I Anders Wejryds avhandling är greppet att forska om Lutherhjälpen också att forska i det wejrydska livet. Det är försöket att antropologiskt utforska sig själv inför ett främmande folk, medvetandegöra sig själv om de egna fördomarna före mötet med ”Den Andre”. Det låter fint – men låter det sig göras vetenskapligt om något i Svenska kyrkan av Svenska kyrkans tidigare ärkebiskop?
Wejryd ordnar sin egen livsförståelse ”omedvetet och medvetet”. Där finns det ”tydliga erfarenheter och insikter – och mer eller mindre påhittade samband och orsakskedjor”. (avhandlingen s 70). Nu handlar väl vetenskap om att göra det omedvetna medvetet och att avslöja påhitt som just påhitt och ersätta dem med kontrollerade hårdfakta? Kanske inte ”objektivt” (den debatten kan opponenten vidröra) men i varje fall ”intersubjektivt”, läsaren ska med instämmande kunna tycka att resonemangen är rimliga, i varje fall så rimliga att de kan prövas. Opponenten har ett tacksamt verksamhetsfält genom Wejryds ego-kapitel 4. Först frågar han kanske varför det inte i hela kapitlet (19 sidor) finns några referenser i en notapparat.
Den förfärande sanningen står fram:
Fadern blev sjuk efter sin prästvigning och fick vistas på sanatorium ett par år. Anders var då fyra och hans fromma moder, ”Studentskan” kallad (får vi veta i avhandlingen), fanns kvar i Uppsala med sonen fram till dess att Anders var 10. Tillhållet blev Missionskyrkan i Uppsala. Sedan blev det Uppsala domkyrka. ”En dubbel hemhörighet”, konstaterar Anders, som erkänner att ”frikyrklig församlingssyn föreföll mig länge mer hållbar än den breda folkkyrkligheten”. (avh s 70) Det är alltså en andlig skvader vi ser i Anders Wejryd. Men också om denna sköna själs bekännelse är intressant, riktigt intressant, på vilket sätt styr detta in på avhandlingens mysterium, Lutherhjälpen som försvann? Opponenten kan fråga hur det hela är tänkt. Är detta material till en avhandling eller är det spridda hågkomster?
Anders går vidare, blev elevrådsfifflare av sedvanligt slag (böjelser för folkpartiets ungdom politiska ”tänkande” och SECO, dvs folkpartist i själ och hjärta med frisinne och liberal kulturradikalism samt ledamot av Sveriges elevers centralorganisation). Han är noga med att betona att han inte var en av de röda 68-orna. Och så blev han ordförande i den ekumeniska UNITAS samt ungdomsdelegat vid Lutherska världsförbundets generalförsamling 1970. Detta har bäring på avhandlingens tema. Men mycket blir nu oprecist och alls inte en auto-etnografi. Det blir i stället en sakframställning utan besvärande komplikationer (och alltså utan fotnoter! ). Lutherhjälpens direktor Åke Kastlund kallas ”framgångsrik” – men i vilken mening, när Wejryd själv inte uppfattar att han själv kan vara tillräckligt lojal med Lutherhjälpen för att väljas in i styrelsen? (avh s 73) Och hallå! Hur är det med UNITAS? Blev inte också detta något som i praktiken försvann?
Frågan måste nog ställas om inte Wejryd i alltför hög grad renodlar skillnaderna mellan Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen. Från mitt lokalperspektiv verkade det som om gamla SKM–missionärer också var engagerade ombud för Lutherhjälpen. Var inte de olika insamlingsperioderna uttryck för att vi i det vanliga församlingslivet jobbade med och för både SKM och Lutherhjälpen?
Nu hände nog det avgörande när vi fick den nya kyrkomötesorganisationen. I den kyrkomötesprocessen var Wejryd inte med. Han skriver om den i det auto-etnografiska och hur han betraktade Lutherhjälpen på avstånd (avh s 78) Opponenten frågar säkert hur detta fotnotslösa resonemang hamnade här och inte i en mer genomarbetad analysdel. För det var väl här det hände, att kyrkopolitikerna tog över och frivilligorganisationen försvann. Efterhand fick ju Lutherhjälpens representantskap fatta, att det var nya kvastar som sopade och sopade bort inte bara de frivilliga insatsernas folk utan i egentlig mening kyrkfolket. Lutherhjälpen men också en mängd församlingar, prästgårdar och medlemmar har ju försvunnit. Här kan opponenten borra med många exempel. Illustrerar Lutherhjälpens försvinnande en försvinnandets pandemi i Svenska kyrkan?
”Dessvärre bidrog jag nog själv till att ta död på folkrörelsen under samma tid genom okloka beslut”, skriver Wejryd. I de nya Nämnden för internationell diakoni saknade de flesta (!) ledamöterna specialkunskaper. ” Istället hade man god förankring i sina olika nomineringsgrupper i kyrkomötet.” (avh s 81), därtill s 84; ”min inställning var oklok…”) Vi andra hade ju fattat och till ingen nytta protesterat. Politrukerna tog över och sabbade det som burit Svenska kyrkan. Förklaringen är enkel. De var ingen egentlig del av det svenskkyrkliga. Somliga hade därtill sprungit till Missionskyrkan och odlade dessutom partipolitiskt sinne.
Nu kan inte Wejryd kallas buskablyg. Detta måste väl ses som en oomkullrunkelig vetenskaplig sanning, när han auto-genererar sig själv: ”I många sammanhang har jag insett att jag har förmåga att samla och integrera, att se och uttrycka vad som förenar. Som ledare har det varit naturligt för mig att försöka styra med små men fasta roderutslag.” (avh s 88)
För att detta omdöme ska gälla som vetenskapligt fastlagd sanning, hur många invändningar tål påståendet? Vad säger opponenten? 50, 45, 40, 30, 20 eller 10 (1 Mos 18:24-32)? Och hur ska omdömet vetenskapligt prövas? Som en företagsekonomisk fråga (Handelshögskolan) eller som en psykologisk (något av våra universitet eller en klinik…)? Kanske Diakonhjemmet kan bistå, det vet nog opponenten. För tanken – som blir en misstanke – är förstås den, att Wejryd inte återger något som var, men något han ville tänka att det var. Fast nu är det, kanske som en komplikation, vetenskapliga sanningar som prövas. Så vad säger opponenten? Hur ska saken prövas så att saken inte bara uttrycker det i Tyskland kända fenomenet Eigenlob? Wejryd själv klassificerar saken som ”läggning” (s 88) utan att begreppet analyseras. Tycker opponenten inte att det borde ha gjorts? Hur uppstår en personlig ”läggning”och kan ansvar utkrävas av den som är lagd på ett visst sätt?
Sammanfattningsvis får vi (avh s 89) svar på forskningsfrågan för Wejryds eget vidkommande.
Lutherhjälpens representantskap kördes över (”ett mått av överkörning”), en svenskkyrklig närvaro i offentligheten och en ganska stark folklig rörelse försvann, ”troligen” förstärktes kyrkomötets och kyrkostyrelsens syn på att vara en del av något internationellt, Wejryd förhåll sig ”alltför försynt” och förstod ”nog inte riktigt hur känslig denna fråga var för en del ombud och vilken uppgivenhet som den i vissa fall ledde till.”
Opponenten får väl styra in på begreppet ”troligen”. Tro får en gammal ärkebiskop göra i kyrkan. Här är det vetenskap som gäller. Alltså kan Wejryds förhoppning (för just nu är det väl detta det handlar om) förvandlas till en forskningsuppgift av typ: Har Svenska kyrkan fått en förstärkt syn av att ingå i den världsvida Kyrkan efter de nya relationerna år 2000? Hur kan detta förhållande utforskas – material och metoder? Eller är forskningsuppgiften en annan? Vilka älskade myter omhuldas i kyrkolivet medan den brutala verkligheten är en helt annan? Här kunde man kanske jämföra med fältmarskalken Haig under första världskriget och Adolf Hitler under den sovjetiska inmarschen i östra Tyskland. Opponenten kan troligen ta för sig.
Det är bara att se fram emot en dramatisk opposition och en akademisk disputation som går till hävderna.
To be continued