Jag tänkte skriva om nya böcker och det ska jag men Torsdagsdepressionen överraskade mig. Domprosten Bo Sandahl, släkting men ändå inte (han brukar påpeka det, men i Adam är vi alla släkt!) kan inte klä sig. Han bär tydligen konsekvent stolan fel. Pinsamt. När han var präst på den skånska landsbygden kunde allmogen blunda. Men Lund!? Har karln inga vänner när han bli oppmålter med stolan korsad fel? Vänster över höger. Det går bara inte.
Till detta kommer en hoppfull bild där vigningstjänstemannen Dalevi vigt och viga är de vigda. De hoppar och Dalevis får visa att hans stav är längst. Den ryms nästan inte i bild. Men varför det heliga prästämbetet ska behandlas som något man gör på en lekskola, kan jag häpna något över. Min kyrkliga alienation tilltar. Men jag påstår, att det som nu visas upp är något annat än autentiskt svenskkyrkligt. Jag är den förste att beklaga.
Nu till böckerna.
Bengt Elias har skrivit om domprosten Per-Olof Sjögren och hans pastorala arbetsprogram och verksamhet 1951-1968. Detta är inte en dag för tidigt. PO fick aldrig någon festskrift och medvetet kyrkligt förnyade skäms inte så lite för den sakens skull. Däremot har Niklas Adell sett till att några av hans böcker kommit i nya upplagor och så finns alltså nu envärdefull introduktion, som författaren menar borde följas av avhandlingar. Det är en pigg idé. Om Ben Elias inte skriver själv, kan han hjälpa till att lotsa in i materialet. Här möter vi Gunnar Eosendals kongeniale efterträdare (det menade fader Gunnar själv) och en tänkande pionjärpräst i en snabbt uppväxande stadsdel.
PO satsade på frivilligmedarbetare. Detta var innan arbetslagen övergick att bli producenter och församling. Det var inte för att spara pengar som frivilligheten var viktig. Det var snarare så att våra förmågor och förmögenheter ska ställas till Guds tjänst. Jag antar att detta förhållande består. Vi talar inte om prästens medarbetare så mycket som om Guds – men det måste ändå vara prästen som vet att ”if you don’t use them, you’ll loose them”.
Det finns mången som bär på en aning att det de producerar i det kyrkliga är om inte meningslöst så i vart fal inte meningsfullt. Då finns Bengt Elias bok som en vägvisare till en präst, som tänkte pastoralt och därmed håller upp en spegel att betraktas sig i med frågan inte vem som r vackrast utan frågan ”vad sysslar vi med?”
Boken beställer man för en hundralapp från Din Bok i Göteborg. Porto tillkommer. https://din-bok.se
Köper man nästa bok också kan det vara gynnsamt om man ser till portkostnaderna.
Sven-Erik Brodd och Gunnar Weman har skrivit om församlingspräster under 1900-talets senare hälft. Då kunde deras bok Prästgårdsteologi (Artos) kunnat uppfattas som ytterligare ett herdaminne, för prästerna de skriver om är alla döda. Det är bara den lilla omständigheten, att i dessa döda prästers sällskap utmanas 2020-talets kyrka. Det gillar jag. Och jag ska inte vara så näsvis att jag påpekar, att de flesta som skildras inte hade blivit prästvigda i Svenska kyrkan om det då varit som det är nu.
Nytillkomna läsare får alltså ställa sig frågan och arbeta vad vad som kan vara den distinkta utmaningen nu i mötet med tänkare då. Brodd&Weman skriver ingen läsare på näsan. De har gjort urvalet, refererar och hänvisar. Tänka får vi göra själva. Den som vill läsa för att se den Kyrka som var, har rika tillfällen till snabba inblickar i den gångna tankevärlden. Somliga kan då vara nöjda och klä upp sig liturgiskt, hoppa och slå (kyrkopolitiskt alltså) i glädje över att det gamla nedkämpats. Andra drar sig till minnes, läser kyrkostatistiken, tittar på samtidens kyrkoliv och undrar vad pensionärerna Brodd&Weman egentligen säger oss.
PO Sjögren, Gunnar Rosendal, Rune Klingert, Carl Greek, Evert Palmer, Pehr Edwall, Carl Strandberg, Lars Lindhagen, Lars Ekblad och Karl-Gunnar Ellversson står fram lite extra för mig. Margit Sahlin uppfattade jag inte så mycket som pastoralteolog som teolog med sinne för det inre livets växt, Barbro Westlund, Lutherhjälpare, har jag bara mött, Detsamma gäller Axel Rappe. Glädje har jag haft av Tage Bentzer och Anders Frostensson förstås. Ragnar Ekströms prästmötesavhandling Gudsfolk och folkkyrka är ett mästarprov Och Alf Corell, SSB:s hövding fick vi till det om när Jan Carlquist till vår revy Kyrklig förnöjelse fått ihop rimmet:
”Allt jag vill ha
är det halsband av Corell…”
Nu får man alltså en snabbgenomgång av hela gänget. Om någon tror att detta bara är av intresse för präster, tror vederbörande för lite om sig själv. Hade jag varit församlingspräst, hade jag ordnat frukoststudier i församlingen på temat ”I döda prästers sällskap” och i frukostgemenskapen funderat över vad vi kan lära. En del av de porträtterades lärda mödor kan finnas någonstans i församlingshemmet – men bortglömda. Det behöver inte vara så. länge till.
Kyrka och Folk har hottat upp sig och får nu plats med långa artiklar. Jag ska inte utan viss entusiasm, så mycket en gammal man nu kan uppbåda, följa vad som kommer i fortsättningen. Tankestimulantia fick jag av Anders Lundbergs långa artikel Bekännelserörelsernas Augsburg eller Magdeburg? – Enhet i mångfald i Svenska kyrkan 1993-2006.
Anders Lundberg slutar med den allvarliga framtidsfrågan om hur tron, jag skulle säga ”vår allraheligaste tro”, ska föras vidare till kommande generationer. Ska Människosonen när han kommer åter, finna tro på jorden? Detta borde vara en fråga jag ägnade mig åt. Då får jag väl ändå följa mina egna teologiska fotspår bakåt.
I Augsburg 1530 menade de evangeliska att det gick att tala, övertyga med goda argument. Inför den politiska makten. I Magdeburg 1550 stod de evangeliska vid vägs ände. Ansluta sig till Rom, avrättas eller hitta lokala möjligheter att under furstars beskydd leva sin tro med dess konsekvenser?. Tänkte biskop Bertil Gärtner augsburgiskt, dvs att dialog och överenskommelser var möjliga? Visst. Var detta fel i sin tid? Visst inte. Eller kanske. KG Hammar ville bli oss kvitt. Skulle han verkligen få sin vilja igenom, dvs skulle det gamla pietisteriet i ny form /Hammars!/ styra vad som skulle ske med oss? Eller skulle vi stå för evangelisk katolicitet, en rimlig och rymlig Kyrka?
Vilka var förresten alternativen? Och vilka är de? Detta borde vara en fråga för alla som tycker att Dalevi och hans röda gäng framför domkyrkan i Karlstad, hoppande, skuttande, jublande, alls inte är eller bär framtid. Är fjanteriet det enda som återstår av det glada budskapet, evangeliet? Bokläsare är inte övertygade att sönderfallet r det enda som bjuds oss.