Det finns viktiga passager i Anders Wejryds avhandling. Han noterar hur det var när Lutherhjälpen kom till. I Svenska kyrkans organisation – ”strikt men gles”, som det oprecisa omdömet lyder – ”fanns gott om plats för fria organisationer. Med tiden blev Svenska kyrkan alltmer uppbyggd som en kombination av politiskt styrd organisation och av folkrörelse, med mer centraliserat beslutsfattande.” (avhandlingen s 31)
Vilket är alltså skiftet och vad är det nya? Det nya är väl partipolitiseringen, som leder till beslut på central nivå, inte sällan av andra beslutsfattare än det folk som söndagligen återfinns i Herrens sköna gudstjänst. Det där med ”folkrörelse” kan väl på många sätt ifrågasättas. De svenska folkrörelserna dog på 1950-talet, fick jag lära mig när jag gick den teologiska översiktskursen.
Anders Wejryd har använt tre metoder: skriftliga källor, autoetnografi och intervjuer. I vilken mening en autoetnografi utgör en källa, får väl opponenten reda ut. Men vad ger intervjuerna? Inblickar mer än utblickar för de intervjuade är (förstås) inte samstämmiga. Men är Anders Wejryd egentligen intresserad av att se och förstå eller vill han hellre nå en lämplig slutsats? Beslutsmakten flyttades ”till den strukturerade representativa demokratin i Svenska kyrkan – som i sin tur var beroende av sitt kansli i Uppsala och dess specialister.” (avh s 122) Är det inte här som Anders Wejryd borde grävt mycket djupare och definierat hur den politiska kontrollen över ideologiska apparater egentligen blir självklar. Ingenting fruktar väl de som sitter i beslutsapparaten så mycket som direktdemokratin, aktivisterna, folket?
De avgörande som hände var inte bara när allt integrerades på ett sätt som gjorde departementsrådet Göran Göransson nervös. Skulle han komma tillbaka till departementet med tretton nya statliga myndigheter eller inte när det s k kyrkomötet beslutat om ny organisation? Detta problem uppmärksammar inte Wejryd. Lösningen blev en annan, en där det skapades en stiftelse för den rikskyrkliga verksamheten, SFRV, och ett ombudsmöte som skulle ta sig an den sortens frågor. Det var mycket som ställdes till, när den representativa demokratin skulle slå vakt om statskyrkosystem, begravningsväsende, medlemskap utan dop, beskattningsrätt och kommunstatus och allt vad det nu var, dvs sådant som också försvunnit. Inte heller har Wejryd fått fram det drama som direktorerna för missionen och Lutherhjälpen åstadkom när de ville fusionera utan besvärande inblandning från Centralstyrelsen och generalsekreteraren Sören Ekström. Det uppfattades som ett kuppförsök.
När en avhandling läggs fram, finns det sådant som skulle kunna utvidgas eller fördjupas. Någonstans måste avhandlingsförfattaren sätta punkt och andra får ta sig an det som inte behandlats. Men slutintrycket får likväl inte bli att avhandlingen är ofärdig och att de viktiga frågorna ”varför?” inte fått tillfredsställande svar, kanske inte ens ställts.
Hur hade avhandlingen skrivits om Anders Wejryd i stället försökt undersöka hur entusiastiska ombud för Lutherhjälpen tänkte på basplanet? Hade han då sett att det mesta sådana ombud, som t ex arkitekten Anders Berglund i Värnamo, stod för, förlorats? Juniorarbetet, småkyrkorörelsens entusiasm (de kyrkor arkitekten ritade avyttras?) och Lutherhjälpen. Frågar vi vad småskolläraren Astrid Sandahl stod för ser vi att församlingen, som var så viktig för henne, avvecklats liksom syföreningen, söndagsskolan och någon offergång till missionen var det inte i går i kyrkan (där är sällan gudstjänster). Lutherhjälpen försvann den också. Är inte saken den, att väldigt mycket har försvunnit? Det är en situation avhandlingen inte riktigt tecknar.
Det är mycket i avhandlingen jag inte kan ta upp, men opponenten har fått några tankar och det är han säkert tacksam för.
Betygsnämnden beslutar om avhandlingen ska godkännas eller inte. Har Anders Wejryd skrivit på ett sätt som motsvarar kraven för en doktorsavhandling? Håller avhandlingen kritisk distans till ämnesvalet och är det över huvud taget möjligt att göra eller en poäng att det inte görs? När Per Gahrton skrev avhandling om Riksdagen inifrån, skeenden där han själv varit med, var det på ett hår att avhandlingen godkändes. Så visst finns det rent vetenskapligt problemställningar att hantera. Frågan är vad den norske opponenten professor Nordstokke kunnat göra. Har han tillräcklig inifrånkunskap om de förhållanden Wejryd beskriver? Å andra sidan ser vi i Beck-filmerna på C-More den norske polisen Steinar Hovland och han går inte av för hackor…
Tid att sammanfatta. Hur var det då med Lutherhjälpen, som försvann?
Avhandlingen sammanfattas av respondenten själv:
”Bokens titel var Lutherhjälpen som försvann. Det gjorde Lutherhjälpen och det gjorde Lutherhjälpen inte. Den ideella föreningen Lutherska världsförbundets svenska sektion med Lutherhjälpen upplöstes, Stiftelsen Lutherhjälpen blev inaktiv och namnet Lutherhjälpen togs bort. Men ärendet: bistånd, engagemang för rättvisa och internationalisering i anslutning till kyrkorna och av Svenska kyrkan, bestod – om än med annan organisation, med mindre synlighet och under andra namn.” (avh s 160)
För att knyta an till romanen Brandbilen som försvann. Eldsbergas kristliga borgarbrandkår, vars medlemmar var lågkyrkliga och inte skenheliga, la ner sin verksamhet. Detta är odisputabelt. Men ärendet att släcka brand består. Man ringer 112 och långt om länge kanske polska brandmän kan göra en insats om det brinner riktigt mycket. Så ungefär. Försvann brandkåren egentligen?
Så hur var det med Lutherhjälpens försvinnande och avhandlingens forskningsresultat? Läsaren står där förvirrad. Försvann Lutherhjälpen eller inte? Om Lutherhjälpen inte försvann, vad handlade då avhandlingen om rent vetenskapligt? Och vilken är den vetenskapliga slutsats som nu går in i andras avhandlingar i näraliggnde ämnesområden och/eller i handböcker och kan användas i den fortsatta forskningen?
Betygsnämnden kan nog inte riktigt blunda för den förvirring som Anders Wejryd skapat om själva försvinnandet, som samtidigt skedde och inte skedde. Hur ska saken uppfattas vetenskapligt blir väl frågan – med frågan om ens Betygsnämnden fattar. I förkunnelse eller föredrag som en biskop håller, kan dubbeltydiga resonemang av detta slag uppskattas. I missionsvetenskap är det väl ändå inte lika användbart? Det tycks mig dock som om Lutherhjälpen i all rimlig mening försvann. Kanske på samma sätt som avhandlingen, den som författaren alltså själv kallar ”boken”? Eller vad är det jag inte förstått och vem har gjort att jag inta kunnat förstå?
Ska betygsnämnden uppfatta att detta är det egentliga problem nämnden har att hantera? Den ska främst bedöma en bok (avh s 160 alltså). Men en bok (hur intressant den än är) blir inte utan vidare en akademisk avhandling. Så hur ska det gå i lärosal IX den 14 januari kl 10.15?
Är det ens teoretiskt möjligt att en betygsnämnd beslutar att underkänna vad en tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan satt ihop? Att opponenten professor Nordstokke får en julafton, det kan man utgå från. Givet att Nordstokke är lika brutal som norrmän brukar vara eller i vart fall lika polisiärt habil som Steinar Hovland. Brutala norrmän? Jag påminner i detta missionsvetenskapliga sammanhang om Lindisfarne, The Holy Island, och vad norska vikingar gjorde där den 8 juni 793, en minnesvärd dag det också.