Detta var alltså julhelgen när jag fick möta Antje. Jag mötte henne i DN.
https://www.dn.se/kultur/antje-jackelen-vi-behover-denna-helga-natt-som-fralsning-at-oss-ger/
Det hela var inte så oväntat. Riksbiskopen framträder och hänvisar till texter och tankar, tolkningar, för att till sist få fram ett terapeutiskt budskap. När den slutna ungdomsvården inte räcker till, ”då behövs denna helga natt som frälsning åt oss gav. Och ger.” Det låter sig sägas. Men den högst ordinära medlemmen av Svenska kyrkan, som inte tagits in på sluten ungdomsvård, kanske inte har något att relatera till? Det har inte jag heller. Det som kan uppfattas vara en riktig poäng, att natten ger frälsning, är ett gott exempel på hur något som verkar mer, faktiskt är något mindre. I julnatten föddes världens Frälsare, det gör den objektivt olik alla andra nätter. Det var då och där det hände som jag får ta till mig här och nu.
Riksbiskopen talar om ”religionen” eller det omstörtande i religionerna. Det är omstörtande ”även om religionernas företrädare har förminskat denna obändiga kraft till ett hinsides förtröstande eller till ett ständigt moraliserande.”
Nu är jag inte religiös och inte särskilt intresserad av religionerna, som ofta framträder som ideologier, dvs falskt medvetande om verkligheten. Jag är kristen. Jag har drabbats av insikten att Jesus från Nasaret verkligen är den utlovade Messias. Han är Guds Son och ligger i Marias famn för att få näring och omvårdnad. Han lever sitt liv för att dö och det gör han för att besegra döden så att jag ska få leva fullt ut. Mitt liv är mer än mina år, det har jag fattat. Och jag är omåttligt stolt över att få höra samman med Guds folk genom alla tider och världen över. I dopet blev jag Guds barn (det var jag inte innan) och i eukaristin får jag ta emot det liv som döden inte rår på. Det är en skatt som läggs in i min kropp. Jag ska helgas för världens skull. Det är mer ett sakligt konstaterande än ett aktivistprogram. När prästen skickar iväg mig i söndagens högmässa är det för att jag ska ut i vardagen och Gud kunna använda mig där.
När Riksbiskopen talar, känner jag egentligen inte igen evangeliet. Hon säger aldrig särskilt mycket om Jesus Kristus, inte sådant som gör klart för mig vem han är, vad han gjort för mig och allt det där. Hon förmår aldrig öppna Svenska kyrkans egen skattkammare och peka på allt vad den innehåller när en folklig, levande Kyrka gestaltades. Hon framträder som religionsvetare – det där med kopplingen teologi och naturvetenskap som hon akademiskt stoltserar med, har inte övertygat mig, läkarbarn som jag är. Jag har vetat en del om detta sedan jag var mycket liten. Denna bekännelse är inte en min utsaga om att jag förstått. Men jag har vetat.
Det är för mycket jag saknar när Riksbiskopen talar. Hon återvänder till sina beprövada slagord. En vanlig församlingspräst gör det också, men har vett att be om ursäkt då och då för det. Riksbiskopen är till skillnad från mig inte svenskkyrklig. Hennes stortyska tradition bottnar i en kyrkounion, som behövdes av politiska skäl när Tyskland skulle enas under Preussen. Denna kyrkounion var det som Martin Luther inte ville veta av, för de reformerta var av en annan ande än de evangeliska. Nu var det Preussens Gloria saken gällde och ett statskyrkoprogram som trumfade all dogmatik. Det är samma stortyska program som leder fram till fransk-tyska kriget 1870-1871, till kriget 1914-1919 och till kriget 1939-1945. Det var i detta senaste krig som Riksbiskopens far Werner kämpade för Führern, och till sist hamnade i amerikansk krigsfångenskap. Det är alls inte underligt att Riksbiskopen inte kan det svenskkyrkliga arvet. Hon har formats av en annan kyrkotradition, där det reformerta draget är framträdande – och ämbetsteologin är föga utvecklad, för att inte säga ”outvecklad”. Hon är inte ens påläst om ämbetskonflikten i Svenska kyrkan, har jag förstått. Den är väl att se som en icke-fråga.
Detta löser inte för mig frågan varför Riksbiskopen så sällan och på djupet talar om Frälsaren. Jag kallas väl kristen för att jag med så många andra fattat att Jesus är Kristus, den utlovade Messias och att profetiorna entydigt stämmer in på honom? Är det nu så, att jag talar om ”kristen tro” medan Riksbiskopen mer talar om ”kristendomen”, en religion och en kulturform? Någonstans skiljer vi oss i vart fall åt.
Jag hörde att 30% av mänskligheten är disponerad för religiositet. Vemod drabbade mig tills jag kom på att dessa 30% är de som går förlorade i sin egen fromhet. Det är de 70-procentiga det finns hopp om, de som är Verklighetens folk och fattar klara besked om Jesus. Jag blev upprymd. Så mycket kreativt arbete som återstår för att dra människor in i Kyrkans sammanhang och bygga kultur. Hur gör vi nu detta när Riksbiskopen inte kan: alltså medvetandegör om vem Jesus verkligen är (bortom sötsliskighet och fromhetsposerande) och klargör att anfäder och anmödrar som satte tro till denne Jesus alls inte var några idioter. Se där vår arbetsuppgift 2022!
Jag mötte Antje en gång till. Hon satt inne i radioapparaten och vinterpratade, men hon hördes klart och tydligt i vårt kök. Det var ansenligt mycket första person singularis i berättelsen, må jag säga. Jag kanske är lite känslig, för jag har lagt på minne vad Zivia sa: ”Man kan utläsa mycket om människor av antalet gånger de säger ’jag’ i en mening.” (Judy Batallion, Våra dagars ljus, Natur&Kultur 2021, en förfärande men läsvärd bok om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen). Favoritteman och ordvändningar av beprövat slag levererades. Men sa Antje att grundkunskap och avgrundskunskap är något mer än misslyckanden, som hanteras terapeutiskt? Sa hon något om ”själens dunkla natt”? I så fall gick det mig förbi. Hon tog upp frågan om samerna. En lyssnare konstaterade: ”Nyss blev vi uppläxade av denna tyska dam för Sveriges koloniala förflutna…”
Jag har inte köpt det där med att samerna inte behöver svara på ursäkten förrän de vill. De vill inte förrän de gjort anspråk på en hel del av de kyrkliga skogarna och nu ska den fria Svenska kyrkan betala för beslut som för många år sedan fattats av Ecklesiastikdepartementet och Regeringen. Det går jag inte på. Handlar det om något som ska avlösas, vill det till att skynda sig. Också samer dör och ska förlika sig med sin motpart så länge vi är med varandra på vägen. Men hela föreställningen är mig djupt främmande. Samer födda år 1948 är inte mer urbefolkning än jag! Smålänningar har också lidit under fogdeväldet. Och blekingarna, skåningarna och bohuslänningarna tillsammans med härjedalingar och jämtar har lika lite som hallänningar och gutar haft en liv i lyx och överflöd, skyddade mot den svenska statsmaktens beslut och åtgärder. Mig lurar ni inte.
Det värsta är väl att beslut om samerna har fattats med den bästa vilja i världen (eller den bästa vilja på Helgeandsholmen!?) och så blir det fel. Det bror på syndafallet. För detta bär icke Svenska kyrkan något särskilt ansvar.
Bäst av allt i hela narrativet är att det är Svenska kyrkans fel (!) att skogssamer och renskötande samer alltid är oeniga med varandra. Väx upp! Kanske har de nybyggarna/hemmansägarna i Norrland rätt, när de påpekar hur omöjliga samerna är att samverka med? Detta sagt var det likväl just detta de gjorde, samer och nybyggare. Vad är det nu som gör att samerna inte storsint kan ta emot och acceptera en ursäkt från Riksbiskopen på hela Svenska kyrkans vägnar? Utsikten till processer om mark, förstås. Samerna är inte dumma på det viset. Vi kommer att få dras med detta under åratal eller årtionden.
Detta var några korta noteringar efter möten med Antje, som alls inga möten var! Hon visade upp sitt dockskåp, men det är något annat än ett möte.