Beslutskatastrofer bär mycken information med sig. Slam från botten rörs upp. De som inte ville förstå vad som lagats ihop för 40 år sedan – och längre – ser och inser kanske nu. De som vill fundera över med vilken kompetens kyrkomötesbeslut kommer till, får nog gå till glöggen! Kanske några gånger om. De som vill göda sin gamla människa, erbjuds många tillfällen i det kyrkliga.
Min nya människa kände inte riktigt igen Robert, Robban, Krantz sätt att argumentera som kyrklig argumentation. Den var politisk och närmare bestämt partipolitisk/socialdemokratisk. Jag blev bekymrad. En ung kyrkokristen borde jag väl i min ande kunna känna igen? Var det så enkelt att han inte är en sådan? Jag vet inte. Han gjorde på sin tid betydande insatser i Hyresgäströrelsen i Gävle när han var 17-18 år gammal. Sedan skulle det konfereras på Dalarö. I stället för SL-buss blev det limousine och helikopter. Krantz fick sluta. Året var 2005. Nätet glömmer aldrig. Strandhäll och Krantz, det är något grundläggande fel i den översåtliga kulturen (läs: maktapparaten) och jag vill egentligen inte ledas ut i elände av den sortens folk. Nu är det sagt.
https://sverigesradio.se/artikel/711044
Vill jag ledas av de biskopar som denna översåtliga kultur tar fram åt oss. Det är en allvarligt ställd fråga. Jag säger inte omedelbart ja. Är de ens i kyrklig mening biskopar eller bara finast i vigningstjänsten?
Samtidigt är jag vek, blöt, inkännande. Vill vi syndarens död? Nej. Vill vi profetsik systemkritik i världen och i det kyrkliga systemet. Obetingat. Kan vi se löjliga/anpassliga biskopar och ändå hålla biskopsämbetet högt? Självfallet. Detta hindrar oss att uppskatta underhållningsvärdet, när samtliga stiftschefer löper runt och tar avstånd från apartheidbeslutet, som bara Sören Dalevi talade emot. Men hur kunde det bli så här? Därför att ni låtit lura er.
Kyrkan har två parallella beslutslinjer. Ämbetslinjen är den som slår vakt om vad Kyrkan är. Den argumenterar i samklang med Helig Skrift, Kyrkans gjorda erfarenhet och därtill trons människor i alla tider. Dessa har namn och talar begripligt till oss. Biskopar och präster har ansvar för att de heligas ¨röster ska höras och ibland skrämma. För egen del överraskas jag på nytt av hur samtida Jesaja 3-5 låter. Är det det dagsaktuella svenska politiska livet profeten ställer fram för mig?
Kyrkan kom till lagsökningsområdet, socknen, och mässan började firas, det predikades och det fromma folket (eller det ofromma folkets hövding, som på sin tid var politiskt korrekt och hade en hum om vad som hände ute i Europa) byggde gårdskyrka. Den lilla hjorden (hövdingen!) hade begärt att få en präst av biskopen och fick så, när kyrka och bostad åt prästen ordnats. Biskopen kom och invigde kyrkan och insatte prästen som pastor loci. Präst och plats hörde ihop. Ihop med prästen fanns lekfolket. Sexmännen blev kyrkoråd. De var ett råd kring prästen. Prästen skulle ge besked om vad Kyrkan lärde och gestaltade. Folket hade ansvar för själva folkligheten och gav sin präst råd om hur den stora strukturen (prästens ansvar) lämpligen skulle gestaltas i det lilla.
Prästen stod under biskopens tillsyn och domkapitlet kunde döma. Stiftet var den större gemenskapen. Prästerna samlades till prästmöte i stiftet, men i häradet fanns en prost, praepositus. Prosten hade ett dubbelt ansvar: att tala om för prästerna hur biskopen ville ha det i allehanda praktiska frågor och berätta för biskopen hur prästerna faktiskt hade det.
De stora och övergripande frågorna behandlades av ett kyrkomöte, ett nationellt koncilium. Dit kallades biskoparna, representation för prästerna och några från klostren t ex. Det skulle bli annorlunda med ståndsriksdagen, där prästeståndet och bondeståndet kunde samla sig mot adeln och borgarna. Protokollen finns att läsa. När ståndsriksdagen avlöstes av en tvåkammar- riksdag kom de kyrkliga frågorna inte att läggas in i den politiska strukturen utan skulle hanteras i ett kyrkomöte, som skulle sammanträda – aldrig mer sällan än vart sjätte år. Där fanns biskoparna, valda präster och lekfolkets valda ombud. Lekfolket kunde aldrig rösta ner biskopar och präster i en lärofråga och egentligen inte göra så mycket mot biskoparnas vilja. En episkopal kyrka är bara i begränsad mening demokratisk, eftersom den tänker att biskopen på ett särskilt sätt har tumme med Gud, som Jan Redin fick till det. I kyrkomötet var biskoparna starka. De hade varit med förr kanske och de stod inte under val året innan mötet. De kunde styra agendan. Kyrkomötets förhandlingar leddes av ärkebiskopen.
Denna ordning föll när det nya s k kyrkomötet kom till år 1982. Det är logiskt att den demokratiska kyrkomötet skaffar sig en struktur som betyder partipolitisk kontroll. Biskoparna ska inte ha rösträtt i kyrkomötet och prästerna ingen egen representation. De präster som väljs in, väljs inte som präster i den bestämda meningen att de är vigda till ett ämbete utan därför att de har en viss utbildning i religionsvetenskap samt medlemskap i parti. Präster och lekfolk lika, alltså.
På 1980-talet var biskoparna förvirrade. De måste vara i det s k kyrkomötet, men vad de hade där att göra, förstod de inte. Det förstod kanske ingen. Några av oss satt i timmar och dagar för att slå vakt om biskopsämbetet i stiften, t ex att biskopen skulle leda stiftsstyrelsen. Men i kyrkomötet rök ärkebiskopen som ordförande och kommunalpolitiker valdes. Ärkebiskopen klarade vi som den s k Centralstyrelsens ordförande, själva Kyrkostyrelsen utgjordes av regeringen.
Det fanns till att börja med inget egentligt skydd för läran, som kunde röstas bort i god demokratisk ordning. En läronämnd kunde säga sitt, men kyrkomötet kunde rösta tvärsemot och gjorde så vid några tillfällen. Sedan stärktes läronämndens ställning, men biskoparna som satt där blev alltmer av likartat slag och de åtta andra ledamöterna tillsattes utifrån läromässig kontroll av deras PK-status. Maktpartiet socialdemokraterna tog diskret över. Tanken att de olika nomineringsgrupperna skulle tillsätta folk som de ville föll fiffigt bort. I sluten omröstning röstades t ex Björn Skogar, s, in i läronämnden. De partipolitiskt obundna såg sin kandidat försvinna…
Det långa talets korta mening är denna: Var inte förvånade att det tokar till sig. Systemet är byggt så. Mötet är alls inget kyrkomöte. Det är byggt som en religionskongress. Då händer det som aldrig skulle kunna hända i ett kyrkomöte, att de samlade stiftscheferna efter någon vecka markerar mot ett beslut. Kompromissen måste nu bli att Riksbiskopen inte vägrar att frågan skickas till Geneve för att hanteras i ekumenisk ordning – och därmed förstärks det antisemitiska anslaget. Det är alltså i demokratisk ordning kört. En styrelse måste göra vad representantskapet beslutat.
I det s k kyrkomötet utgör trons folk en liten minoritet. Den känns igen på detta, att den argumenterar teologiskt och sedan röstas bort. De kyrkokommunala politikerna suckar över att frågor de inte har en hum om, ska ta sådan tid för debatt i plenum och att flera från samma nomineringsgrupp (läs: Frimodig kyrka) äntrar talarstolen. Själva är de för att en enda talar och säger vad som ska gälla och så röstar vi så. Gruppledarna signalerar till sina trogna hur gruppen ska rösta, tumme upp eller tumme ner, tror jag mig förstå. Det är lika sofistikerat som när kejsaren beslöt vilka kämpar på Marsfältet eller Colosseum som benådades och vilka som skulle få nådastöten.
Eftersom det s k kyrkomötet i grunden är okyrkligt, blir det i utsatta lägen så som det blivit nu. Frågan är bara hur trons folk i folkkyrkan ska kunna rädda Svenska kyrkan undan vanvettsagitatörer och vanvettsentreprenörer. Dessa kommer självklart att försvara strukturer som ger dem MAKT och tillgång till en ideologisk statsapparat.
Jag kom att bläddra i avhandlingen Dag Sandahl, Folk & Kyrka (Verbum 1986). Sällan har en teologisk avhandling behållit sin aktualitet så länge som denna. Dessvärre! Författaren verkar vara en begåvad karl, lägg namnet på minne.