”Läsvärt”, skrev Riksbiskopen om Kristofer Ahlströms krönika i DN. Riksbiskopen är ”Oberhaupt” för Svenska kyrkan, läste jag i en romersk-katolsk intervju. Hon är till och med ”Kirchenoberhaupt des Landes”. Vart tog kardinalen vägen, han som sitter bättre placerad när det är kungamiddag? Och Kristus själv, huvudet för kroppen?
Nå, Riksbiskopen vet att hennes ämbete inte erkänns i Rom, men får likväl möta stor respekt och i Svenska kyrkan har vi apostolisk succession. Säger hon. Det är nog värt den diskussion ingen vågar ta och de flesta på inget sätt vill ha. Vad är apostolisk succession? Det är väl något mekaniskt, händer på huvuden, som uttryck för något inre, en samstämmighet med apostlarnas tro – och anspråket att stå för denna samstämmighet. ”På apostoliskt vis”, som det heter. Men allt som kallas ”på apostoliskt vis” är faktiskt inte apostoliskt. Vi har problem. Och utan all finkänslighet finns det engelsmän som skulle hävda, att efter Antjes biskopsvigningar finns det bara två egentliga biskopar i den svenskkyrkliga följden, dvs ”apostolisk succession utan frågetecken”, dvs i själva mekaniken. Svaret till dessa engelsmän blir förstås, att hur eller hur har det varit en mekaniskt riktig biskop med vid vigningarna vid Riksbiskopens sida så den apostoliska successionen har bevarats – men någon riktig succé är det väl ändå inte, det medges.
Nu är det där med succession och prästämbete nedtonat. I Equmeniakyrkan avskiljs pastorer. Sedan kan de införas i Svenska kyrkan utan prästvigning. Rimligtvis blir de inte präster på riktigt efter att bara ha avlagt prästvigningslöften. De är och förblir pastorer i Equmeniakyrkan. Det är vackert nog. I Equmeniakyrkan! Men själva egendomligheten noterar jag. Applåder vid prästvigningar, hoppande med biskopen framför kamera och fest – men ändå tydligen egentligen ingenting eftersom det går bra att uppträda som präst utan prästvigning. Jag noterar både besynnerligheten och min misstro mot den. Religiöst är det säkert. Men en tro utan den djupare gemenskapen, den som kom till uttryck genom autentisk och anspråksfull apostolisk succession.
Till detta kommer nutidens faiblesse för det religiösa. Sveriges malligaste morgontidning har gått och blivit religiös. Det är inte utan att den hårdkokta skolan nu längtar efter Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius. Riksbiskopen fann alltså det religiösa uppvaknandet läsvärt.
Covid 19 hade däckat Kristofer Ahlström. Hans omtänksamma fästmö tipsade om böner på Svenska kyrkans hemsida. Där kan den som inte kan gå i kyrkan tända ett digitalt ljus och skriva sina egna böner. Kristofer fnissar lite – men sedan är det en bön som tar tag i honom. ”En bön mot bättre vetande. Jag förstår den till punkt och pricka. Maktlösheten, men ändå hoppet. Tvivlet, men ändå hoppet. Det finns en ödmjukhet i det, att inte ta för givet att det finns en Gud fast det borde.”
Kristofer inser att han inte är så immun mot tro som han trodde. ”Och är inte det, trots allt, en sorts uppenbarelse.”
Varför tyckte Antje att detta var läsvärt? För att Svenska kyrkans hemsida fick uppmärksamhet eller för att Kristofer Ahlström reflekterar som namnkunniga intellektuella i det sönderfallande romarriket, de som blev kristna – en Hilarius eller en Augustinus? Den kristna tron expanderade i en tid som var mycket religiös och kunde då träda fram som ett hållbart alternativ till religiositet, obskurantism och folklig vidskepelse. ”Verkligheten själv finns hos Kristus”, menade de. De nya kristna kunde revidera sina liv, Augustinus skrev en självbiografi och frågade om tiden före omvändelsen: ”Sådant var mitt liv. Var det ett liv?” Sedan började Kyrkan i distraktion bygga det kristna Europa. Församlingar, kyrkbyggen, kloster, universitet med teologisk, medicinsk och juridisk fakultet, dvs gudstjänster och studier både brett och djupt. Tron inkulturerade utan kulturrevolution. Pojkar kunde fortfarande heta Tor och flickor Tyra, veckodagarna behöll sina hedniska gudanamn och månaderna sina. Detta var utan problem – för de gamla gudarna hade mist sin kraft. Församlingsnamnen på samma sätta. Odenslunda, Odensala, Torslunda, Frövi var namn som biskopen kunde använda när han insatte kyrkoherdar ”i denna kristna Torslunda församling”, till exempel.
Poängen är att vi står i gemenskap med detta fromhetsliv. Anfäder och anmödrar var inga idioter som lät lura sig och bli kristna. De var välinformerade och införstådda med vad det mänskliga livet innebär. De var inte immuna mot livet men inte heller immuna mot tron. Den gav i Kyrkans gemenskap en förståelsehorisont tillsammans – i församlingen och i Kyrkan alla släkten igenom. Sankt Kristofer också. Helgonens erfarenheter togs till vara som livstydning och livsviktiga påminnelser.Och postmodernismen praktiserades inte. Det som förkunnades var sant på det vanliga sättet. Jh 17:3 höll de inte bara med om utan på!
Till Kyrkans gamla själasörjarvisdom hör förstås att känna igen den erfarenhet som krönikören Kristofer Ahlström redovisar, ta den på allvar och hantera den som en Guds kallelse, som ska utvecklas, fördjupas, mogna.
Borde inte Antje bli lika orolig som jag nu? Är Svenska kyrkan med församlingar och präster byxad för denna majeutiska vård om människan, alltså den som förlöser aningarna och förvandlar dem till tro? Finns den intellektuella kompetensen så att det religiösa hanteras så som skedde i det sönderfallande romerska imperiet, dvs blir praktiserad kristen tro med upptäckarglädje över Guds väldiga gärningar (i stort och smått). Finns det kompetenta präster som kan hålla upp kyrkdörrarna för människor som är på jakt inte efter något mindre än själva Verkligheten? Har vi en prästutbildning och prästfortbildning som styr in på detta att vara Soul Friend? Och är församlingarna miljöer för tron på det viset att en tillfällig besökare anar, att här finns något att komma tillbaka till nästa söndag?
Jag är fullkomligt övertygad om att kyrkoledningen gärna v!ill använda sig av krönikören Kristofer Ahlström för att få sin egen verksamhet och egen verklighet beskriven. Länge leve det digitala! När siffrorna går på ett håll behövs njutningsmedel av detta slag i det kyrkliga livet, det fattar jag också. Utmaningen är dock mycket större. Men vänds den till kritik av Svenska kyrkan kommer Riksbiskopen inte tycka att det är läsvärt. Det beror på att hon i alldeles för liten utsträckning varit församlingspräst och själasörjare.
Det var Karl Rahner som skrev, att den kan väljas till biskop som varit med i processen när en vuxen man tagit till sig den kristna tron och börjat praktisera den? Jag tror att Rahner har en poäng. Hade han också skrivit ”i arbetsför ålder” hade det blivit värre. Det är bara att se sig omkring en vanlig söndag i en vanlig högmässa i Svenska kyrkan. Då kan man meditera över att tillgången på biskopskandidater i den aktuella åldersgruppen däremot inte tycks visa någon tendens att minska. Om det nu är biskopar i egentlig mening de blir. De änglalika engelsmännen ger mig inte någon riktig ro.