Kvalet, avsnitt nio

Ni kanske inte riktigt har Gotthard-Briefe present för er. Det är Chronik der Kirchenwirren utgivna av Dr Joachim Gauger i Elberfeld och belyser hur det var när trosrörelsen (Glaubensbewegung) Deutsche Christen, DC kom till och Bekännelsekyrkan (BK) formerades. Vi får en inblick i kyrkovalet den 23 juli 1933. 

Enhetslistor kunde användas och nazisterna kunde nominera. I Hannover hamnade en romersk katolik och en ”dissident” på en sådan lista. Deutsche Christen vann det demokratiska valet överallt. Problemet var att förståelse för vad som är Kyrkans egenart saknades. (aa s 95) och Joachim Gauger sätter citationstecken kring ordet ”Wahl”, men DC:s ordförande Joachim Hossenfelder (1899-1976), som grundat DC –  ”die SA Jesu Christi” – gladde sig. Han blev Brandenburgs biskop och sedan hamnade han i onåden och avsade sig alla sina ämbeten den 21 december 1933. Han hade inte den nazistiska statsledningen förtroende – och det måste man ha i det läget. Bara som kyrka i staten kunde vi tala om en kyrka. Det betyder nog ”i samklang med” staten kan hon vara folkkyrka och därför ska inte nazismen mötas med misstro (aa s 121)

DC kan man lita på. ”Vi har egentligen bara en uppgift. Bli tyskar! Inte: bli kristna!” som pastor Julis Leutheuser (1900-1942) fick till det. Han dog vid Stalingrad. Nationalsocialismen är den nya Kristi kropp och Hitler munnen för den frälsning, som i det tyska folket ska bli kött och blod. Själva budskapet vid olika samlingar för DC var enkelt: målet är en verklig tysk folkkyrka som står över alla bekännelser. (aa s 99). Inte är det så konstigt om Bekännelsekyrkan kom till. För detta – det andra – är det högstämda till trots inte kristendom. Men Dr Kinder i Hamburg har den 15 mars 1934 situationen klar för sig: ”Den som inte står med oss, stärker reaktionen.” Han fortsätter: ”Vi vill en verklig folkkyrka som omfattar alla i vårt folk. Om kyrkan avgränsar sig, samlar sig bara de missnöjda, reaktionärerna i henne.” (aa s 161)

Dr D Forsthoff kan man också lita på. Han är nöjd med DC:s framgångar och säger den 18 mars 1934: ”Staten har inrättat ett sanatorium för sina motståndare, nämligen koncentrationsläger.” Han fanns det viktigt att prästerna är förtrogna med den verkliga nationalsocialismen. De måste sjunga Horst Wessel-sången. Från den 1 april blev Forstthoff prost i Köln-Aachen.

I kyrkopolitiken klargörs, att Kyrkan vilar på fyra ben: Bibel, bekännelse, ras och folksamhörighet. Här är grunden för att tyskarna ska stå enade i en folkkyrka som drar gränserna mot liberalism och nyortodoxi. Men rasismen? Det är inte så farligt. Kristna som hör till en annan ras är helt enkelt av annat slag, inte mycket att bråka om. I den tyska kyrkan ska de likväl inte vara. (aa s 122-123) eftersom den är tysk. DC gav i 28 punkter klara besked. Teologiska fakulteten i Leipzig kom med allvarliga invändningar. När dr Gauger fortsätter dokumentera citerar han Dr Luther: ”Satan pergit esse Satan”. Satan fortsätter att vara Satan. Luthers hållning var att hålla stat och kyrka åtskilda (aa s 129). Med ”stat” tror jag man ska förstå ”politisk makt”…

I Stockholm var Emil Ohly kyrkoherde i tyska S:t Gertruds församling. (RÄTTELSE! Han var farfar till Lars och Emils son Harald, som var sista namn på Prästdeklarationen i anledning av välsignelse för partnerskap innan den fick stänga.) Ohly sågs inte med blida ögon av den nazistiska ledningen. Han hade sett till att professor Anders Nygren kunde läsas också i Tyskland, när han sa att kyrkostriden handlade om den kristna tron. Det förfärliga är att så många inte fattar detta, men de kristna som ser, tvingas in i kampen. Också om det finns sådant de gillar i den nya politiska ordningen måste de stå upp mot den hedniska staten och stämplas då som statsfiender. Anders Nygren stod samman med en beträngda minoritet i Tyskland. Inte konstigt att Anders Nygren fick tal- och tillträdesförbud i och till Tyskland. (aa s 192) 

Riksbiskop Müller angav tonen: ”Den som inte är med mig, är emot mig.” Det var därför det var en dumhet att ställa sig emot det som var i vardande.  (aa s 192). Bekännelsekyrkan var helt fel ute. Den var på kyrkohistoriens förlorarsida.

Nu frågar jag: Gibt es Ähnlichkeiten? Finns det likheter: Anders Lindberg gestaltar en uppenbar. Han är nämligen den som tar upp bibelfrågan i en kommentar. Annars hade jag fått skriva att skillnaden mellan kyrkolivet i Tredje Riket och vårt var att där talades om Bibel och bekännelse förutom ras och folkgemenskap. Nu tog LIndberg (till skillnad från de flesta som kommenterar kyrkovalsfrågor) upp Bibeln, om än inte bekännelsen! I Luthers Tyskland visste man nog dåförtiden  lite mer om bekännelsen och måste låtsas att den alls inte var ifrågasatt i kyrkovalet.

Lindberg avvisar tanken att Bibeln ska skrivas om. ”Däremot måste Bibelns ord tolkas utifrån både sin traditionella betydelse (vilken den nu är! DS) och den tid vi lever i.” Deutsche Christen hade sagt exakt detta. De var också noga att avgränsa mot de reaktionära. Så unik ter sig inte Anders Lindberg. Men det där att ”Skrift ska med Skrift tolkas, är en annan hållning än Lindbergs. Den är nämligen Kyrkans tolkningsnyckel.

Ras talas det om i vårt kyrkoval men mutatis mutandis. Nu är det rasism saken gäller – men alltså ras. Folkgemenskapen är förstås det av alla upprepade talet om ”alla”. Till det kommer parollerna att vi ska röstar för öppenhet och framtidstro, det var just det som NSDAP stod för, som ni minns. Framtiden var tusenårig.

Folkkyrkan är grundkategori i valet i vårt södra grannland då och hos oss nu. Det är folkgemenskapen som ska gestaltas. Jag kan säga: ett spöke går runt i Europa. Det är den odefinierade folkkyrkotanken, den där folket är subjekt i Kyrkan och röstar om vilken ”Kyrka” de vill ha. Så har ju också kyrkosystemet torgfört valet. DU kan i valet välja vilken kyrka du vill ha. Antingen är detta sant – och förskräckligt. Annars är det lögn och bedrägeri. Det är föga vackrare. Hur kunde det bli så här? Har man inte läst min avhandling Folk och kyrka (Verbum, Stockholm 1986) och förstått något? Vart tog det heliga folket, Gudsfolket, vägen? I Antjeborg finns det uppenbarligen inte.

Det finns fäskallar som tycker att vi inte ska försöka detaljstudera tyskt 30-tal. Det var ju till skillnad från vår demokrati en totalitär stat. Jag svarar: Kyrkovalet där DC den 27 juli år 1933 fick DC ungefär 75% av rösterna. Folket hade talat. Mot detta folk, fast egentligen för det, ställde sig Bekännelsekyrkan och vid samma tid och i samma land valdes Ludwig Müller till riksbiskop. Han  var havlig och ersatte Friedrich von Bodelschwing, som valdes till riksbiskop den 27 maj och lämnade posten den 26 juni. Vill man förstå, kan man förstå. Men folket röstade i god ordning inom ett system som tillrättalagts. Jag säger inte mer om episkopal formgenes.

Jo, ett par saker till: texterna i boken är satta med tysk frakturstil, vilket förhöjer läsupplevelsen av tyskeri. Till dagens läsupplevelser hör också Modéus II I Smålandskomposten. Han anger tre skäl att rösta i kyrkovalet: 1. Demokratin, att rösta är att träda till demokratins försvar 2. Kyrkan, dvs  rösta för den kyrka du tror på när du tagit reda på nomineringsgruppernas profilfrågor och 3. du bryr dig om samhället. Jag får göra en djupdykning i texten framöver. Jesus själv nämns inte…

I Gotthard-Briefe anges vilken sorts biskopar de talar om. Så här: ”(DC)–Bischof NN. Vi kanske skulle införa den ordningen? Bonnier och Modéus är biskopar utanför den gråzon de andra står i, dvs (SvK)-biskoparna. De elaka stoppar in ett ”e” i parentesen. Jag föreslår inget. Jag påpekar bara hur de gjorde dåförtiden. Men uppenbart ifrågasattes biskopsämbetet av de i Bekännelsekyrkan, som för sina biskopar ståtade med ett (BK)-Bischof.