Retrognos är den kunskap man får genom att se sig tillbaka. Jag ser mig omkring – och tillbaka!
Jag såg folkpartister iförda halmhattar under 1968 års valrörelse. Jag såg folkpartister i kyrkomötet 1979 också. Dock utan halmhattar. Om 1968 sades det, att Sven Wedén naturligtvis inte klarade debatten om Vietnamkriget på Stortorget i Växjö. Det sades av förståsigpåare. I kyrkomötet 1979 löpte folkpartisten runt för att rädda hem fp-regeringens kyrka-stat-förslag. Därefter rodde folkpartisten till säkrare hamn, och skulle med statskyrkokramarna sjösätta den nya kyrkoorganisationen. Jag ska verkligen inte misstänkas för folkpartistiska böjelser. Jag har till och med gillat det gamla skämtet, att folkpartiets landsmöte enkelt kan samlas i en telefonkiosk. Numera finns det många som inte vet vad folkpartiet men inte heller vad en telefonkiosk var.
Denna lång inledning för att rikta uppmärksamheten på folkpartisten Anna Ekström; folkpartist –men ”liberal”. Och jag har läst James Kalb, The Tyranny of Liberalism, så jag vet. Anna Ekström driver ärendet, att Svenska kyrkan inte kan fortsätta viga präster, som inte kan tänka sig viga enkönat. Hon har föga förståelse för dem som vägrar i vändningen, om man säger så.
Helt emot sin egen övertygelse gör hon själv sådant som står i bestämmelserna. Hon är emot att dela ut nattvarden under en gestalt, men gör det, för så är det bestämt. I Kamomilla stad har vi våra lagar och bestämmelser! Om någon skulle tycka, att detta är en konstig och egentligen samvetslös liberalism, har de missförstått. Det är många liberaler som förmår lägga sina egna personliga övertygelser åt sidan när det verkligen gäller. Och detta agerande förses alltid med stora motiv om vem vi är satta att tjäna. ”Oss själva eller något som är större? Gud är större.”
Frågan om enkönade vigslar är en diskrimineringsfråga, Nå då så. Det finns analyser som gör alla analyser överflödiga. Liberalt är detta. ”Vi får alla ha åsikter och som troende har vi många”, skriver pastor Ekström. Jaha. Detta förhållande betyder, att ”det är rimligt att vi präster får jobba mer med oss själva än att välja att diskriminera vår medmänniska. Om någon menar att homosexuell kärlek inte ingår i dennes syn på äktenskapets välsignelse och gåva, då anser jag att den personen inte ska göra sig besväret att söka sig till prästyrket inom Svenska kyrkan. För vi gör inte den uppdelningen på människor. Gud är större och vårt yrke är större än att säga nej till kärlek.”
Kyrkoläran kokar Anna Ekström ner till en psykologisk fråga om att arbeta med sig själv och sin syn. Prästens ämbete, med den stora räkenskapsdagen för ögonen, är konsekvent gjort till ett ”yrke”. Riktigt vad detta yrke går ut på, framgår inte helt klart av Ekströms inlägg – men i alla fall. Yrke! Då leder och fördelar arbetsgivaren. § 32. Lönearbetaren ställer in sig i ledet eller ställer om till ett annat – yrke.
När jag prästrekryterades hette det i rekryteringsbroschyren från Svenska kyrkan (utgiven 1966):
TÄNK EFTER ETT TAG
Tror du Gud har något att göra med dina framtidsplaner?
Gud har givit dig många möjligheter till meningsfylld insats i livet. Han kallar människor till olika uppgifter – somliga till präster!
Vill du ställa dig och det du fått till Kyrkans tjänst?
Svenska kyrkan är din kyrka – nu behöver hon dig.
Utan präster kan Kyrkan inte fungera. Det är kallelsen att bli präst det nu gäller.
Det är Gud som kallar – men det är du som skall svara ja.”
Det ekströmska snacket om ”yrke” är ett tal från andra sidan avgrunden. På min sida stod stiftens kontaktmän: Lennart Solén i Ärkestiftet, Hans Glimborg, Linköpings stift Hans Simonsson, Skara stift, Bengt Berg, Strängnäs stift, Bengt Högberg, Västerås stift, Henrik Svenungsson, Växjö stift, Olof Sundby, Lunds stift, Bengt Pleijel, Göteborgs stift, Gunnar Malmeström, Karlstad stift, Herbert Hårshagen, Härnösands stift, Sigvard Spinnell, Luleå stift, Kauko Terävuo, Visby stift och Håkan Zetterquist, Stockholms stift. De hade alla stått främmande för Anna Ekströms propåer, hennes ämbetssyn, hennes kyrkosyn, hennes vilja att kommendera. Bland dessa präster är mitt sammanhang!
Att jag hittade prästrekryteringsbroschyren? Först läste jag repliken av Ekström, därefter umgicks jag med de djuriska i familjen, men tyckte att jag borde göra lite nytta och tog mig an några arkivlådor. Si, där låg broschyren. Jag tror på den Helige Ande, som dagligen leder oss!
Nu är jag inte den som är den. Jag prövar tanken om inte Anna Ekström har rätt – trots all sin okyrklighet. Så här kan vi inte ha det. Själva frågan ger politiker möjligheter till kyrkopolitiska utspel. Nu är inte frågan stor, antalet som vill enkönsvigas räcker inte till, om man ser till antalet präster. Kanske ska homopar helt enkelt kvoteras så att alla präster får vara med om att förrätta en enkönad vigsel? Beslut måste fattas. Annars är det något som fattas i Ekströms resonemang, brudpar till exempel. Hennes resonemang fattar jag: ”Något som är skapat av människan bör kunna förändras av människan.” Så då är inte äktenskapet ett heligt förbund, ett som Gud själv har förordnat? Det sa vigselpräster tidigare. De ville göra gällande att människan inte skapat äktenskapet. Blottställ nu motsättningen! Den är verklig.
Jag prövar nu en tanke, som det inte är helt orimligt att tänka: Majoriteten av stiftens kontaktmän 1966 hade kunnat finna tanken av intresse om de varit med nu – även om de inte alla omedelbart hållit med: Anna Ekström är en produkt av utvecklingen, den utveckling där Svenska kyrkan tuffat på längs främmande spår. Biskop Anders Nygren hade rätt. Med beslutet år 1958 följde mycket annat och detta andra går tydligt att se efter alla dessa år.
Nu ska det väl i det längsta försäkras, att det ena inte har med det andra att göra. Den debatten kan ni ta med biskop Anders Nygren. Han kände igen gnostiker och svärmandar. Gör inte vi? Borde inte ansvarskännande präster ta upp frågan om inte dessa rävar är sammanbundna i svansarna? Blir inte det svårt för seriösa kristna, som tacksamt anammat ämbetsreformen och där somliga blivit ordinerade på detta beslut av Kungl. Maj:t och riksdagens båda kamrar 1957/58, som tänks vara gudomligt? Tveklöst. Anna Ekström gör sådant tydligt, som många alls inte vill se och inse. Det är verkligt för det! Då finns ett ansvar att förvalta det sammanhang, som stiftens kontaktmän stod för. Konstigare är det inte. Och försvann sammanhanget på vägen, är det inte främst ett bekymmer för ”högkyrkliga” kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*utan för alla som håller av Svenska kyrkan.
Antje har börjat twittra igen. Vi hålls med en ny helgonkalender för nu ska vi minnas Raoul Wallenberg. Inte mig emot. Men varför? Jag sliter med frågan. Antje låter som en beskäftig lärare på något stadium. Lärare blir gärna laglärare. Raoul Wallenberg blir oss en moralisk utmaning. Och demokratin sägs vara 100 år. Kanske. Men kvinnor hade rösträtt vid prästval i Svenska kyrkan från 1908 och det första val efter år 1921 de kunde delta i var kyrkovalet.
Är det något instinktivt som får mig att tveka, när de döda ska ge argument för något de faktiskt inte längre är en del av? Men helgonen då? Det är en annan sak. Och den som gjorde de stora insatserna i Budapest 1944/45 kanske ändå var Per Anger?
Behöver ni pigga upp er nu så finns Sune Garmos memorabilier på kyrklig
dokumentation. Detta är också retrognos, kvalificerad sådan. Allt är inte så som de flesta säger.