Valdagens eftermiddag satt jag i mina penséer. Då fick jag för mig att kolla varför det jag skrivit som en uppföljning av Elin Wägners bok Tusen år i Småland var så omöjligt. Saken var den att Smålands Författarsällskap skulle publicera en bok på temat vad som hänt i Småland efter Elins bok. Rätt pigg idé. Jag skrev ett bidrag. Hörde inget, men så kom ett årsmötesprotokoll från sällskapet, där det i en reservation hette att ”det fattade beslutet inte löste problemet med Dag Sandahls medverkan”. Jag begrep ingenting, inte ens vari problemet bestod. När jag frågade två lärda docenter, Gunnar Hillerdal och Christian Braw, var det samstämmiga svarat ett det nog inte var texten som var problemet utan författaren. Thage G Petersson ville inte medverka i en bok där jag skrev.
Jag fick aldrig det utlovade arvodet. Texten publicerade jag i stället i min egen bok Den stora berättelsen. Egen och egen. Jag hade bett ett antal präster opponera för att markera att det jag skrev gick att diskutera. Församlingsförlaget förlade och året var 2005.
I boken fogade jag ett avsnitt om det totalitära och påpekade att begreppet ”totalitär” egentligen är ett positivt värdeord. Några tar hand om rubbet så att vi andra slipper. Det blir bäst så. Tyckte inte bara Giovanni Amendola, som kom på begreppet, utan också Benito Mussolini. Med flera. Thage G står i en ärofylld tradition må man säga. För egen del uppfattar jag Thage som en gammal fjant, så fin han än blivit. Han slåss mot spöken. Och han illustrerar vad det socialdemokratiska önskemålet att ”kyrkan ska bekämpa kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*” innebär. De ska hanteras som icke-personer, men sannolikt stannar det inte därvid. Kantorn i Rydaholm sa att det inte var någon fara där, men å andra ställen borde jag undvika särkalkar. Arsenik i nattvardsvinet är ett reellt hot om kyrkan ska bekämpa.
Nu är det inte bara (s)nuskiga politiker som tänker så. Ni minns nog inte en annan händelse jag inte hade pejl på när den inträffade. Jan Myrdal skrev om det kända teologparet som på julafton år 1980 sagt upp sin Folket i Bild/Kulturfront-prenumeration, eftersom jag fått skriva om julen i tidningen, FiB/K 2271980, För kyrkan betyder julen: Gud är här. ”På julafton!” skrev Jan. ”En teologisk motståndare borde inte få tryckas. Detta begriper jag inte.” Jan skrev i Expressen artikeln Brevbäraren bet hund (i Myrdal, Skriftställning 14!, Kulturfront 1987, s 212) Naturligtvis begrep Jan Myrdal vad han inte ville begripa. Han hade varit med om motsvarande upprepade gånger, men hans ethos var ett annat. Teologparet var Greta Hofsten och Gustaf Wingren. Lämnade de medlemskapet i FiB/K också? Jag minns inte om jag någonsin fått vetskap om saken. När jag skulle föreläsa på ett symposium om Wingren gick Wingren hem för att, som det hette, ”sova middag”. På kvällen visste han dock vad jag sagt och det kan läsas i tryck numera. Digra och ödesdigra kapitel – Wingren och högkyrkligheten i växelverkan, Tolkning och konfrontation, Religio nr 47, Lund 1996, s 61-72.
Är detta något att skriva om? Borde vi inte ta upp temat att valrörelsen blottställt hur det egentligen är i Svenska kyrkan? Jo. Visst. Men min poäng är att det som nu blir alltmer tydligt har varit på gång riktigt länge. Det blir värre eller tydligare och det är i grunden förödande. På samma sätt som Tredje Riket skaffade sig sin civilreligion, skaffar sig vårt samhälle sin. Kyrkan måste då värnas på andra sätt. Och Svenska kyrkan som praktiserad tro är något som går utöver det kyrkopolitiska förnuftet och dagspolitiken. Läs ungkyrklighetens talesmän.
”Förunderligt!” sa s Kerstin. Det brukar hon säga när det är valdag och folk dyker upp för att rösta, sådana man inte sett tidigare och inte får se förrän om fyra år. Om de lever så länge. Många är inte bara åldrade utan uråldriga. Ingenting nu innebär någon principiell förändring av vad som pågått länge. De politiska partierna tappar, men behåller greppet och Svenska kyrkan blir fortsatt en civilreligionens arena. Folkkyrkor kan inte stå emot. Jag åt den dyrbara korven vid församlingshemmet och såg en åldrad skara röstande. Det småländska sinnet skulle vilja veta vad varje röst egentligen kostar. Det är ett dyrbart val med tanke på hur utan värde det egentligen är.
POSK går framåt och det får man gratulera till. Frimodig kyrka tappar två mandat, vilket kanske inte är så konstigt om gruppen lögnaktigt framställs som ultrahöger och alltså placeras hos SD och AfS men inte heller om man har minsta kännedom om vilka medvetna kristna som lämnar Svenska kyrkan och alltså inte längre röstar med valsedlar eftersom de redan röstat med fötterna. Till det kommer naturligtvis döden, döden, döden. Medvetet kyrkfolk är inte purungt. Titta bara på mig!
Vänstern i Svenska kyrkan går som tåget. SD och Alternativ för Sverige kan man fundera över. Är detta de oberörbara som nu kan dra linjen mot S och VISK? Kan bli det mest polariserade ”kyrkomöte” vi haft. 7-8% för både vänstern och SD. Men bortsett från valet är det faktiskt Svenska kyrkan som tappar mest i de för kyrkolivet viktiga handlingarna, gudstjänst, dop, konfirmation. Och ekonomi!
Den valordning vi har kan inte heller säkra att erfarenheter från församlingsplanet självklart blir frågor för kyrkostyrelsen. Kyrkomötet är ju inte i första hand församlingsrepresentation utan ideologisk valplats för partier och idérörelser. Klimat och skog, nationalism och vigselplikt liksom idealism och aktivism av skilda slag – se där den kyrkliga framtiden. Många av oss, som söndagligen återfinns i kyrkan, kommer att känna främlingskap inför allt detta.
Den öppna kyrkan är i egentlig mening inte öppen. Den avgränsar medvetet. Så har det varit länge och så kommer det att fortsätta. Om man så säger: när slagorden tystnar får vi tillbaka tystnaden och tystnandet – både av människor och de egentliga frågorna för kyrkolivet.
Inte konstigt om män framför allt inte längre vill delta i det nonsens som den praktiserade civilreligionen innebär. Den har ingen intellektuell utmaning med sig, dvs ingen kunskap man får tillgodogöra sig. Det blir mest en namnlös gudomlig närvaro. Det går riktiga karlar inte på. Fråga mig! Civilreligionen kan nöja sig med att det finns en gud som inte lägger sig i, tanken att vi ska vara moraliska och att det finns en odödlighet. Till detta lägger vi att det inte får bli för mycket av det religiösa. ”Lagom!” är måttet. Det är inte mycket att leva på och alls inget att dö på.
På samma sätt som den tyska bekännelsekyrkan förmådde se gränslinjerna, måste vi. Oppositionen kan bedrivas på de olika kyrkliga nivåerna men också i tankesmedjor och idérörelser. Det finns anledning att återkomma till den saken.
Debatten i Stenbrohult med dem som ska förmå Svenska kyrkan att bekämpa mig, en kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, ser jag mycket fram emot. Jag vill höra hur de konkret tänker sig lösa uppgiften.
För de oppositionellas del gäller att gestalta ett liv som refraktärer. Ska vi ha banderoller med texten ”Vi har varit för snälla!” Och ska folk fatta att Athansius är den vi faktiskt hör ihop med lika väl som med tyska antinazister? Det blir en lust att leva. Det är det alltid för sådana som fattar att det enda de kan förlora är sina bojor. Sitt namn och sitt goda rykte har de redan sett flyga sin kos. Och hemsidan athanasius.se får vi väl se till att aktualisera. I den kyrkliga kampen är diskretion ingen hederssak. Då gäller det att markera var man står, och Athanasiusmärken kan man beställa och sprida.
I kyrkolivet återstår kattrakandet, det vill säga att se vilka som samarbetar hur för att få ut mesta möjliga av mandaten. Sedan ska havligt folk placeras i styrelser och nämnder. Havligt betyder inte alltid kompetent. Vi kallar denna avveckling för utveckling, förstås. Vi ställer inte in, vi ställer om. Det är just detta som är problemet. Kyrkligt sett.