Timmarnas liturgi har kommit. Fyra band. Hade jag varit präst i utpräglad frikyrkobygd, hade jag staplat upp de fyra böckerna på ett bord i koret, lagt händerna på boktraven och med högljudd påstridighet sagt: ”Detta min vänner är bön!” Sedan hade jag ägnat någon eller några minuter åt att skilja mellan objektiv och subjektiv bön. När de med frikyrkliga rötter varit tillräckligt upphettade, hade jag kylt ner dem något genom att försvara bön i båda formerna.
I den objektiva bönen är Gud i centrum. Hela uppmärksamheten i bönen är riktad till Gud. Bönen är styrd utifrån Guds rikes hemligheter och i bönen upptäcker jag mer av dem. I den subjektiva bön är individen i centrum. Det är böner som handlar om mig själv – antingen så, att jag självklart räknar med att Gud ska ge mig det jag ber om eller så, att jag broderar på min skuld och annat sådant så att det likväl är jag som ståri centrum. Mest underhållande är förstås denna subjektiva bön när den ska in i den gemensamma gudstjänsten och Gud får besked om var vi är och vad vi gör innan Gud får själva be-ställningen.
Jag hör till dem som slår vakt om den subjektiva bönen som personlig eller privat bön. Just därför blir den objektiva bönen viktig. När jag ber tidebönerna stiger jag in i en stor gemenskap över tid och rum – alternativt åker på ett rullband när andra mödar sig med långa vandringar på flygplatsen utan att fatta vad rullbandet har för fördelar! Jag använder Guds ord som mina ord och kan med sådana som är betydligt frommare än jag ana det märkliga, att Psaltarens ord uttrycker just det jag vill säga. Jag är också fascinerad av att jag ber Herrens bön i den stora gemenskapen och funderar över hur många som samtidigt med mig ber just då. Om 2 miljarder kristna ber Herrens bön under ett dygn – och jorden vänder sig i rymden, som ni vet – då ber jag aldrig ensam. Det hela framstår som mycket märkligt därför att det är just så.
Nu har alltså Timmarnas liturgi kommit i fyra band. Veritas förlag och Katolsk bokhandel att beställa ifrån. Högtidligt ska böckerna tas i bruk på Trettondagsafton 2022, men får man fatt i böckerna dessförinnan, kan julen räddas.
De tre som tagit särskilt ansvar är väl i bokstavsordning Anders Ekenberg, Christer Pahlmblad och Anders Piltz. Hade jag inte sedan länge varit dem tillgiven, hade jag markerat denna min mentala status när jag ser böckerna. De måste ha arbetet närmast outtröttligt. Skulle det till äventyrs upptäckas några korrekturfel, tror jag det ska gälla som i min barndom Findus hade som ordning när fryst fisk skulle krängas. Den som hittade ett ben fick 1:-. Annars säger vi att i en matta som är perfekt vävd, måste vävaren lägga i något fel för det perfekta hör bara himmelen till.
Kardinalen Anders har skrivit ett förord värt att läsa uppmärksamt. Timmarnas liturgi är ett andligt världsarv, skriver han, ”ett poem som går genom tiderna och timmarna, diktat av den helige Ande själv”. Vad händer? Tidebönen ”ger oss Guds ord i rättan tid, den lägger Guds ord i vår mun”. Kardinalen inbjuder alla samfund och sammanhang att ta del av denna liturgi. Så var det i denna liturgi Martin Luther övats. Han var, vilket inte nog kan påpekas, en augustinermunk och Svenska kyrkans andliga profil är följden augustinermunken Luther till kyrkofadern och Paulusteologen Augustinus till aposteln Paulus själv. När somliga romerska katoliker tycker att vi evangeliska är dystra, svarar vi med att tala både om klimatnödläget ”(kallt som i helvetet”, sa vikingarna) och om vårt andliga arv; Paulus-Augustinus-Luther. Detta arv är ett katolskt arv! Och klimatnödläge är på våra breddgrader först och sämst just kylan, bara så ni vet. Men det visste ni redan!
Naturligtvis är det ett flerfaldigt problem när timmarnas liturgi ska levas. Präster som ska visa sig effektiva, hinner dåligt med bönen just. Och få församlingskyrkor kan kalla till gemensam bön ett par gånger om dagen. Det går i tätorter, men bygemenskaperna är sönderslagna i Sverige sedan mycket länge. Här krävs prästerlig uppfinningsrikedom, men kanske också bön att klokt lekfolk ska våga ta sitt ansvar. Om ett gäng bestämmer sig för att ta ansvar för en av veckans tideböner, kan det fungera också diakonalt. Det är där och då vi möts och kan kolla hur vi har det.
Varje dag har en läsningsgudstjänst. Den kan föregå morgonbönen laudes. Hade jag varit församlingspräst hade jag funderat över hur dessa läsningar (eller någon/några av dem) kunnat infogas i församlingens vardag. Kan prästen läsa högt och med sin varelse markera att nu hör vi en utläggning av en stor teolog, död sedan länge, men orden kan gripa oss, glädja oss, förvirra oss, ge oss nya inblickar. Ett bokband låg på 30 december så jag läste i förväg som den som har erferenhet av att pilla på adventskalendern, ni vet: ”Känn dig själv” – det betyder att känna Gud, som har skapat dig, markerade Hippolytos för mig i går. Jag hör till dem som uppfattar Hippolytos som en teolog med markerad glädje över kroppsligheten just därför att han fattat vad det betyder, att Gud blir människa. Bara som ett exempel, Helge! I går var biskopen Eusebios från Caesarea läsning…
Nästan 7000 trycksidor gläder somliga av oss. Katten visade sig mer intresserad av bokbanden, som han kunde leka med. Sex band i varje bok. Nu ska jag kanske inte leda er ut i den snåriga matematiken men fyra band i 3000 ex betyder att det fanns 12 000 böcker i bokhandelslagret. Nu tar vi upp den småländska frågan om priset. 1395:-. ”Det är som en krogrunda”, för två, sa Pahlmblads katolske vän. Nu ska krogrundor inte föraktas, de kan ha livsavgörande betydelse. Om jag går till Donken och införskaffar ett ”meal” så kan jag gå 19 gånger innan jag kommer upp i priset för de fyra böckerna. Så förtjust i hamburgare är jag inte! Tar jag med barnbarnen blir det väl fyra varv till Donken. De kanske har större glädje av mig lite mer helgad än lite mer snabbmatsfet? Jag tror en investering i Timmarnas Liturgi blir många till glädje. Och kalendern över de rörliga helgdagar sträcker sig till 2045. Är jag verkligen i detta livet så länge? Då kan något barnbarnsbarn kanske läsa för mig?
Ibland kommer det över mig och jag säger till mig själv: ”Detta är lycka!” Så var det när mässfirandet återgick till huvudaltaret i Rydaholms kyrka och jag fick falla på knä på det ronderade knäfallet med tid både före och efter kommunionen. Så var det när jag kunde hämta ut paketet med de fyra böckerna
Annars är jag moloken. Sakramentsskåpet i Två Systrars är borta. Innanför träskåpet fanns ett kasaskåp. Marodörerna trodde att det var något de kunde ha glädje av. Det hade också haft om de om vänt sig till levande Gud. Så vad gäller nu? Herren är skändad, kanske bortslängd bland sopor eller i skogen. I varje civiliserad stat är detta ett nidingsdåd, ett helgerån. Jag undrar vad polis och åklagare i Kalmar nu gör. Svaret på den frågan avslöjar samtidskulturen. Att tidningen Barometern inte hade med denna nyhet, som i en kristen kultur hade varit helt omskakande, säger en del. Men Jesus har fått utstå värre …