Nog är det hedervärt att vara skeptiker. Aposteln Tomas var det – med goda skäl. Han ville se med egna ögon. Det hade de ju gjort några år, lärjungarna. Men Tomas fick besked att det där med att se inte är lika viktigt som att inse. Och detta är de villkor vi lever under. Hur får vi insikter? Genom att vända och vrida på resonemang och genom att ifrågasätta. Jag kanske skulle nämna Hjälparen, Sanningens Ande, i sammanhanget också?
Jag är kristen också därför att jag ifrågasatte – och ville veta. Tillägget är inte oviktigt. Det betyder att möda sig och formulera frågor som för vidare – till ínsikter och/eller nya frågor. Så lever en kyrkokristen. Inte sällan i glädje över nya insikter, dvs sådant jag borde ha fattat för länge sedan.
Det är därför jag ska uppfattas vara klimatskeptiker.
Inte så att jag är skeptisk till klimatet eller till att det ändras. Men det utbasunerade budskapet som vi alla ska tro, det vill jag jag pröva kritiskt, och då befinner jag mig i gott sällskap. Men inte i sällskap med Svensk Pastoraltidskrift, som utan besvärande komplikationer talar om klimatnödläget. (SPT nr 24/2021)
Vi klimatkättare ifrågasätter inte bara professor Rockström (det gör vi inledningsvis intuitivt och därefter med ett antal komplicerade ifrågasättanden) utan också Greta Thunberg. Hon såg koldioxiden strömma ut från jorden. Detta påstår jag är ett fantasifoster. Koldioxiden är osynlig. Varför ska en tonårsflickas fantasier styra oss? Det brukar vi inte låta det göra. Och om klimat gäller att det är något annat än väder.
När det var minus 21 grader tyckte jag det kändes som andra jular jag upplevt – fast för länge sedan. Ska jag nu omfatta dogmer som min kropp inte riktigt kan relatera till – eller ska jag lita till mina egna förnimmelser att vintern är lika eländig som den blir då och då? Och ska jag bevara min själ för förförelser i massans tid, dvs att vi alla luras kollektivt på just det sätt H.C. Andersen beskrev i den sannfärdiga skildringen av Kejsarens nya kläder?
Vad Bengt Lidforss skrev kring år 1900 läste jag med förvåning. Han menade, och detta i en tid utan bilism eller flyg, att vi skulle få ett varmare klimat, vilket betydde ett behagligare. Det var naturligt det hela. Här är problemet in nuce. ICCP jagar förändringar i klimatet men inskränkt till vad människan åstadkommit, de antropogena förändringarna. Då måste det nödvändigtvis handla om det fossila. Kanske är det i sammanhanget ofint att peka på hur elen kommer till numera. När jag gick i folkskolan var det vattenkraft, på Försvarshögskolan lite mer komplicerat men inte så komplicerat som nu, när Karlshamnsverket drar på och bränner olja. Vi låtsas inte om att politiska beslut åstadkommit en obegripligt stor resursförstöring och diskuterar inte sakunderlaget för att stänga kärnkraftverk i förtid. Jag säger: Hellre klimatskeptiker än klimatdogmatiker.
När högkyrkligheten tar ställning för klimatet heter det, att det är ”bra” att Svenska kyrkan är aktiv i klimatarbetet. Varför det? Svenska kyrkan kan göra skillnad med 5,7 miljoner medlemmar, 400 000 hektar skog, 22 000 anställda och otaliga fastigheter. Det heter också att omställningen är nödvändig för Svenska kyrkan. Bara en felfinnare skulle notera att antalet förtroendevalda inte räknas in men inte heller gudstjänstfirarna, bara medlemmarna.
”Tidpunkten är rätt.” Fast inte riktigt, förstår jag som läser den snåriga ledartexten. Så anförs påven och slutsatsen blir att kyrkan behöver ”prata om Gud i klimatdebatten”. För den som varannan vecka söker ledning för sitt liv i SPT:s ledare är det mycket som inte är enkelt. Då kommer Stefan Edman in. Han hade en berömd fader, som på sin tid lärde oss att förfalla till förundran inför skapelsen. Det var bra.
Stefan ser att Kyrkan har tre uppdrag: sporra oss alla att göra den inre andliga resan till goda värden, omsorg och ett varsammare liv. Ta kamp för att klimatomställningen blir så rättvis som möjligt och att förmedla förundran och förtröstan. Stefan undrar: ”Alla människor bär förmågan att göra det goda. Kan det vara något annat än Gud i det?”
Svaret på den frågan är väl egentligen att det visst kan vara något annat. Och även om vi i teknisk mening har förmågan, återstår frågan om viljan. Min välvilja väcks inte av Stefan Edmans predikokonst. Den lockar inte till dialog. Så var det sagt. Men det gjorde inte SPT:s ledare heller. Det måste bero på att jag, alla ansträngningar till trots, inte lyckats bli tillräckligt högkyrklig. Jag är bara en sån där trist kyrkligt förnyad. Vi är nog inte så många nuförtiden, så saken behöver inte bekymra någon. Jag menar, om alla andra ser klimatfrågan som en existentiell fråga kan jag väl få nöja mig med att fundera över författaren från Odense, H.C. Andersen, samt läsa och titta på Elsa Widding. Hon hade sett kejsaren i all hans prakt, tänker jag. Då har jag inte heller glömt Gösta Pettersson, Lennart Bengtsson eller Ingemar Nordin.
Hade jag fått önska något, hade jag önskat att SPT – med gjorda erfarenheter från Svenska kyrkan – kunde vara konstruktivt systemkritisk och ifrågasättande. För den som ser att Svenska kyrkan är en liten låda med ett lock man kan lyfta på, titta ner i den lilla lådan och där se det svenska samhället med dess härskarmekanismer, är tiderna intressanta. Samsupet så det förslår, må jag säga. Samma mekanismer i det så kallade kyrkomötet och i övrigt politiskt spel. Och samma vilja att kommunicera ett budskap nedåt till medborgarna, de som ska betala, men aldrig förses med verktyg för att kritiskt granska vad de betalar till och om det som sägs i bilderburken är sant. Det brukar Elsa Widding inte utan vidare tro! inte heller Gösta Pettersson, Lennart Bengtsson eller Ingemar Nordin. Om de kristna inte har vett att ifrågasätta, återstår bara blind tro. Om de har vett att ifrågasätta, återstår möjligheten till insikter.
Jag menar alltså det program som Mäster i Varberg brukade upprepa: resonera förnuftigt. Blir det väldigt mycket hojtande, behövs ännu mer förnuft i resonemangen, dvs ifrågasättande och prövande. Vad är helt naturliga skiften i klimatet sett till jordens villkor och vad har människor sällt till med. Det senare kan vi kanske hantera. Det förra är väl mest att gilla eller ogilla? Så när det hojtas om ”klimatnödläge” samtidigt som jag huttrar i kylan, återstår en intellektuell uppgift också för de högkyrkliga klimatnödlägesapologeterna. Genera er inte. Argumentera! Vad är vad? Och vilka är intressena?
För övrigt tror jag att en kyrkokristen bör utgå från tanken att världen inte är riktigt klok. Listig, illistig, beräknande, manipulerande – vad ni vill. Men inte riktigt klok. Om den varit klok skulle den insett vem Jesus är och kanske dessutom förlitat sig Guds försyn. Så blev det sagt också! Jag hör till dem som tänker att Gud uppehåller sin skapelse tills det något annat beslutats. Hur tänker ni?