I morgon fyller jag år. 73 år. Så gammal har jag aldrig varit tidigare. Jag kom till i misshugg och med nu rådande abortpolitik hade jag hamnat i rondskålen. Min mamma framfödde mig, inte utan viss entusiasm över den nya människan som fötts till jorden, så mycket har jag förstått. Vad jag inte förstår är argumentet, att jag skulle varit en del av hennes kropp. Jag var inhyst i den, men nog var jag i mig själv en levande varelse, en unik människa. Allt fanns med från början. Den enklaste definitionen, Occams rakkniv ni minns, är att jag var jag. Och outbytbar.
Jag vet att prästen, som tappade dopbarnet i kyrkgolvet och barnet dog, sa till föräldrarna: ”Gå hem och gör en ny.” Detta är en rolig historia (om den nu är det) bara därför att alla vet, att just detta går inte. Vi är unika hela bandet. Hade jag aborterats, hade jag förstås inte funnits, inte mina barn eller barnbarn heller. Inte ens mina vänner och fiender, för de hade varit som de är båda kategorierna, men inte mina! Det är inte stöddigt att konstatera, att utan mig hade andras liv varit annorlunda. Bättre kanske, jag säger inget annat. Men kanske också sämre, om jag ska vara förhoppningsfull.
Vi, som klarat oss undan rondskålen, behöver inte fega ur. Jag hör till dem som menar att en välfärdsstat som organiserat betydligt fler än en miljon avlivningar inte står för välfärd i basal mening utan godkänner avlivning av de försvarslösa. Abort kan inte restlöst göras till en kvinnofråga. Inte ens i Kina, där aborter av flickfoster var konsekvensen av ettbarnspolitiken. Världen är galen. Texas då? Jag hörde en kvinna förklara att hon inte ville låta någon hindra hennes liv och därför var hon för abort. Är det i den sortens repliker vårt samhälle, med dess brist på sammanhållning, ska förstås? Och blir slutsatsen att om de ofödda barnens liv inte är heliga, så är inte våra det heller?
”När Gud skapade mig, skapade Gud något fint och värdefullt”, det gäller alla. Jag upprepar insikten. Jag har mött människor och funderat på om min hittillsvarande restriktiva syn på aborter inte borde omprövas. Det finns korkskallar på många nivåer… Men jag upprepar för mig själv det där med fint och värdefullt också när jag sett partiledardebatten i bilderburken. Herre, jag tror, hjälp min otro!
Berättelsen är sann, jag har själv hört den av en som berättat den: Det nygifta paret åkte tåg på bröllopsresan. I sovvagnen låg de högst upp och planerade för sitt första barn. Vad skulle barnet bli? En pojke och civilingenjör, beslöt de. Så satte de idogt igång, men det bar sig inte bättre än att tåget just då gick in i en kurva och mannen damp i golvet. Den unga frun tittade förskräckt ner: ”Älskling, hur gick det med dig?” Från kupégolvet kom svaret: ”Med mig är det ingen fara. Det är värre för civilingenjören. Han sitter på fönstret.” Var detta på något sätt roligt? Bara för absurditetens svurna vänner – och i apostelns efterföljd är vi några av det slaget. På inget sätt ska dock berättelsen uppfattas vara en s k ”fräckis”. Den är en skildring av människolivet.
Då når jag väl nästa (högre) nivå i mitt resonemang inför min födelsedag. Varför blir det så futtigt så mycket (god formulering!) av våra liv? Kyrkolivet hjälper få att mogna, det är uppenbart. Det politiska livet är ett liv i förfall, som endast kunde glädja Jürgen Habermas som åskådningsexempel på att hans samhällsanalys håller. Vad jag bestås i massmedierna är de sanningar som massan ska förses med, inget i övrigt, och det finns uppenbarligen agendor som styr vart jag ska styras. Så mycket viktigare skulle då Kyrkans liv vara.
Återkommande skulle jag i kyrkolivet påminnas om dårskapens vägar (människors!) och om Guds väg till oss. Söndag efter söndag skulle jag få lovsjunga och tillbe, ständigt påmind om skapelse och återlösning. Perspektivet skulle vara omtumlande och fördriva all ångest. Det är hållningen när rondskålens potentialiteter reser sig i livsglädje tillsammans med alla gulliga och efterlängtade barn. Gud har gett oss livet allihop och ger det så länge vi lever. Sedan dör vi. Men döden är ett provisorium fast jag sitter inte och tittar på dem som kommit till min begravningsgudstjänst (och undrar var de som inte lagt allt åt sidan för att vara närvarande kan hålla på med – eller förväntas jag som död veta allt detta?) Också om döden är ett provisorium så är det en provisorisk realitet. Det betyder att det är mycket jag slipper. Och sedan? Förvåning. Glad häpenhet. Fienden döden förintad. Liv på luckan, fest i Kapernaum och allt vad ni vill.
OBXL betyder Oloph Bexell. Det fanns en tid i Växjö stift när högkyrkliga präster kunde tänka sig att dö bara för nöjet att bli minnestecknade av Oloph. Sedan slutade han med minnetecknandet och rätt många högkyrkliga passade då på att inte dö. Nu har Oloph redovisat sina historiska studier Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet 1916-2000. Ärkebiskop Yngve Brilioths ord om medarbetarna passar: ”Ni är så deprimerande dugliga”. Sån är OBXL.
Här dras vetenskapliga linjer upp. Också en lundensare har glädje av det (inte minst en som fått med sitt namn i en fotnot, ja till och med två, s 191). Ett antal av personerna som tecknas, har jag mött. Några har jag dessutom gillat. Jag läste med entusiasm, för det är sällan man får goda översikter över sin livstid och en generation dessförinnan. Påminnelsen att Axel Gyllenkrok inte publicerat något sedan han blivit professor behövdes. I Lund brukade vi skratta åt att professor Gustaf Wingren hittat en bok av Gyllenkrok som få läst, färre brytt sig om och som inte haft någon påverkan alls, men det tyckte Gustaf och gick på skalpjakt i Uppsala. Resultatet visade Gustaf upp i boken Tolken som tiger. Efter det rasande angreppet talades det om Gustaf i termer som ”tigern som folk”.
Några av de stora affärerna måste, förutom gängse befordringsstrider, upp. Helander-affären och Bergman-affären, tas upp. Båda har jag dokumenterade i mitt bibliotek och båda har jag funderat över. Det leder min läsning av fakultetshistorien till en dyster fundering: Vad blev det av alltihop? Dagar läggs till dagar, det akademiska och det akademabla samsas eller samsas inte, folk ser till att passa an och passa in (ty forskningsanslag ska delas ut) och så skriver de avhandlingar. I en fakultet ryms mycket vetande. Men vad är det värt? Tiden sköljer det mesta bort.
Består ingenting då? Jo, i levande människors medvetande, resultatet av läsglädje och upptäckariver av samband och sammanhang och lusten för kritiska studier och debatt. De stora linjerna och de små sammanhangen (samt småsintheten) utgör det akademiska. Men visst är detta ett provisorium. ”Vetenskapen” själv säger ingenting – eller allting. Men resonemang hakar i varandra och de resonerande hakar i eller hakar av varandra. Det är till sist rätt uppiggande – och det räcker långt med tanke på människans begränsade livstid. OBXL har i alla fall piggat upp mig och min tankevärld. Det var inte första gången.
Eberhard Heermann (1946-2021) plirar religionsfilosofiskt på fotot i fakultetsboken. Han är död och begraven. Den borgerliga begravningen tog pastorn mm Gary Carl-Henric Grenholm hand om i Missionskyrkan i Uppsala (som tydligen hyr ut helgade hyddor för borgerliga begravningar, pigg affärsidé…) Pastorn tog bort ”Gud och Jesus” ur kyrkohandboken, men när det var gjort, befanns begravningsritualet vara användbart. Eftersom Karin Johannesson satt med i denna borgerliga begravningsförsamling, får vi utgå från att Uppsala domkapitel redan fått ett ärende på bordet. Hon har ju tillsynsansvar i Svenska kyrkan och det kan inte dribblas bort. Det noterades att hon hade en skitig tygkasse med sig. KG Hammar har lämnat något arv efter sig, hans skitiga kassar var legendariska som uttryck för archiepiscopal enkelhet. Men varför avbröt inte Karin det brott som pågick?
En präst i Svenska kyrkan kan inte/får inte förrätta borgerliga begravningar. Så nu väntar rimligtvis sanktioner mot pastor Grenholm. Om Karin Johannesson inte anhängiggjort frågan, det står var och en fritt att kolla med domkapitlet, blir hon också ett tillsynsärende, när någon anmäler saken till Ansvarsnämnden för biskopar.
Pastor Grenholm uppfattade att Eberhard Heermann tagit avstånd från kristen tro, men dristade sig likväl – ursäktande sig mot den döde i kistan – att be vid slutet av ceremonin. Vid domkapitlets handläggning kanske den bönen också blir av intresse att analysera och förstå? Handlar det om en uppsåtlig kränkning av den försvarslöse döde?
Detta sagt ska jag vänta på morgondagen, som jag inte sett ännu.