Jag frågade min vän prosten R om det kan vara så, att den kyrkliga kvinnokulturen förhindrar karlar från att bli män. Prosten hesiterade något. Det var ju ett helt utdaterat sätt att fråga, jag menar, vi sjunger inte längre psalmen om att i tron göra oss till män, men att den svenska psalmboken en gång gav församlingens kvinnor och män den möjligheten, är tänkvärt. (sv ps 526:4 i 1937 års psalmbok). Frågan kvarstår. Blev den inklusiva kyrkligheten egentligen exklusiv med ett andeliv förlagt till känslans plan? Fråga kan man alltid.
Den kvinnliga kulturen är nog likväl svår att definiera. Vi har liksom inte vågat – i rädsla för att trampa fel och vricka foten i schablonernas moras. Om det räcker med foten… Men jag läser Svenska kyrkans hemsida och känner mig alls inte hemma här.
https://www.svenskakyrkan.se/sokdintro/tro-i-handling
Kan det bero på testosteronet eller på något annat, vad i så fall?
Att jag var hemma i Svenska kyrkan långt innan beredvilliga kommunikatörer var det?
Att jag verkligen hörde den tro utläggas som anförtrotts de heliga och detta utan att den var genuscertifierad?
Utgångspunkten är något annat än evangeliet, så mycket fattar jag. Nå, då har väl Svenska kyrkan antagit en annan (ideologisk) religion? En som kramar och tröstar? Ni förstår hur jag tänker – om detta alls ska kallas ”tanke”. Evangeliet talar klartext om synd, död och frälsning, känns igen som autentiskt tal av människor som längtar på djupet, därmed befrias från att tänka jordiska djupsinnigheter och i stället kan hålla sig till det som avslöjas. Uppenbarelsen. Själva nyheten liksom. Inte nerifrån utan uppifrån om bildspråket tillåts. Här måste tänkas mer och mer samlat.
Att Antje vill framträda som riksbiskop, fattar jag också. Den mediala dramaturgin understöder denna förändring i synen på ärkebiskopsämbetet. Vi hålls numera med en riksbiskop. När Antje talar, talar Svenska kyrkan. Så tänkte till exempel inte biskop Ingmar Ström. Denna kyrkosyn var han en svuren fiende till. Han menade, vilket var vanvett det också, att alla (herr Omnes, skulle Luther sagt) kunde säga sin mening och då var det Svenska kyrkan som talade. Nathan Söderblom ville också gärna uttala sig. Vilken diagnos han skulle åsatts håller jag öppet, men en diagnos var det, med skillnaden var att biskopar inte höll tyst utan kunde markera, att ärkebiskopen inte var deras översåte. Antjes genomslag för diverse kampanjer är större än de andra biskoparnas, som i det offentliga tycks beskedligt tysta. Modéus II som undantag – men vad är väl Barometern eller Smålandskomposten som arena om vi jämför. Detta sagt, måste Modéus II få det erkännandet, att han gör vad han kan. Han säger inte emot Antje heller, det är en av hans fördelar.
Jag ska inte fördjupa mig i frågan om el-haveriet, som kostar oss mycket, eller om bensinpriset. Jag ska inte ens göra en poäng av hur pengaströmmarna går bort från mig (för med ökade priser på el och drivmedel blir också annat dyrare). Naturligtvis avstår jag från frågan hur detta kunde hända, för då kommer vi in på politiska beslut. Jag nöjer mig med det kyrkliga. För var kan man utan större problem dra ner på utgifter när allt blir dyrare? Rätt svar: kyrkoavgiften.
Efter den kyrkliga reträtt som innebär, att prästen bor långt borta, att gudstjänstlivet rationaliserats med betydande indragningar (den enda mässan i år i Ormesberga firades i går som gospelmässsa…), att ekonomihanteringen flyttats och därmed att den lokalt rekryterade kanslisten inte längre är en personkoppling till kyrkolivet), att kyrkolivets profilfrågor handlar om klimatet/klimatnödläget (fast mer och bättre, ädlare kanske, i den kyrkliga versionen, som t o m avlönar någon för att gå till Glasgow), om migranter (som rakt av kallas ”flyktingar”) samt om religionsdialog, stärker inte den folkkyrkliga folkligheten. Inte så att folk kan tycka att den kyrkliga profileringen är felaktig. Man bryr sig inte, noterar kyrkoprofilen och drar slutsatsen, att till detta behövs inte mitt ekonomiska stöd om jag kan ha pengarna för att kompensera dyrtiden. Långsiktigt kunde Svenska kyrkan räkna med utträden, visst. Dagssiffrorna för dop och konfirmation hade en präst för 50 år sedan uppfattat som absolut kris. Nu tror jag vi ska flagga för ett utträdes-skov. Och budskapet når folket: före den 1 november måste ni ha lämnat för att slippa betala nästa år.
Jag har sagt det förut. Det som hände med det kyrkliga studentarbetet i Lund var prototypen för vad som kommer att övergå Svenska kyrkan – och till icke ringa del är det mer av samma från samma personer. Det var väl lika illa i Uppsala. De nya slagorden övertygade inte, programverksamheten lockade få och den fina kåken (som köpts av studenter i en annan expansiv tid) blev en belastning för det nya visionära ledarskapet och såldes således. Finns inte de bärande idéerna, faller ekonomin förr eller senare. Minns mina ord.
Men försöker inte biskopsmötet förnya undervisningen? Det har kommit ett biskopsbrev, ”och lär dem”, heter det.
Det skickades tydligen i Växjö stift till pedagogerna. Jag fick ringa till Antjeborg. Anna, som har hand um’et ordnade saken. Jag läste och föredrog alltså den lilla boken framför skärmen. Dokumentet finns också digitalt. https://www.svenskakyrkan.se/biskopsbrev-om-larande-och-undervisning
Till forna tider återgår min tanke än så gärna. Då förnyades konfirmandpedagogiken med entusiastiska konfirmandkonsulenter i varje stift och roliga fortbildningar, nytt konfirmandmaterial, ny entusiasm och ett Kyrkans Ungdom som kunde fånga upp konfirmander och vidga deras vetande och vyer. Nej, inte en massrörelse, men en rörelse. Det är väldigt mycket som gått förlorat. Kan det vara så eländigt, att det som gått förlorat är ”redlig kristendom”?
Biskoparna försöker men deras projekt lyfter inte. Och biskoparna släpper nu fram begreppet ”dopbefallningen” om missionsbefallningen. Det här var på sin tid tanklöst tal för ingenstans befalls Kyrkan att döpa. Befallningen gäller att missionera. Dopet är missionens följd. Jag tror att en formulering som denna kan släppas igenom därför att tillräckligt många egentligen inte har tänts av det svenskkyrkliga utan av annat. Och Antje må i radioapparaten tala om sin ”vetenskapliga gärning”, men vilken den är vet väl ingen kristen? Hon har skrivit en doktorsavhandling. Vore det inte bättre att styra in biskopsmötet på den aktuella kyrkokrisen? Då fick de något att tala om, stackarna. Skulle de tala om undervisning med en sakramental ansats, blev det också anledning att säga ett och annat annorlunda än missionsförbundsteologin.
Själv minns jag domprosten Carl Strandbergs ord om officerare. Somliga duger till att exercera med soldater på kaserngården, men de är odugliga och därmed livsfarliga om det blir krig. Jag uppfattade att han tänkte så om biskopar också. Och nu är det krig. Guds rikes.
Den oavlåtliga bönen borde i detta läge vara: O Gud, ta inte lampstället ifrån oss. Förtjänar vi något annat? Nej Herre, kyrkotransformationen har vi låtit fortgå och Kyrkans frihat har vi inte värnat. Men ge oss av nåd en chans till, en enda! Ett år och vi ska gräva och gödsla och tala sanning om Svenska kyrkans läge med varandra.
Det finns klimatnödläge och så finns ett verkligt nödläge, det som handlar om tron på Skaparen, som sände Sonen och Anden och gav oss Kyrkan för att rädda oss. Om vi tappar detta, då är det kört, för jorden är ett provisorium, inget annat.