Jag lovade reflektera över det inlägg Modéus II berikat våra liv med.
https://www.smp.se/debatt/tre-skal-att-rosta-i-kyrkovalet-f1917265/
Efter att ha mediterat, får jag nog föra fram mina djupt grundade betänkligheter.
Demokratin: Nu röstades demokratiskt år 1933 i det tyska kyrkovalet. Med detta faktum i minne prövar vi tesen att vi genom att rösta träder till demokratins försvar. Så var det inte. I demokratisk ordning röstade tyskarna bort demokratin men också det kyrkoliv, som byggde på det gudomliga avslöjandet, dvs uppenbarelsen. Min röst i ett val kan legitimera sådant som jag alls inte vill. Modéus II borde tänkt ett varv till.
Kyrkan: Sedan ska vi tänkas att varje röst räknas. Och att jag med min röst kan göra skillnad. Det är en lite lustig lögn, för jag vet egentligen i så fall inte vilken skillnad den gör. Den enda gång jag vet att min röst gör skillnad, är när jag använder rösten i högmässan eller tidebönerna. Det nämner inte Modéus II. Men tankefelet ska jag minnas. Modéus II: ”Att tillhöra lite på avstånd är i en folkkyrka lika mycket värt som andra sätt att tillhöra.” Lika mycket värt? Lika mycket värt! Sug på den, ni som ränner i kyrkan vareviga söndag. Folkkyrkan blir alltså en produktionsapparat för fromhet, som distribueras till oss alla (oavsett allt!) i de former var och en önskar. Då är det slut med Kyrkan. Egentligen är det nog slut med Modéus II också, om man tänker efter och fattar hur han tänker.
Modéus II räddar sig över till ett tal om kyrkan mitt i byn. Det är klockklangen, traditioner, barn förstås, körer som sjunger, omtanke om ensamma liksom välskötta kyrkogårdar. Därtill konfirmander. De har stärkts i sin identitet under en viktig tid av livet. En åldrad präst funderar en del över gamla konfirmander. Vad fick de med sig? Det kan vara svårt att veta.
En kyrka som stor aktör i stillhet i samhället: Efter det vackra talet om kyrkan mitt i byn, slår Modéus II till: ”Gräv i dina egna minnen. Återupptäck erfarenheter du själv har av Svenska kyrkans arbete, från tidiga år eller helt nyligen. Varma minnen och goda erfarenheter av kyrkans liv finns hos många.” Jo, men det är minnen av en annan Kyrka. I den uppfattades jag ha en prästkallelse. Biskopen vigde. Det gäller inte längre, Modéus II skulle aldrig prästvigt mig om jag kommit dragande med min prästkallelse nu.
Minnen och erfarenheter har jag av präster av olika slag. De var alla svenskkyrkliga. Rektor Sven Hultman eller stiftsadjunkt Henrik Svenungsson har jag aldrig skämts över, inte heller över min doppräst Folke Hyltén-Cavallius. Ingen av dem ska kallas ”kyrkligt förnyad” i den mer precisa meningen begreppet har efter fader Gunnars viktiga bok, det arv som PO Sjögren så väl förvaltade genom sina böcker. Jag har minnen av goda präster som för allmogen la ut Ordet, Nils Norrlin och Erik Asplund i Ormesberga till exempel. De hade inte riktigt köpt det där med att Pride-flaggan skulle upp vid församlingshemmen. Minnena talar tvärs emot vad Modéus II vill försöka promota. Jag vet.
Jag läste som ung tidningen Vår Kyrka och när jag återvänt till läggen, ser jag en annan Kyrka. Det är detta vi borde tala om. Hur kunde Svenska kyrkan så snabbt förlora sig själv? Något avgörande har hänt. Vad det är, skulle inte bara vara den fråga de dissiderande ställer i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse eller Kyrklig Samling. Det borde vara frågan i nattliga samtal på många ställen. I församlingshemmen? För så långt har Modéus II rätt. Vi minns.
Några av oss har också erfarenheter av den hårdhänta kyrkliga verkligheten bortom de fagra orden. Också de kristliga kan i kyrkosystemets intressen blir rätt djävliga. Detta var ingen svordom. Det var ett teologiskt klarläggande!
Jag motiveras alltså inte av de tre skäl Modéus II anger. Jag ska inte heller rösta i kyrkovalet på söndag. Det beror på att jag redan gjort det. Hade jag varit kvar på Öland hade jag haft rika tillfällen att rösta på samlingslistor. Det är åtta år sedan jag lämnade. Det betyder att de som kan väljas också är åtta år äldre. Till de yngre hör nog den pensionerade prosten med fru som lyckliggör samlingslistan på södra Öland. Den som vi uppfattade som Ölands lataste präst ställer också upp i valet, han är 68 år – men still going strong, alls inte utsliten kan man förstå. Men vart tar demokratin vägen? Habermas tes bekräftas nog. Det demokratiskam systemet är alls inte ett system där du fåt avgöra något. Avgörandet tar en liten grupp hand om. Det säger inte jag, om ni blir arga. Det säger Jürgen Habermas. Vill ni påstå att han narras?
Nu är inte allt B-lagspolitikernas fel. Det är ett systemfel vi talar om.
Reklamen för Svenska kyrkan? Plågsam, plågsam, plågsam. Först har man frågat efter folks (inte bara medlemmarnas) tankar om kyrkolivet och fått fram fördomarna, därefter grundar man sin reklamkampanj på just dessa fördomar, som kyrkolivet desperat ska leva upp till. Det är den omvårdande kyrkan som ställs fram. En kv*nnl*g pr*st håller om en till synes tröstsökande (glöm Covid-19!), en annan präst sitter vid en sjukbädd. Kärringatröst skulle gammalkyrkligheten sagt. Men kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a skulle i nödfall kunna glädjas. De har ju talat om hur själva prästämbetet förändrats och blivit ett kvinnligt vårdyrke. Det där med ”fader in Christo” är något passerat. Jag blir alltmer övertygad om att kyrkovalstider är bra. Då får vi veta hur det egentligen är. Eländigt, eländigt, eländigt.
Ta fd kommunalrådet Kula Bengtsson (s) som exempel. Han skriver insändare, men är inte kyrklig. Han talar om ”Småland” där vi andra talar om ”Växjö stift”, vilket inkluderar landskapet Öland. Kula talar sig varm för diakoni, ty ”Kyrkans sociala arbete är av stor betydelse”. Men borde det inte skava när en socialdemokrat skriver så? Vart tog välfärden egentligen vägen? Alla medlemmar ”är lika värda.” Det tror inte jag. Kula Bengtsson har under årtionden visat sig vara av mindre värde än de som traskat till Herrens sköna gudstjänst på söndagsförmiddagen medan Kula legat i bingen och dragit sig. De har byggt församling. Det har inte Kula. Varför ska vi låtsas?
Har inte jag tröstat? Har inte jag suttit vid dödsbäddar? Jo. Ibland. Men jag har förstått vad jag sett. När jag var ung präst i en nybyggd stadsdel (”här är väl alla socialdemokrater eller kommunister annars är de inte riktigt kloka”, sa diakonissan) bedrev vi arbete. Det var kostnadsfritt för barn och ungdomar. Skulle vi resa iväg, och det skulle vi, hade vi ordnat basarer och kallat in våra på annan ort bosatta anförvanter att hjälpa till med att köpa. Detta var folkkyrkan i praktiken. De förtroendevalda höll sig på långt avstånd. Jag tänker inte glömma vedermödan men inte heller vedervärdigheterna. Hade jag inte från pastor David Crane (tecknad serie i Vår Kyrka) vetat hur illvilliga förtroendevalda kunde visa sig vara, hade jag nog förtvivlat. Men pastor Crane stod emot och folket kom att stå på hans sida mot de förtroendevalda. Märk mina ord. Sossarna var inte bättre än de andra. LO däremot ville att vi skulle bygga kyrka i början på 1980-talet. ”Byggarbetslöshet” stavas detta påkomna kyrkliga intresse.
Nu har sossarna samlat sig till ett inlägg i Expressen.
https://www.expressen.se/debatt/svenska-kyrkan-far-inte-bli–en-plattform-for-hogerextrema/
Jag får veta detta: ”Valet står mellan en kyrka som styrs av den svenska extremhögern eller av oss som vill se en kyrka som vill vara en god kraft i samhället.” Vilka som räknas till extremhögern preciserade nog Anders Lindberg i Aftonbladet. POSK var och Frimodig kyrka.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Wj648j/kyrkopolitikerna-later-som-ungerns-diktator
Likväl är alternativen felaktiga. Valet står mellan en kyrka där Jesus får ett ord med i laget och den andra där folket i folkkyrkan, ”herr Omnes” sa Luther, styr. I denna tid är herr Omnes socialdemokrat och ”kyrkan” är värderingsstyrd, inte styrd av tro. ”Omnes” betyder ”alla, som i omnibuss. Den som inte röstar för en kyrka där alla ska vara med och bestämma vad Kyrkan ska göra, är en god lutheran i vart fall.