30 och 31 december säger vi med dyster min ”Gott slut!”. Jag har nästan svårt att se dyster ut, så roligt det är att hälsa eller ta avsked med denna fras. Det är snubblande nära att jag lägga till ett ”Vila i frid!”, men så långt har det inte gått ännu. Jag tror mig ha en min som en sämre begravningsentreprenör, om det finns sådana.
Annars finns det alltid tillfälle att odla dysterhet. Som det där som Andreas Holmberg fick till om Frälsaren själv i en annons från Stockholms stift på julafton. Jesus ”bröt mot traditioner och normer”, hette det. Mycket kan man säga om Jesus, men knappast det. Inte ett jota av lagen skulle upphävas och om han gjorde något som kunde uppfattas bryta mot lagen, förklarade han hur och varför. Men har Andreas Holmberg traskat ut i detta exegetiska träsk kommer han inte lätt därifrån: ”I ord och handling visade han att en annan värld är möjlig.” Gjorde han? Det låter vackert, men är det sant? På vilket sätt visade han det?
”Jesus födelse visar att Gud inte är långt borta eller sedan, utan nu och här. Med dig, med oss. Och tillsammans med oss i strävan efter en bättre värld.” Sådant kan sägas i en predikan, där orden flyger förbi. I text, där budskapet kan analyseras, blir det svårare. Har alla glömt docenten Bengt Lidforss, som älskade att läsa tryckta sanningar av biskop Gottfrid Billing och professorn och domprosten Magnus Pfannenstill liksom professor Ola Holmström, samtliga i och kring Lund? När någon mindre genomtänkt, men from naturligtvis!, formulering dök upp, dök Lidforss ner på den som en hök. I dagsläget hade Bengt Lidforss haft stort nöje av annonsen från Stockholms stift. Han hade frågat om den självklara kopplingen mellan Jesu födelse vid vår tideräknings begynnelse och det där med ”nu och här” samt därtill detta, att Gud städslas för för att med oss arbeta för en bättre värld. Hur då? Har Gud etablerat sig som entreprenör ihop med oss?
Som sagt, somligt går i en predikan därför att det går förbi, men det fromsinta är inte självklart sådant som klarar en kritisk prövning. Min fråga är kanske dum i all sin enkelhet, men hur kommer det sig att Stockholms stift, i den utsatthet stiftet befinner sig, inte kan formulera sig begripligt och evangeliserande. Det var ju ändå på julaftonen som annonsen publicerades. Har vi fått en fromhet av lågkyrkligt snitt som är så from att alla ofromma hamnar utanför? Jag frågar på allvar – för det är inte bara högkyrkliga jag är emot numera. Ängelns ord till herdarna, återgivna av en liten flicka i ett julspel, gillar jag: ”Nu ska jag berätta nåt redit roligt.” Vart tog den hållningen vägen? Och varför måste alltid den reformerta aktivismen in? ”I strävan efter en bättre värld” låter, men Jesus är väl med mig också när jag ligger på lasarettet eller måste begrunda mina misslyckanden? Han håller väl sitt löfte att möta mig i söndagens högmässa där Han får viss uppmärksamhet (visst!), men där också det oerhörda händer, att prästen tittar på mig och räcker mig Jesus med ordet ”för dig, för dig!”
Oss emellan, det är mest den pissträngda fromheten som vill tala aktivistisk. Den tror sig vara plausibel då. Vi andra, i synd och värld förfarna och något helgade därtill, går inte på sådant snack. Något helgade? ”Man är väl Guds barn, sabla polettsubba”, som Kolingen sa, när han ville åka på barnbiljett – och det var på Djurgårdsfärjan, Stockholms stift! Den sakramentala livshållningen är alltid mer livsbejakande. Den förlägger det eviga livet utanför oss och – in i oss!
Mer underhållande dysterhet! Dr Annika Borg fick klara besked. Eftersom hon djärvts kritisera självaste Riksbiskopen, kunde hon inte komma ifråga för en tjänst i Jerusalem. Det fick redaktören Bengt Olof Dike i Blekinge, mitt gamla brigadområde och ett län, där studentexamen varit socialt stigmatiserande, att fundera. ”Annika Borg är inte ensam om att bli utmobbad för sina åsikter” hette inlägget i Världen dag.
Man kunde trott att Dike skulle lyft fram alla kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och deras inlåsningsöde. När andra känt att det varit tid att gå vidare till nya mer utmanande och bättre betalda tjänster, har de åsiktsförbryterska suttit där de suttit – om dens ens fått göra det. Man kunde tänkt, att Dike skulle funderat över biskopsutnämningarna, GA Danell med åtta (8) biskopsförslag. men utan utnämning eller domprosten, dr Carl Strandberg, som vägrade att låta sig släpas runt i den cirkus som biskopsutnämningar blivit. Man kunde också tänkt sig att Dike kunde refererat till CH Martling och PO Sjögren. Men icke! Det är Dike själv som är exempel.
Jag håller före att Bengt Olof Dike ger en helt korrekt framställning av vad som hänt, när han flera gånger ratats som deltagare i fortbildningar som Svenska kyrkan ordnat för journalister ,men också stoppats som ekumenisk följeslagare på Västbanken. Någon saklig förklaring fick inte redaktör Dike, ”bara genomskinliga undanflykter”. Men visst. Det är så här det går till. Man kan tycka att en stor folkkyrka, en av världens största lutherska, skulle vara större än så här. Men om Svenska kyrkan stoltserar med att ha 5,7 miljoner medlemmar (som för alls inte särskilt länge sedan var 7 miljoner) så är de facto Svenska kyrkan en mycket liten sekt, där sektledningen håller de oönskade på armlängds avstånd. Hållningen är den gamla frikyrkliga och i icke ringa utsträckning är det folk från frikyrkligheten som flyttat in i Svenska kyrkan utan att göra upp med den sekt-typ de fostrats i. Detta förstärks genom partipolitiseringen, också den med sektliknande drag; vi och dom.
Vilka biskopar har en naturlig svenskkyrklig bakgrund? Det betyder en bakgrund utan frikyrklighet i bakgrunden? Jag funderar, men antagligen är dessa autentiskt svenskkyrkliga en betydande minoritet av biskoparna. De har haft sin tillhörighet till bokstavskombinationer som EFS och SESG eller ”F” – som i Jönköping. Få har insupit den lutherska läran med modersmjölken. Nå, inga ord efter mig, Fundera själva.
Så lägger vi 2021 bakom oss. Det var det året jag kunde notera, att jag varit präst i 50 år. Modéus II hörde inte av sig med ett brev, där han harangerade mig för denna långa tjänst och kunde meddela att han såg fram emot mitt frånfälle, då stiftets krans med texten ”I tacksamhet”skulle läggas ner. I andra kyrkor hade nog stiftscheferna kostat på gamla präster ett brevporto i anledning av det iråkade jubiléet. Kan det vara så att Modéus II egentligen är generad över att jag – om jag varit ung och i dag frågat om min prästkallelse – hade fått svaret att jag alls inte hade någon prästkallelse? Det är ju kyrkopolitiskt fastslaget i Kyrkoordningen!
Det är mycket jag undrar över, det medges.
Men vad då? Jag dyster?
Gott slut!