Lägg märke till ett nytt ordspråk: Man saknar inte den Helige Ande förrän förkunnelsen är tom/ teologin är ett egenprojekt/ kyrkorummen konsekvent glesas ut/ världen är andelös vorden och vi får politiker av ett slag som passar för detta andelösa.
Ja, ni kan fortsätta – men ett ordspråk som kan vara variation på tema på detta vis, skulle till och med Johann Sebastian Bach beundra. Allt detta är Sabina Koijs förtjänst – och tro inte ett ögonblick att jag är sarkastisk eller ironisk. Någon måste göra jobbet att skriva en resilient, hållbar, teologi för framtidens Svenska kyrka så att vi andra kan värdera insatsen och förstå vart en sådan teologi leder oss, därför att den saknar något grundläggande: den Helige Ande.
Jag undrar om inte en uppsättning teologer skulle kunna mena att Anden är den första person i den heliga Treenigheten, som människor möter genom sin längtan. I det kyrkliga möter vi svaret på vår längtan, för det är samme Ande, som mött överallt där det finns kärlek och barmhärtighet, som är gåvan till mig i dopet och som fortsatt möter mig som mer än en namnlös aning – för nu är det en klart definierad och alltid överraskande vän jag har med mig på min livsvandring. Utan Anden skulle jag för den delen inte fattat ett dugg av trons ärende till mig. Och det skulle inte bli något verkligt av det kyrkliga. Ord bleve det. Lite här och lite där. Stämningslägen av samma slag. Lite här och lite där. Och kyrklig organisation, inte så lite vare sig här eller där.
Ungkyrkorörelsen hade pejl på detta. Sv ps 233 kan studeras. De gamla vägarna är något för de unga. Mummel når vårt öra men det ska bli lovsång. På samma sätt biskop J.A. Eklund, när han skrev om Stenkyrkan för att dra några linjer i andelivets historia. (Vår Lösen nr 1/1910, s 9-15) Ni kan vl väl våra klassiker? Fråga annars kyrkoherden, som har bra betalt för att veta!
Vad är då en resilient teologi om inte i Koijs variant? Det är en dialog-teologi, en som för samtalet sekler igenom. Där dyker apostlar, evangelister, ökenfäder, kyrkofäder och kyrkomödrar upp i en salig blandning som är communio sanctorum, de heligas gemenskap, men också gemenskapen med det heliga. De är många och de är hyggligt överens även om dialekterna är olika. Därför har de också vett att pröva resonemangen. De vet ju att det finns en lögnens furste, som gärna vill vrida resonemangen, inte minst när orden blir vackra.
Denna mångstämmighet i de saligas kör kan jag jämföra med litteraturlistan i Koijs avhandling. Hon för fram de gamla vanliga, dvs Tracy och Jeanrond. Men slarvar hon inte bort Tracys grundhållning, att det finns en uppenbarad sanning om Den Yttersta Verkligheten (avhandlingen s 81)? Det räcker kanske inte att äta lunch med Tracy ett par timmar för att tillgodogöra sig vad han har att bjuda? Och hur kunde Werner Jeanrond bli den store auktoriteten på ”hopp” i alla sammanhang? Vad vilar detta hopp på när Koij får tag på det?
Jag upptäcker alltså en väldigt smal bas för hennes ”hoppets teologi” och jag skulle gärna se en politisk och social analys av de sammanhang, som måste formulera en hoppets teologi. Jürgen Moltmann (inte i avhandlingen) skrev en hoppets teologi med hitlerismen och det tyska sammanbrottet som bakgrund. Utifrån vilka uppgörelser formulerade sig alltså Moltmann? Vad är det som gör att hoppfullhet väcker sådan anklang i det gamla missionsförbundet och i det söndervittrande svenskkyrkliga livet? Det tål att tänka på. Ju mer det talas om hopp, desto djupare visar det sig att krisen egentligen är högst verklig? Jag frågar.
Jag har fler frågor. Den kategori Sabina Koij inte kan använda i sin skildring av förkunnelsen i Storkyrkan är frågan om sant eller falskt. Allt blir kristen tro bara för att den som säger det, säger det. Tänk om somligt är villolära, en sådan som rätteligen ska fördömas? Har aposteln rätt när han påstår att det kommer sådana personer ”ur era egna led” med sådan förkunnelse? Vilka är våra verktyg när vi behöver dra gränsen mellan sanning och lögn?
Det enda exempel där jag uppfattar att Koij är kritisk gäller häxbränning – även om jag inte ser att den saken teologiskt läggs ut. Invändningarna mot häxbränning var, klokt nog, av juridisk natur. Ska vi bränna häxor, måste vi veta att de verkligen är häxor. Det, är den begåvade finvändningen. Men det kanske bränner mer om vi ställer frågan om Ludvig Jönsson och gay-rörelsen samt kompletterar med frågan om språkförvanskningen, dvs övertalningsdefinitioner och smädesbegrepp. Fobi är en psykisk åkomma. Kritiken av gay-rörelsen skulle alltså förläggas till ett område där kritikerkan sjukdomsklassas. Det kanske är klokt rent propagandistiskt. Men är det – sant?
Liberalteologi handlar om en befriande teologi, dvs en som bryter upp från de gamla auktoriteterna, bryter sig loss från dem, om ni så vill. Den flyttar fokus till etiken. Jesus blir en lärare i hur människan ska leva. Detta var vad det svenska skolväsendet ville bibringa oss alla att tro var kristendom. Att köra det konceptet, som tog tron från svenska folket, ett varv till, övertygar mig inte. Det övertygade mig inte heller i skolans undervisning. Jag trodde inte med folkskolan, jag trodde med Kyrkan! Skepticism lika mycket inför propagandan om hur viktig Svenska kyrkan är genom alla sina goda gärningar. Budskapet förmår inte övertyga mig. Nå, syftet är väl att öppna folks plånböcker, dvs medlemskap i Svenska kyrkan. Var dock inte den egentliga angelägenheten att öppna folks hjärtan – ungefär som i psalmen ”Bjud Kristus hem till dig”? (sv ps 104:4) Jag vidhåller min tanke att den tro som hållit så länge genom att praktiseras just är resilient teologi, hållbar. Jag håller gärna fast vid den.
Konfliktfrågorna i Svenska kyrkan ska inte skymma den grundläggande konflikten, den om uppenbarelsen. Det är här oenigheten finns. Har Gud uppenbarat sig och gjort sin vilja känd? Finns det en trendvända i historien när Jesus uppstod? Finns Kyrkan till som ett instrument för att vi ska få denna saliggörande tro?
Dr F sa om avhandlingen, när vi talades vid i Åbo, att författaren döljer begreppen i en litterär gestaltning. Det betyder på vanlig svenska att orden glider undan och det blir svårt att följa resonemangen. Jag ska ringa dr F och fråga om vetenskapligheten brister. Då kommer han att säga att konkretionen går förlorad. Så vad betyder begreppen? Dr F sliter med frågan. Några exempel på vad resilient teologi betyder lämnar inte Sabina Koij och vad är det för nödvändig kollaps hon tänker sig för Svenska kyrkans del? Dr F famlar på, men ingen ska säga att han svamlar.
Nådens gåva ges utan att vi behöver fråga varför. Vi talar om en gud som inte existerar men insisterar, lär oss John Caputo (Koijs avhandling s 147). Fråga i kyrkan på söndag och hör vad prästerna har att säga. Vi är ändå rätt långt ifrån apostlarnas tro, det är det minsta man kan säga. Vilka präster i Svenska kyrkan bekänner sig till en icke-existerande men insisterande gud? Guds nåd blir ”omsatt i aktiv och praktisk handling” och det räcker. Håll i hatten, säger jag.
Den resilienta teologin visar oss ett kyrkoliv som inte i någon mening visar ett resilient kyrkoliv, det kan man säkert säga om man är kyrkokristen m/48. Förhoppningsvis också om man är kyrkokristen av senare modell. Och det är alldeles självklart att denna nya folkkyrka är totalt ofolklig. ”Vi förkunnar en icke existerande men insisterande gud…” – vem går på det? Projektet är ohållbart.
Sabina Koij har – som fordomdags Ulla Carin Holm – hjälpt oss att se och förstå. Konfliktfrågorna är avgörande viktiga. Men fråga kyrkoherden på söndag: ”Är din tillförsikt en tillförsikt till en icke existerande men insisterande gud?” Säger kyrkoherden ”ja”, kan du utan dåligt samvete ta sovmorgon alla söndagar framöver. Eller leta efter en kristen församling, en som praktiserar sin tro på Gud, som uppenbarat sig som Fader och Son och Helig Ande.