Efter den kvalfyllda tiden kommer fler informationer. Tanken att socialdemokraterna och centern skulle släppa Svenska kyrkan fri, verkar orimlig. En kyrka kan fungera som en ideologisk statsapparat och just därför kommer den att användas så. Jag följer Louis Althussers resonemang och eftersom jag ogärna vill drapera mig i lånta fjädrar är det lika bra att ge referensen. Naturligtvis är denna maktutövning kortsiktig och därför vettlös. Ett samhälle har större glädje av Kyrkan när hon fritt kan förkunna och gestalta budskapet/identiteten. Större glädje och ibland mer bekymmer, men det är livsviktiga bekymmer i så fall. Jag återkommer nog till ämnet om jag tyar.
Pensionistlivet ger möjlighet att städa bland papper, men också möjlighet att läsa de nya böckerna och finna glädjen i detta.
Sten Hidal har gått i sina minnen och skrivit boken Som sådden förnimmer (Artos 2021). Han startar med sin egen födelse den 5 oktober 1946 och beskriver Landskrona, födelsestaden, och familjelivet. Sten var enda barnet. Också om han inte skriver om det privata, kan han ändå fundera på vad detta inneburit.
Sten tecknar förstås en svunnen tid i en stad som bytt ansikte. Då var Landskrona en industristad med varv och verkstäder. Hur var det kyrkliga för familjen Hidal? Föräldrarna gick i kyrkan 1 söndagen i Advent, annars inte. Några böner hemifrån minns inte Sten. Det var konfirmationstiden som blev startpunkten och sedan livet i KGF, den kristliga gymnasistföreningen, och gudstjänster i Sofia Albertina. Sten var ärkehumanist, kom till Lund och fick rum på Laurentiistiftelsen.
”Laurentiistiftelsens betydelse i svensk kyrkohistoria kan inte överskattas.” Sten är klar över det progressiva draget i denna kyrklighet – ”hur mycket det än förnekas av den gängse historieskrivningen” (boken s 40). Sten satsade på gamla testamentets exegetik, det kan man förstå. Jag hade honom som lärare, eftersom jag haft vett att skjuta detta studium framför mig och alltså inte behövde ha lektor Valdemar Sundberg. Jag lärde mig ett och annat.
Sten prästvigdes för Visby stift och skildrar livet där, men skulle återvända till Lund för att doktorera. Hans skildring av biskopen Herrlin har poänger att bevara för att förstå biskopens göranden – och låtanden. Sten uppfattar att han gett en negativ bild av biskopen. Jag tror han presenterat Olof Herrlin och hans tid hederligt. Tillbaka i Lund skrev Sten avhandling, promoverades i maj 1974 och höll talet till universitetet på latin. Sista gången, skriver han. Det stämmer säkert, för när jag skulle tala år 1987, var talet på svenska med lite inskott och avslutning på latin. Det räckte då för att imponera på professorn i latin…
Som bibelforskare kunde man tänka sig att Sten skaffat klippkort för att resa till Det Heliga Landet. Han har varit där två gånger. Första gången var jag med, satt bredvid honom i bussen upp till Jerusalem och såg plötsligt att Sten oroligt stirrade ut genom fönstret. ”Vad är det?” frågade jag. ”Jag kunde inte läsa det hebreiska ordet”, sa Sten. Han hade grunnat över ordstam och allt sådant för att analysera det ovokaliserade ordet. ”Men nu såg jag. Det stod VLKSWAGN. med hebreiska kononanter”. Vi skrattade. Volkswagen alltså. Jag har använt denna händelse när jag undervisat konfirmander.
Nu bidar Sten Hidal sin 75-årsdag och 2024 ska han, om Gud vill och dona håller, bli jubeldoktor. På väg dit har han försett oss med nöjsam läsning, nöjsam inte bara för oss som varit med ett stycke väg utan nöjsam också för de allmänt nyfikna, tror jag. Och vem är inte allmänt nyfiken?
Johan Herbertsson har gett oss en bok om Anders Nygrens teologiska byggnation 1921-1936, Vägen till eros och agape (Artos 2021). När jag läste, saknade jag mitt gamla doktorandseminarium och dess diskussioner, kände jag. Herbertsson menar, att de år han belyser var de avgörande för Nygrens liv och gärning. Formativa år, alltså. Det tror jag är riktigt.
Nygren bedrev studier på kammaren i Ölmevalla prästgård kvällar och nätter. Det brukar samtidigt påpekas, att han plikttroget skötte sina åligganden. Han studerade Kant och Schleiermacher och senare tyska auktorer, begärde tjänstledighet och for till Berlin för att på plats pröva om han förstått dem rätt. Det hade han. Och därefter kunde han skriva sin lic-avhandling klar och den kunde ”nästan samtidigt” bli hans doktorsavhandling. Det här är handbokskunskap om Nygren och det brukar påpekas att lic-avhandlingen lades fram den 11 maj och doktorsavhandlingen den 20 maj 1921. Med nuvarande industriella produktion av doktorer tarvas ett doktorandstipendium och det både begränsar och ger möjligheter, men det var i en annan ordning Nygren blev ett teologiskt namn i världen. Märk min ord!
Johan Herbertsson påpekar, att Nygren förberett sina studier under sina första prästår redan i Lund. Det hanns med en hel del innan först telefonen och sedan tv:n och datorn tog prästens tid kvällar och nätter. För doktorander i Lund fungerade Nygrens omsorgsfulla studiekarriär antingen som en sporre eller som en nedbrytande insikt att ”detta klarar aldrig jag”.
Johan Herbertsson sätter fokus på Nygrens teologiska utveckling, stiger in i en tankevärld och tar läsaren med dit in. Det är stimulerande teologisk idéhistoria med intressanta över- in- och ut-blickar. En del glömmer vi lätt. Att Torgny Segerstedt var Nygrens lärare hörde till det jag inte hade, som det heter, present. Och den presenten uppskattar jag när jag fått den.
Varför ska man läsa Johan Herbertssons bok? Därför att den är en intellektuell biografi över en i sin tid viktig teolog. Uppgörelserna med Nygren är också av intresse, men det är en annan bok (kanske också den av dr Herbertsson?). När Gustaf Wingren skrev boken Teologiens metodfråga var det hans uppgörelse med sin gamle lärare. Det blev stor debatt på Akademiska Föreningen mellan Wingren och Nygren. Wingren kom in med väskan fylld av Nygrens böcker, som han la upp på bordet framför sig. Nygren sa: ”Bättre börda kan ingen bära, än mycket mannavett.” Sedan kom debatten igång. Nygren jagade logiska felslut och skrev på tavlan: ”G är en räv”. Detta muntrade auditoriet. ”En räv har fyra ben, alltså har G fyra ben.” I Svensk Teologisk Kvartalsskrift, där debattinläggen återgavs, fick Gajus i stället heta Cajus, C alltså. De som varit med om debattkvällen visste dock – och hade vett att ta debattpoängen till vara. ”G är en räv” läste de ”Gustaf är en räv”, precis det som var undertexten.
Nu gjorde jag en utflykt i minnen från Lund. Det är inte det sämsta. Nå, detta är exempel på en renodling, sådana som Nygren gillade. Ren-odling kan bedrivas i Skåne lika väl som i Sapmi.
För ett antal präster borde nu gälla, att de sätter sig om kvällen eller natten på kammaren och läser för att stimuleras i sitt tänkande. Nygren satt på kammaren, läste och tänkte teologiskt på ett sätt som gjorde att han kunde göra upp med den nazistiska tyska kristendomen, ett inte helt inaktuellt ämne trots allt.
Om församlingen har en riktig präst, en fader i Kristus, och han har läst i Lund, kan Sten Hidals bok vara en lämplig gåva på Fars dag. Behöver fadern vidga sitt systematisk vetande, kompletterar församlingen med Herbertssons bok.
Jag förmodas ge en påminnelse när hösten sätter in:
Swisha gärna en slant eller ge en gåva via PlusGiro
Donationer går till Kyrklig Samlings publicistiska arbete.
Plusgiro: 55 99 05-5
Swish: 123 181 84 75