Högst intressant var det förstås att Centerpartiet går emot Centerpartiet, dvs partiets agerande i det s k kyrkomötet. Det är Kerstin Lundgren som får till det: ”Representerar på intet sätt Centerpartiets hållning”. Då vet vi. Men förstår än mindre.
Tisell har ställt till det. När ska det få konsekvenser? Och vad med Mats Nilsson, c, som röstade antisemitiskt? Borde inte också han hängas ut i lokala medier? Detsamma skulle väl då gälla socialdemokraternas Anton Härder. Där är den intressanta frågan vad SAP:s partiledning säger. Är det sant att statsminister Andersson var emot kyrkomötesbeslutet? Och vad säger utrikesministern, som så idogt arbetet för att få rimligare relationer Sverige-Israel nu? Sover journalisterna?
Till detta kommer frågan vad Israels ambassad gör. Ska ambassaden låtsas som om det regnar, när staten beskrivs som apartheidstat – eller är det s k kyrkomötet en nullitet ambassaden inte bryr sig om? Då ska man kanske likväl betänka, att det i första hand är två politiska partier med några medlöpare (Mitläufer), vilket motiverar politiska frågor till den politiska nivån. Utrikesminösten Undén hade nog inte gillat tilltaget. Inte Tage heller. Så vad säger utrikesministern om partikamraternas lyckosamma ansträngningar?
Det eländiga i sammanhanget är kanske inte att det sitter okunnigt folk i det s k kyrkomötet, som tar sig an frågor de alls inte är kompetenta att ta sig an. En före detta partiledare kom hem till oss på middag. Han såg den egendomliga vägsträckningen av Östra Järnvägsgatan i Moheda och sa: ”Detta kan bara vara resultatet av ett demokratiskt fattat beslut.” Det tyckte jag var lustigt – men kanske djupare sett en olustig lustifikation, som bottnade i lång politisk erfarenhet.
Beslutet kommer väl Kyrkostyrelsen att lyfta till Geneve. Då kommer det att heta att en av världens största lutherska kyrkor begärt detta. Det betyder att vi som är med i Svenska kyrkan blir tyst staffage och alibi för de politiska beslut, som ska tas i Geneve. Det är något självgående över hela processen. Och biskoparna har efterhand markerat ogillande. Varför sa de då inget i debatten? Mikael Mogren låg sjuk hemma – men de andra?
Jag nöjer mig med att konstatera att partipolitiker av Anna Karin Hammars och Daniel Tisells kaliber, Robban Krantz inte att förglömma, styrde ut oss i elände. Lisa Tegby därtill. Jag är inte förvånad och alls inte förtjust. Låt journalistiken och partiledningarna göra reda i allt detta. Det blir bara av stort intresse. Men det måste gå fort – innan julfriden sätter in.
Vad Ansvarsnämnden sysslar med kan jag undra över. Något beslut i anledning av Petersson-fallet kan det inte bli förrän Biskopsmötet uttalat sig!!! Är Biskopsmötet nu etablerat som kamratdomstol? Några besked om vad anmälan går ut på, vilka som anmält och när anmälan upprättades, går tydligen inte heller att få. Detta är icke den rättsordning vi ska ha eller avsågs när Kyrkoordningen kom till. Då gällde transparens. Det som nu bedrivs kallas ”Kafka”. Undantagen handlar givetvis om nationella säkerhetsintressen.
Har Petersson, som stiftschef på den nu något bättre militariserade ön Gotland, gjort något som utsätter vårt försvar eller våra försvarsintressen för fara? Men vad kan Biskopsmötet ha för insikter i detta? Har någon av biskoparna militär utbildning på nivå – att Riksbiskopens fader slogs för Hitler kan inte räknas som merit just i detta sammanhang? Har Petersson förrått fosterlandet och fostervattnet och ska räddas av de andra biskoparna, som ska förklara att saken inte är så allvarlig, eftersom landet inte befinner sig i krig eller krigsliknande tillstånd? Jag vet verkligen inte. Och ingen vill hjälpa mig till klarhet.
Jag går över till den folkliga kyrkan, som på ett begåvat sätt tar sig an begravningsfrågorna. Alla fattar att begravningsseden bryter samman. Ska Svenska kyrkan bara kunna begrava sina medlemmar kommer vi att få nya riter där man sjunger de mest älskade psalmerna, men det blir utan prästerlig medverkan och det kyrkliga trycks ännu ett steg ut i marginalen.
Felet, det motionerade jag om, är att Kyrkan inte självklart begraver sina döpta döda. Nu kollas i stället att den döde betalat för sig (om inte någon fiffig kyrkoherde får fram en prislapp och ordnar begravningen). En sak är de som inte vill ha någon kyrklig begravning – men för en folklig kyrka mån om kontakter är begravningsgudstjänsten, som familj, släkt och vänner kommer till, alls inte oviktig. Det s k kyrkomötet såg mer till penningavin än till dopet. Den kyrkliga isoleringen är icke sällan självvald! Inte blir det mycket bättre av nya dopkampanjer (som det inte anslagits medel för) eftersom kampanjgrunden är det kyrkliga egenintresset, att få kyrkoavgiftsbetalande medlemmar,
och inte det kyrkliga intresset, att dra barn in i dopets nåd. Intresset ljuger inte!
Jag har alltså läst den förträffliga skriften En ”riktig” begravning, (till skillnad från andra, som skriver om den utan att ha läst!) Den beskriver förändringar i begravningsseden 2010-2020. Antalet direktare har ökat. Så avslöjas vilken brist på sammanhållning ett samhälle kan uppvisa. Skriften kan laddas ner som pdf alldeles gratis eller köpas från Antjeborg. Talet om ”folkkyrka” saknar naturligtvis alltmer relevans om det inte blir kyrkopolitiskt snack av det hela. Meningsfulla kristna begravningar blir det först när det finns en tro att både ta sats ifrån och landa i. Jag kan fundera efter min läsning och noterar (s 52) det begränsade perspektivet. Minnesstunden har snittar och gräddtårta, heter det. Då har smörgåstårtan, biskvierna och i somliga fall My-tårtan förbisetts. Men i sak bekräftas förnimmelsen, att Svenska kyrkan lever på övertid.
Riten överlever tron med tre generationer sedan går det inte mer. Alltså gäller arbetsuppgiften numera själva tron, som ska göras trolig. Men många präster jag hör i medierna eller läser, delar jag inte tro med. Det är inte alldeles säkert, att det är mig det är fel på då. Jag ville på min tid (när det fortfarande fanns tid) att Svenska kyrkan skulle göra Stora Julboken och därefter Stora boken i Allhelgonatid. Det ville inte kyrkomötet. Välan! Nu är förutsättningarna helt annorlunda än vad de var för 20 år sedan. Svenska kyrkan kan inte längre steppa fram med samma självklarhet som då.
Väntat besked från ärkebiskopen, skrev redaktören Sandlund som menade, att det finns ”hugade och lämpade kandidater bland Sveriges biskopar”. Ordet ”lämpade fick mig att studsa en gång. Fram med några namn på lämpade biskopar, som så väl ryktat sitt värv att vi kan satsa på dem? Hugade må de vara. Men lämpade? Bettan Sandlund vet tydligen.
Jag studsade en gång till, när Riksbiskopen skulle få beröm av red Sandlund för att hon som en hjärtefråga drivit det där med undervisning för barn. Det hade kanske funnits en del annat att skriva om hennes riksbiskopliga gärning, t ex om minussiffror? Det slog mig, att jag nog inte är riktigt så frimodig som jag bör vara för att offentligen träda fram som en sådan. Sandlund och Sandahl tror och tänker olika. Det hedrar mig. Vi ska inte vara tillsammans i samma grupp.
När ska då generalsekreteraren avgå? Hon sitter också på övertid. Ska det bli många revolter i Antjeborg då? Satsar styrelsen på internrekrytering? Eller hittar man en generalsekreterare någon annanstans, en som vet vad tron är, vad frälsningsverket gäller och gillar organisationsfrågor, dvs uppgiften att lösa alla de problem organisationen själv åstadkommer?
Jag frågar inte därför att jag är så elak.
Jag frågar därför att uppgifterna i Antjeborg tycks överstiga vad människor mäktar med. Och när red Sandlund talar om biskopar lämpade att bli ärkebiskopar så hänger jag mig åt läsning av Nya Testamentet. Vilka av lärjungarna tycktes lämpade för att bli apostlar? Sug på den! Förnekaren Petrus eller förföljaren Paulus?