Omsorgen

Nej, gott folk. Erfarenhetsmässigt är talet om ”omsorg” munspel i Svenska kyrkan. För egen del noterade jag Riksbiskopens tal om omsorg genom en lakun. Hon nämnde inte ”kvinnan” i sammanhanget. Biskopen med familj och stiftet var vad hennes omsorg utsträcktes till. Så mycket för allt snack om jämställdhet. 

Finns inte (tjänste)kvinnan? Har inte hon hamnat illa till? Om Petersson var förälskad och hon också – var de inte lika kärleksberusat omdömeslösa och nu i behov av – omsorg? Riksbiskopens prioriteringslista för omsorg där ”kvinnan” hamnar bortom horisonten är i sanning dystert informationsbärande. Det värsta är inte att detta inträffade. Det värsta är att jag inte är ett endaste dugg förvånad. Jag vet ju hur det går till. 

Jag har under årens lopp roat mig med att jaga posörerna i det kyrkliga. De alltså som poserar med för dagen rätta åsikter – jämställdhet t ex – men egentligen bara det dagsaktuella. Är det sammanträde där de talat för jämställdhet kommer en annan fråga upp, en kvinna säger det kloka och ingen tycks haka på. Efter en stund säger en man precis detsammas som kvinnan sagt och får uppmärksamhet och uppskattning. Det är då jag inte hållit käften utan påpekat att just detta sa Lisa (eller vad hon heter) i sitt inlägg för en stund sedan och då brydde ni er inte om det. Lisas gillande ögonkast är i det läget mer värt än de andras uppenbara ogillande av mitt inlägg/tilltag. 

Samma sak med talet om anseende. ”Det anseende en biskop bör ha” är naturligtvis en tveksam formulering. Aposteln Petrus anseende när han svek sin Frälsare är väl naggat i kanten. Aposteln Paulus anseende, han som förföljde de kristna, likaså. Anseendet för Frälsarens anmödrar är det också si och så med, inte minst när det handlar om sex. Varje bibelläsare vet detta – även om vi helst inte talar om saken. Men det är faktiskt som det är. Vore det bättre att tala om det anseende ”biskopsämbetet” bör ha än biskopen?

En biskop ska i apostolisk följd vara en stylos, en stöttepelare. Gal 2:9. Det finns ett enda krav på en stöttepelare och det är att den ska vara hållfast. Annars kan man inte använda den. I fallet Petersson är detta den tekniska prövning som erfordrats. Risken med att ha en pelare som inte är av rätt dimension innebär rasrisk. Tekniskt mer än moraliskt, alltså. Men en underdimensionerad pelare på ett ställe, kan vara användbar där trycket inte är lika hårt.

Nu läser jag de reformerta och moralistiska utläggningarna. Joel Halldorf menar i Expressen att Ansvarsnämndens beslut innebär, att Svenska kyrkan tar sin identitet som kyrka på allvar. Det kunde jag tänkt om allvaret också gällt läran! https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/biskopen-har-brutit-mot-det-sjatte-budet/

Elisabeth Sandlund yrar  i Dagen på om att nåden alltid finns där, men som en bättre folkskollärare heter det också att ”handlingar som är fel i Guds och människors ögon bör får konsekvenser”. Det var det de fromma tänkte om kvinnan som blev påkommen med äktenskapsbrott, Jh 8. https://www.dagen.se/ledare/2022/02/01/beslutet-att-avkraga-biskopen-bor-fa-forbli-unikt/

Riksbiskopens utläggning i Aktuellt den 1 febr gör tydligt att hon slirar på frågan om förlåtelsen. Kolla själva. Och talat om att Kyrkan lever av förtroende är dunkelt. Guds eller människors? Har Gud verkligen förtroende för Svenska kyrkan? Frågar åt en kompis!

Snacket om biskopar som föredöme? Jag går helt enkelt inte på det. Jag har för egen del aldrig uppfattat biskoparna Sundby, Lindegård, Hellström, Wejryd, Thidevall, Johansson eller Modéus II i Växjö som föredömen. Det har nog inte deras fruar eller barn gjort heller. Vi kan tycka om dem ändå. 

Omsorgen om Petersson? Jag trodde, att Petersson redan när beslutet fattats skulle få en vecka på sig innan det hela blev skamligt offentligt, alltså hinna tänka igenom hur livet skulle gestaltas med flytt, jobb och allt det där. Han fick besked kl 12 och då var Antje redan i Visby, väl vetande vad som var i faggorna. Omsorg? Och en gång till: Riksbiskopen har inte i andra  biskopars stift att göra och om möjligt än mindre att intervenera i en rättsprocess! 

Omsorgen om stiftet? Hemlighetsmakeriet har knappast hjälpt stiftet och POSK-aren Harlevi sitter kvar i Visby (nu kritisk mot Ansvarsnämndens beslut om Petersson). Blir kontentan av allt knepigt i Visby stift att det läggs ner och en utlandsbiskop får sitta i Antjeborg? Då är Kalmar-lösningen betydligt bättre, eftersom den diversifierar själva kyrkosystemet. Men på rätt kort sikt tror jag Visby stifts saga är all. Att hamnen i Slite inte byggts med sprängkamrar, som andra svenska hamnar har, understryker denna min mening. 

Adells axiom är nog inte så dumt ändå. Att Torsdagsdepressionen och Corren inte uppmärksammat domen mot Niklas Adell  för ett tryckfrihetsskyddat yttrande är tänkvärt. Och när häpnaden över biskopar i Svenska kyrkan likväl är ämnet kanske jag skulle våga påstå, att det som kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* vetat länge om enfaldiga biskopar nu börjar sprida sig till allmogen och i salongerna.  Prålandet kring biskoparna är nog till för att dölja något. Vad skulle det kunna vara? Petersson är inte den förste enfaldige biskopen och inte den ende i kollegiet. Prosten Pehr Edwall kan också citeras: ”Kyrkans största problem har i alla tider varit dess biskopar.” Det är en insikt som bör spridas på kyrkbackarna.

Sannolikt är det mesta kring ämbetet numera feltänkt. Diakonen har inget läroämbete och kan rimligtvis inte sitta i domkapitlet och döma i präster i lärofrågor. Prästvigningen gör präster och biskopsvigningen gör en biskop om de sker på apostoliskt vis – men biskopsvigningen kan med fördel skiljas från prästvigningen så att biskopen i biskopsvigningen tar emot biskopsämbetet – och kan förlora den behörigheten, men ha kvar behörigheten som präst. Då kan biskopen sättas i ett kloster eller motsvarande för rekonditionering genom att där få fira mässa mm mm samt leva i bot och bön. Vi praktiserar dock två vigningar – oftast med 20-30 år emellan – och som bäst alltså två ämbeten, som ihop med diakonatet hör ihop i det som befängt nog kallas ”vigningstjänsten”. Jag menar att Ansvarsnämndens beslut går utöver  vad  vi tänkte i kyrkoordningskommittén. Rätta mig om jag har fel – men jag var ju med!

Vi hörde ingen säga något om själavård när Riksbiskopen talade. Informationsbärande tystnad! Och efterhand undrar jag vad de anmälande kyrkoherdarna tänkte. Kyrkoherden i Fardhem höll inte med. Han visste att det finns både små och stora syndare, sa han. När kyrkoherdarna talat med Petersson och uppmanat honom att avgå, uppfattade de att han inte ville lyssna. Då anmälde de honom. Sju kyrkoherdar mot en biskop som vet med sig att han felat, samtalssituationen är inte helt idealisk. Uppfattade Petersson ett hot? När kyrkoherdarna mötte honom, var då relationen avslutad? Man behöver inte veta allmänt, medge bara att frågan inte är oviktig. Kunde kyrkoherdarna inte enklast sagt att Adells axiom måste gälla om inte biskopen skulle ryka? Och frågan om förlåtelsen ska ställas – men hållberhetsberäkningen för en pelare måste också göras.

Generalsekreteraren i Antjeborg och stiftsdirektorn på öjn har omsorgen om hand, meddelar Riksbiskopen i Torsdagsdepressionen! Jag förstår omsorgens art. 

Allt är dock inte dystert. Limerick-makarna kom loss på nätet:

Biskopen i Visby stift

fick för sig att stilla sin drift

Men att älska sin nästa

kanske ej är det bästa

när man helt glömmer att man är gift

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans. (sv ps 269:1)

Jag återkommer till detta tema nästa vecka tror jag. I morgon är det andra biskopar som uppmärksammas.