Paul-Ragnar Melin (1932-2021) hörde till en känd prästsläkt i Skara stift, det vill till att nämna det, men också om han som stiftsadjunkt arbetat med ett ambitiöst dop- och kristen fostran program i Skara, var det Jönköping och Växjö stift som kunde räkna honom till de stora tillgångarna. Under många år var han ordförande för stiftsungdomsrådet och många unga kunde relatera till honom som präst på läger och sommarmöten.
Han hörde till de präster som präglats av den kyrkliga förnyelsen, den med bönesällskap försedd. Paul-Ragnar tillhörde Brynolfsbröderna och behöll alltså sina andliga rötter till Skara stift. Rötterna var inte bara rötter. Hans tungomål var rotat i Västergötland och hans teologi var den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Brigidakällan i Husaby är ett fysiskt vittnesbörd om det tidiga kristnandet, det som kom västerifrån.
Paul-Ragnar var församlingsbyggare och själasörjare i god förening. Han drog sig inte från församlingsarbetet i Österängen för att bli sjukhuspräst utan såg, som jag uppfattade saken, sjukhuskyrkan som församlingsarbete med särskild markering av själavård. Han förföll dock inte till att bli specialistpräst. Han var präst rakt av. Kyrkoherde i Jönköpings Kristine krönte verket
Jag hörde till dem som aldrig begrep vad präster skulle i det fromma Jönköping att göra. Andra förstod. Som salig Hägg formulerade saken: ”Frikyrkorna tar hand om de rättfärdiga, så sköter vi de andra.” Det var ett bra svar, som dock inte fick mig att vilja flytta till min barndoms Jönköping och Bymarkens kapell (senare kyrka) där jag döptes för på söndag 73 år sedan.
När Paul-Ragnar och Margareta kom till Jönköping betraktades de av oss yngre som ett viktigt tillskott. Margareta med en betydande penna. Så har jag under alla år sett dem. Det fanns några prästpar i Jönköping som var mycket att räkna med. De omfattades med tillgivenhet. Så här i decembermörkret kan jag undra om de förstod det och alltså om vi varit tillräckligt tydliga med vår tillgivenhet.
Vad Paul-Ragnar betytt för det rikskyrkliga ungdomsarbetet kan jag inte bedöma, men det var en tid när Svenska kyrkan på nationell nivå visste att knyta begåvningar till sig – också kyrkligt förnyat anfrätta begåvningar. Paul Ragnar var en sådan, en ansvarstagande medlem i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och på många sätt en vanlig, vänlig och folklig präst av Guds nåde.
Kanske görs fortfarande präster av Paul-Ragnars kaliber, men de ska efter kyrkoordningens ord inte prästvigas. I tidens sönderfall är det då viktigt att minnas vad som var och vad som inte längre ska vara. Jag undrar när folk ska börja fatta. Det kanske blir först när ett par prästgenerationer som präglat oss, fattas oss? Eller aldrig?
R I P