Tron lär oss förstå. Jag skriver nu om den specifika tron, övertygelsen om själva Avslöjandet. Och som vanligt hör ni mitt muttrande: Det var Kyrkan som byggde universiteten för tron vill veta. Herren är mitt ljus, kan vi säga till upplysningsfilosoferna. Det säger nämligen akademikerna i Oxford, dvs de i verklig mening upplysta.
Denna insikt gör det svårt för mig att hantera kyrkolivet. Jag är inte en särskilt trägen besökare i Lillkyrkan i Motala, men jag läste utbudet för den som är vuxen och dagledig. Det finns en vuxenkör, som jag inte vill öva eller sjunga med. Om jag hade velat hade Gunnel kunnat ge mer information och ta emot min anmälan. Stick- och virkcafé finns det också. Reflektionerna göra sig själva! Så tisdagar varannan vecka (jämna veckor) har jag två kvällstimmar över till annat, restiden inte inräknad. Återstår Tisdagsträffen, ojämna veckor kl 14-15.45. Då är det musikunderhållning och fika. Jag ska höra av mig till Jenny Lindhe Johannesson ”präst/diakoni”, får jag veta.
Det fanns ett papper till, ett enkönat. Det är en kvinnokultur som bjuder in och det finns ett trevligt foto på det enkönade arbetslaget. Texten lockar kanske: ”Du är alltid välkommen att höra av dig till oss om du har några funderingar eller behöver någon att prata med.”
Jag har funderingar, det medges. Och jag är alltså alltid välkommen. Ibland vaknar jag kring kl 3 på natten och kl 3 är ju just en tid, det kan väl ingen förneka. Eftersom jag alltid är välkommen att höra av mig, kanske jag skulle ringa då? Jag funderar återkommande över det kyrkliga livets kollaps och varför den tro som praktiseras i Svenska kyrkan mest är till för ett annat kön än mitt. Jag ser en kvinnokultur blomstra. Det beror på att jag är en känslig person med eget ursprung i en kvinnokultur och med ett kvinnligt språkbruk. Jag känner med andra ord lössen på gången. Och jag ser att den öppna folkkyrkan är just en sluten enkönskultur för, ja, vem då? En sjungande och virkande och fikande dam! Då känner jag att jag vill sticka! Men ringa först…?
Hur vore det med en Kyrka mitt i livet? Det vore nog inte bra. Nu ska nämligen Svenska kyrkan vara en kyrka bland gravljusen och inkännande mitt i döden. Jag säger inte att detta är fel. Men medge att något osunt är det väl ändå? Det påminner mig för mycket om religionssystemet i det sönderfallande romarriket, det som inte hade något ärende till folket och det fattade folk. Då kom kristen tro som motrörelse – så ”mot” att det var livsfarligt att ansluta sig. Men det gjorde både kvinnor och män. Farligt, farligt men härligt, härligt. Så skapades Västerlandet och dess kultur.
Jag har inte läst boken, inte sett filmen men reklamen fick jag och beskedet att evolutionen inte utformat våra sinnen till att återge verkligheten på ett sanningsenligt sätt. Det är filosofen David Hoffman som resonerar och hans bok Dold verklighet kommer på Fri Tanke. Vad evolutionen gjort eller inte gjort är väl lika säkert som att det inte varit så varmt på jorden på 100 000 år (även om jag funderar på var termometern satt…) Också om snillen spekulerar är det mest spekulationer. Men att våra sinnen inte greppar verkligheten är en sak jag har fått klar för mig, jag i sällskap med Skriftens heliga gestalters rad. När det sanna ljuset kom till sitt eget, kände hans egna inte igen honom eller tog emot honom. (Jh 1:9-11). Vi lever i en slags skuggtillvaro, ”själva kroppen är Kristus (Kol 3:17) men det är kanske inte så dumt, att leva i hans skugga. 1917 års bibelöversättning fick till det vackert: Verkligheten själv finns hos Kristus”.
Vad menar Donald Hoffman att vi gör? Våra sinnen återger verkligheten på ett sätt som främjar vår överlevnad. Det är så mycket evolutionen kan tänkas göra, det fattar jag. Men för egen del tror jag saken är värre än så. Vi väljer på ett sätt som gynnar oss, dvs det som vi kanske tror blir bekvämast för oss. Och det är här Lögnens furste hjälper till att ställa om oss så att vi inte ser en objektiv verklighet utan något annat. Perceptionen är fördärvad, det är det hela. Tänker jag.
Hoffman menar att vi bör ta våra upplevelser på allvar men likväl inte ta dem bokstavligt. Jag uppfattar, att ifrågasättandet är livshållning. Jag har ingenting emot det. Men är då inte förutsättningen att vi har människor omkring oss att lita på, en gudstjänstfirande församling till exempel – med alla möjligheter till småprat en sådan miljö ger?
Vad gör vi då med våra upplevelser i samtiden? Jag förnam de allvarliga budskapen i Glasgow om den hotande vredesdomen.
Vi tarvliga tycker bilder av detta slag är underhållande. De skapar en hälsosam distans till det hotfulla. Biden, Johnson och Kerry verkar inte vara av, som det heter ”the worrying kind”. Varför ska då det uppväxande släktet bemängas med ångest?
Har de sju senaste åren varit de varmaste någonsin?
Inte där jag har varit. Och mina förnimmelser ska vl inte bara avfärdas?
Stiger haven snabbare än vad man tidigare trott?
Inte vad jag kan se, de är ungefär som vanligt. Vad har ni sett?
Värmeböljor är det nya normala.
Men har vi plågats särskilt mycket av värmeböljor de senaste sju åren? För egen del har jag mest varit belåten och i dag var jag ute och huttrade.
Förresten funderar jag på att köpa ett ton koldioxid och pumpa ner i marken. Vad kostar det? Vart skickar jag pengarna? Det jag får är ju osynligt och påminner om en saga H.C. Andersen gav oss, men jag är inte mer skitviktig än att jag gärna går på det hela. Vad säger växterna om de berövas Livets gas? Nu blir jag osäker. Och hur är det? Utgör haven 71% av jordens yta och beror därför atmosfärens temperatur på havens temperatur? Ni förstår hur ringa jag förstår.
Det blev sannerligen inte mycket bättre när jag slog upp sidan 5 i Torsdagsdepressionen och fick veta att ”Svenska kyrkan är på plats i Glasgow”. Nu förstår jag inte. Jag tittar på en bild och ser viftande ungdomar. De verkar vara nio stycken och åtta kan okulärt uppfattas som unga kvinnor. Dessa är Svenska kyrkan. De ställer krav på världens ledare ”att övertyga oss, för vi är inte så imponerade längre”. Verkligen inte? Beskedet lämnas av policyrådgivaren i Antjeborg, Margareta Koltai. Vi hålls alltså med en egen klimataktivist som på betald tjänstetid kan stå upp för oss alla. Men vilka är vi? Svenska kyrkan är ju i Glasgow, så Svenska kyrkan kan vi inte vara, inte gestalta.
Hanna Soldal samordnar Ageravolontärerna och ser att det är viktigt att ”vi är här och trycker på från alla möjliga håll.” Det var mig egendomligt. Har vi inte ett politiskt system med demokratiskt ansvarstagande för den saken? Ser jag politikerförakt i from förpackning eller vad ser jag?
På lördag ska jag till högmässan. Hur ska det gå när Svenska kyrkan är i Glasgow medan jag är i Rydaholm och enfaldigt nog trodde att Svenska kyrkan var där? När kommer Riksbiskopen tillbaka – för där Riksbiskopen är, där är Svenska kyrkan kanske. Medge att allt är förbryllande, klimat och kyrkoliv lika! Men storslaget naturligtvis.