Riksbiskopen ska till Glasgow för Svenska kyrkans egen Antje med flera har fått observatörsstatus vid klimatmötet. ”Förhoppningen är att kunna bidra till att sätta press på beslutsfattare att höja ambitionsnivåerna.” Missionsförbundaren Lysén är också med. Han kanske inte går på pub och blir på lyset, får vi hoppas. Ageravolontärer finns det också och, hast du mir gesehen, ”flera sakkunniga medarbetare”. Finns det andra än sakkunniga medarbetare i Antjeborg? Fram med namnen i så fall!
Välan. Nu är Svenska kyrkan etablerad bland klimataktivisterna. Vad säger Elsa och Gösta? Elsa Widding och Gösta Pettersson alltså. Vad säger Lennart Bengtsson? Blir de häpna när Svenska kyrkans representation ska medverka vid den stora demonstrationen den 6 november? Undrar de över frågan på vilket mandat riksbiskopen reser till Glasgow? Det gör jag. Och jag undrar dessutom hur Antje reser. Klimatvänligt? Var bor de under mötet? Några mil utanför Glasgow?
”Trosbaserade aktörer behövs”, hette det. Tro jag det! I ett genusperspektiv är de flesta i det kyrkliga tros-baserade. ”Klimatkrisen är andlig och existentiell”, heter det vidare. Är det därför siffror och sakmaterial aldrig går ihop? Men hur kommer det sig att väder och klimat blir en andlig och existentiell fråga? Detta ges det besked om: Klimatkrisen ”rör själva grunden i vår tillvaro på jorden”. Det tror inte jag.
Vi lever på en jord som slits ut som en klädnad. Den ska gå under. Själva den andliga och existentiella grunden har jag inte i det faktum att jag är av jord utan därför att Gud skapat mig som en evighetsvarelse. Det betyder inte ansvarslöshet, men inte heller hopplöshet eller uppgivenhet eller ens beredvillighet att fösas i flock utan sakargument. Med misstro följer jag numera det mesta av klimatrapporteringen via Erika Bjerström. Jan Lindsten och Björn Wiman för att inte tala om Rockström och Bovlund. Detta har jag lärt mig göra av Elsa. Och riksbiskopen borde nog göra klart att vår tids ödesfråga är en annan än klimatet. Är den inte nu som tidigare frågan om Frälsaren och frälsningen? Mittåt, ni goda kristna!
Naturligtvis är jag som vanligt villig at vara illvillig. Det har varit för enkelt för aktivister att ta över poster i Antjeborg och sedan (välbetalt) träda fram i allas vårt namn och tala stort. Min modell har varit en annan. Studiearbete med plats för begåvade repliker, resonemang och invändningar i församlingshemmen i alla stora frågor. Sådant har nog aldrig i egentlig mening intresserat Antje. Det är en arbetsmodell narcissister ogillar, för den flyttar fokus från dem på ett besvärande sätt.
Nu kanske det är opassande att försöka förklara, att där den kristna tron går ut, måste tomrummet fyllas av annat. Horror vacui, som ni vet. Skräck för tomrummet. Det är självklart att stora ord måste till för att fylla tomrummet efter evangeliet. Detta motiverar ett ständigt arbete att med misstänksamhet möta de trosbaserade beskeden från Antjeborg och mullrande läten från de olika biskopssätena. För att inte fundera några varv kring den icke-existerande gud som insisterar på att förslagsvis ”klimatnödläge” är just nödläge.
Kan man tala om klimatförändringar? Rimligtvis. Men de små knepen att kvickt förvandla väder och väderfenomen till just klimat, måste granskas. Om ni frågar mig, är vädret denna höst ungefär som jag minns väder under snart sagt 70 år. Men varför ska ni fråga mig? Fråga er själva om sådant ni kan kontrollera, och tro inte bara det som slungas ut genom megafoner i massamhällets dramaturgi. Det finns alltid de som gillar att skrämmas. Klimatkonferens och Halloween. Då blir frågor om energipriser och pris för drivmedel sådant som inte ens bör nämnas ibland er. Nu är det tid för OFFER! Det blir så när evangeliet fasas ut och tomrummet fylls av lagiskhetens glada paroller.
https://www.svenskakyrkan.se/cop26
Inger Enkvist funderade i Svenska Dagbladet över somliga, som inte rakt av köper att civil lag står över Guds lag. Jag fick för mig att hon tänkte att ”vissa nyanlända” tänker så. Det var nog länge sedan hon var i en klassisk kristen högmässa med klassisk kristen förkunnelse, där det heter att man måste lyda Gud mer än människor. Sekulariseringen berövar också de intellektuella somliga insikter, som deras anfäder och anmödrar hade. Jag tror dock inte ett ögonblick att professor Enkvist skulle tröstas av beskedet, att en hoper frågor, som hör den svenska anpassligheten till, i verkligheten ifrågasätts av andra intellektuella, de som står i den stora tänkartraditionen och inte bara ägnar sig åt lingvistiken.
Enkvist är professor emerita (men någon emeritilön har hon inte…) i spanska. Man skulle kunna tänka att hennes ämneskunskaper möjliggörde en större förståelse av grannlandet Frankrike och det landets blodiga historia. När det kommer till franska revolutionen och kravet på medborgarna att svära eden till folket, konstaterar Enkvist, att de präster ”som inte gjorde det hotades till livet”. Mer än så. Begreppet ”septembrisera” handlar om hur trons folk, präster, ordensfolk och medvetet lekfolk slogs ihjäl i den största kristendomsförföljelsen i Europa sedan 300-talets början. Året var 1793. Jag har konstaterat saken tidigare. Hotades till livet!!! De septembriserades, togs av daga, kreperades. Metoderna hade tänkts ut uppfinningsrikt.
Vår samtida kultur bygger på blodsutgjutelse för den kristna trons skull. Det ger perspektiv på den svenska sekulariseringen. Ni kan läsa Stefan Zweigs bok Fouché (på svenska 1948) och besinna att den gamle polisministerns släktingar blev svensk hertigätt; ätten d’Outrante. Med importen av marskalken Bernadotte följde också idéer och bärare av nya upplysta idéer. Hur eller hur är Inger Enkvist och vi alla produkter av dessa idéflöden. Den vedervärdige polisministern Fouché (1759-1820) har i mig en svuren fiende. Meddelas endast på detta sätt.
Jag hörde slutet av Människor och tro. Vederdöparen Månsus kom till tals liksom Tova Mårtensson, ordförande för Svenska kyrkans unga 14000 medlemmar). Jag beslöt mig fortsatt för att vara emot vederdöparna. Månsus kom ut i det vanliga. När det begav sig kom hans budskap som tragedi, nu som komedi. Det är llte tragiskt med baptister som mest lyckas skrämma unga – och är nöjda med det.
Tova var alltså rädd och tänkte på klimatnödläget varje dag. ”Tänk på ditt klimatnödläge varje dag”, manar kanske Skriften? Själv umgås jag mest med icke-ångestdrivna kyrkokristna unga. Jag är högst osäker på om de ska räknas in bland Svenska Kyrkans Unga. Jag hoppas det bästa, liksom jag föresatt mig att spara in på kollekten till dessa klimatångestdrivna. De borde tröstas av Elsa Widding. Men Riksbiskopen gillar nog en ångestdriven generation, precis som Riksbiskopen i vårt sydligare grannland på 1930-talet gillade de då ångestdrivna och användbara unga. Hade biskoparna varit andliga ledare, hade de sagt att det som görs av dåligt samvete aldrig blir bra.
Nu behöver jag muntras upp. Bitte Assarmo bidrog i helgen, när jag skådade ut över mina ägodelar och funderade över mängden papper, de lösa och de inpärmade. Så här skrev hon på Det Goda Samhället: ”
Det är klart man kan dödstäda och ändå spara godbitar åt de efterlevande. Men varför är det så farligt att överlåta även det vardagliga, det jobbiga, det besvärliga? Jag tror tvärtom att det är nyttigt att städa efter de döda. Genom att göra det kommer man dem närmare och får nya perspektiv på både nutiden och historien.”
Heja Bitte!
Vad gjorde jag? For till lantegendomen och plockade lite i papperen. Slängde? Ingenting!
Måtte bara inte arvingarna läsa denna slända. Då får jag mer konkreta bekymmer än självaste klimathotet/klimatnödläget. Tro mig.