riksbiskopens och Åsas agerande. Man läser ju dagens Norrbottens-kuriren för att vara välinformerad! I sakfrågan om gruvan passar Sven, tar inte ställning.
I mitt inlägg blev plötsligt ”Åsa” till ”Eva”. Ormen förledde mig. Eller så tänkte jag teologiskt vad jag läste i texten, en enkel fillurering av bibliska mått. Rättat nu.