Så föll domen. Thomas Petersson i Visby är med omedelbar verkan avsatt. Han får inte heller vara präst eller diakon. Men jag hade fel. Allt hemligstämplande hitan och ditan handlade inte om försvarshemligheter och har inte resulterat i den stora och dyra militariseringen av ön. Det har handlat om mer triviala omständigheter, som tydligen varit väl kända eller i vart fall ö-kända.
https://www.svenskakyrkan.se/filer/1374643/AN%20Beslut%201-2022.pdf?id=2375283
Vi kan rekapitulera tidsschemat.
I augusti visste Riksbiskopen vad som hänt.
4 oktober 2021 beslöt Ansvarsnämnden att uppta ett intiativärende. Frågan gällde Peterssons ”agerande i visst avseende”.
11 oktober inkom Petersson själv med en begäran. Syftet med att vilja ha saken prövad var att få veta om han i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha för att ”kunna gå vidare i det förtroendeskapande arbetet i stiftet.
1 november begärde sju kyrkoherdar motsvarande prövning och om denna inte friade så skulle Petersson obehörigförklaras.
29 november var Petersson inför Ansvarsnämnden.
1 februari 2022 kl 13.00 blev Ansvarsnämndens beslut offentligt
Men bakgrunden? Det hade till Ansvarsnämnden framkommit att ”Thomas Petersson under ett par års tid haft en relation utanför äktenskapet och att den informationen blivit relativt spridd bl.a. inom Visby stift efterhand på ett senare stadium” (här saknas meningens fortsättning i utslaget så var och en får tänka fritt men antagligen i utlandskyrkan…)
Vad hade Peterson att säga? Han hade under en tid en relation med en kvinna, A, anställd inom stiftet men relationen med A är numera avslutad. Han förstår, att hans handlande varit felaktigt och har skapat en brist på förtroende hos präster och församlingsbor som skadat kyrkan. Han har berättat om relationen för samtliga biskopar och har fått två biskopar som särskilda kontakter inom ramen för Biskopsmötets tillsyn. Han har i nuläget inte alla församlingsprästers och övriga anställdas förtroende, men arbetar på att återuppbygga förtroendet. Det är uppenbart att Petersson vill gå vidare.
Kyrkoherdarna var förstående: ”En biskop har som andra människor rätt till ett privatliv och en intim sfär, och är människa med mänskliga svagheter.” Om detta kan en hel del sägas – och det brukar sägas i skriftetalen i söndagens högmässa. Synden är inte helt privat, heter det då. Livet helt åt Gud, kan det också heta. Och så hanteras syndarna i vederbörlig ordning.
Problemet, som kyrkoherdarna redogör för, är att ”Biskopen har haft en utomäktenskaplig relation vilken har blivit känd utanför de innersta kyrkliga kretsarna.” Men är problemet verkligen detta – coram hominibus – eller något värre – coram Deo? Är saken ok bara den inte blir känd? Är inte detta i så fall borgarklassens 1800-talsmoral på nytt? Det får inte synas eller bli känt! Men orden brukar falla så: ”Anders Olof, Gud har räknat sylten!” Och den som blivit påkommen i syltburken behöver få förlåtelse utan pekpinnar. Själva syltkladdet, ni förstår.
Kyrkoherdarna har ”upplevt att biskopen saknar insikt om vad hans handlande har inneburit och vilka konsekvenser det fått för kyrkans anställda och förtroendevalda.” Här är en stor del av problemet. Petersson fattar inte.
När Ansvarsnämnden kommer loss står det klart, att Petersson informerade Biskopsmötet först efter det att Riksbiskopen uppmanat honom att ta upp frågan. Ansvarsnämnden slår också fast att Petersson ”under i vart fall två års tid haft en utomäktenskaplig relation med en kvinna som han samtidigt hade ett yrkesmässigt förhållande till”. Det är ett märkligt sätt att beskriva saken. För det var ju inte en kvinna som jobbade på den lokala bordellen i Visby saken gällde. Somliga av oss kan trots allt vara glada och tacksamma över att det var en kvinna…
Petersson har brutit mot Adells axiom och regeln ”Never screw the Crew”. Han erkänner – och det är för oss syndare rätt uppenbart att han erkänner för att kunna komma tillbaka. Så blev det inte.
”Vid bedömningen av om Thomas Petersson därför ska förklaras obehörig finner Ansvarsnämnden det särskilt graverande att Thomas Petersson inte klart synes inse att hans handlande också inneburit att hans anseende, trovärdighet och därmed auktoritet i den biskopliga tillsynsuppgiften över präster och diakoner i Visby stift och dem som är verksamma i Svenska kyrkan i utlandet allvarligt kan ifrågasättas.” Petersson fattar inte.
Men det räcker inte med det sagda: ”Till detta framstår det också – mot bakgrund av den långa tid som förflutit sedan löftesbrottet och att hans utomäktenskapliga förhållande fick fortsätta _ som förvånande och anmärkningsvärt att Thomas Petersson varken i sin egen anmälan eller i mötet med Ansvarsnämnden tydligt reflekterat över om och i så fall hur det skulle vara möjligt för honom att i den nu föreliggande situationen återfå det anseende han som biskop bör ha.” Petersson fattar inte.
En så okomplicerad natur som Petersson är antagligen oavsett omständigheter oförmögen att förstå själva komplikationen. Han har glidit fram i det kyrkliga och denna fryntlighet visade sig framgångsrik. Han borde dock tröstas med domprosten GA Danells besked: ”Fel i läran är värre än fel i livet. Det påminner om något som också G.K. Chesterton förfäktade. Det är värre om en biskop inte är ”en rätt lärare” än en pilskop, för att säga det enkelt. Kan detta trösta pilskop Petersson, som av biskopsmötet hade tilldelats två biskopar för att i tjänsten vakta hans gylf? Vilka de än var, var de antagligen inte rätte lärare. Men vilka var det? Och om biskopar lär ungefär vad de vill, skadar de fortsatt det anseende en biskop bör ha. Nu är det sagt. För att inte tala om det hot som beslutet i går innebär för många horbockar i det kyrkliga. Förtroendvalda inte minst.
Lätt frågande blir man förstås inför en struktur där biskopsmötet tydligen inte kan sätta åt Petersson tillräckligt hårt så att han avgår i tid. Då hade han kanske i någon mening kunnat bevara sitt anseende, stackarn. Är det inte en hoper sammansvurna biskopar vi ser, sådana som i praktiken tiger och hoppas på det bästa, doldom alltså? Och varför hemlighetsmakeriet med handlingarna om saken var så känd som det nu framkommer? Vi trodde ju att försvarshemligheter lämnats ut!
Å andra sidan: Vad ska Thomas Petersson med anseendet till? Det är bara syndare det finns egentligt hopp för. Och huvudsaken när det gäller biskopar i Svenska kyrkan är att de inte är kv*nn*pr*stm*st*nd*r* eller viger sådana till diakoner och präster. Hade Petersson lagt händerna på en sådan kandidats huvud, hade han också rykt. Besinna det!
Vad med stiftet nu? Det rimliga är förstås att kalla in biskop Göran Beijer (i apostolisk succession) att fullgöra sysslorna under vakansen. Han talar ö-målet och kan gutarna. Han kan jobba en kortare tid medan Visby stift slås samman med det Kalmar stift som då upprättas. Det går färja Oskarshamn-Visby. Då kan man ha biskopen i Kalmar och domprosten i Visby, alternativt en domprost i Visby och en i Kalmar. Det organisatoriska finsnickeriet kan enkelt ordnas.
Till detta kommer att en del motgångar är dolda välsignelser. Vi får hoppas att det gäller i detta fall i varje fall. Petersson är avslöjad som syndare och för en sådan gives ingen billig nåd, sa Riksbiskopen om jag förstod budskapet rätt.
Antje kreerade Riksbiskopsrollen och meddelade beslutet från Ansvarsnämnden (där hon inte är med!) vid en presskonferens i Visby. Hon visste alltså utfallet långt innan Petersson fick veta. Han hade en timme på sig att ordna anletsdragen efter chocken. Vid en presskonferens i främmande stift framstår Antje, sekunderad av rättschefen i Antjeborg, just som Riksbiskop, chef för biskoparna, vilket hon inte är. Hon skulle alltså avstått. Saken var Ansvarsnämndens ansvar! Ynkligt är det minsta man kan säga om agerandet – och farligt. Hon är ju med de andra stiftscheferna medskyldig till Peterssons förlöpningar genom sin tystnad, eller? Ansvarsnämnden, inte Antje, skulle varit på plats i Visby. Men hon kunde väl inte avstå. Narcissismen ni vet.
Biskopsmötet skulle ha agerat eller larmat stort om det inte gått. att få rättelse Nu skulle allt hemlighållas… När Riksbiskopen därtill förklarar ”Stiftet och biskopen kommer inte att lämnas ensamma i detta” så inställer sig frågan om den utsatta kvinnan, hon som inte nämns i sammanhanget. Jag säger ett. Jag säger #metoo och så mycket för Antjes snack i ämnet! Jag tror i övrigt inte att Svenska kyrkan på nationell nivå är förmögen till någon omsorg. Och jag vet vad jag talar om. Skam på er biskopar! Inte bara skam på numera den officiellt kände pilskop Petersson, stackarn. Med den reformerta Riksbiskopen gives föga förlåtelse och vad de gylfbevakande två biskoparna angår, vill vi nog ha närmare besked om vad de gjorde. Det mesta är ju bara dumt. Som synden brukar visa sig vara i dagsljus alltså.
Jag tror det får bli en slända till i morgon.