Frågan som behandlades i det s k kyrkomötet år 2017 handlade om de ensamkommande barnen från Afghanistan. De skulle stödjas, regeringen kritiseras. Kyrkomötet visste bäst i svåra frågor. När talibanerna utan strid tagit Kabul, går jag i minnen.
Måndagen den 20 november 2017 Anföranden
DAG SANDAHL:
Ordförande! Det här är så komplicerade frågor att jag inte vet vad man ska säga. Då säger jag det. När det gäller flyktingfrågan i Afghanistan ringde jag till Kabul en kväll när jag satt och funderade. Jag tänkte att jag skulle ha autentiska besked och tänkte inte på att det var tre och en halv timmes tidsskillnad. Det var inte helt lyckosamt. Jag kunde skicka sms och fråga och fick besked. Det går varje vecka fullastade plan med semesterfirare och semesterfirande familjer till Kabul. Det var inte den bild jag hade för mina ögon. Om man kan åka till Kabul på semester med familjen, vilket är då säkerhetsläget? Det är omväxlande, det är mycket omväxlande. Det går inte att dra några säkra slutsatser av det. Det var beskedet från Kabul.
Sedan frågade jag en skolledare hur det går. Av tio afghanistanpojkar kommer en att bidra till vårt samhälle, två om man är generös. Åtta är traumatiserade av olika anledningar och kommer att behöva vård hela livet. Det var den lokala bedömningen. Det gjorde mig inte gladare. Så tittade jag i min garderob, där jag samlat klipp om flyktingfrågan i alla dessa år nu som vi har ägnat oss åt den, och stängde garderobsdörren igen. Det går inte att veta säkert vad det handlar om. Därför undrar jag om vi vet bättre än Sveriges statsminister hur den här frågan ska hanteras. Det tror inte jag längre. Jag menar att det är somliga frågor som kyrkomötet inte ska ta i, och den här svårbedömda frågan har vi inte kompetens att hantera.
Däremot ställs vi inför krav på barmhärtighet. Roger Hedlund hade lite fel. Det var inte flyktingarna vi ställde upp för med pengar utan församlingarna som skulle möta flyktingarna. Det hör till kärlekens väsen att den blir bedragen, säger Luther. Det gäller också, men det gäller på privat, personlig nivå. Det kan gälla i församlingarna, men kan det gälla ett kyrkomöte? Jag blir alltmer tveksam till den här typen av uppställningar som vi ska göra, om vi inte lyckas visa att vi vet bättre än de andra och har bättre sakinformation. Det jag fick veta från ett lokalt gymnasium i Sverige och från Kabul gjorde mig inte glad. Den jag talade med i det lokala gymnasiet sa att de inte är kloka, inte pojkarna utan skolmyndigheterna. Här tror man att pojkar som inte kan tala svenska ska läsa in gymnasiekompetens på ett år, det som svenska killar ska klara på tre.
Nej, jag är bekymrad, men det här är nog inte rätt forum för det bekymret.
Debatten fortsatte. Ni får kolla själva vad anförandena i stort gick ut på, vad motionen handlade om och vad utskottet menade.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2017
Men debatten fortsatte:
DAG SANDAHL (REPLIK):
Ordförande! Godhetsdiskussionen är svår. Det är klart att vi är kallade till barmhärtighet och godhet men reflekterad, genomtänkt godhet. Om man har ett lasarett med åtta kuvöser och nio barn behöver ligga där, måste beslut fattas på rationell grund. Har man en respirator kvar måste sjukvårdspersonalen bestämma. Det är midsommarhelg, ni kommer att få svåra skador. Ska vi lägga in den som är 88 år i respirator eller måste vi låta henne ligga utanför och vänta? Svåra moraliska överväganden, därför att godheten är större än det som just gäller för ögonblicket. Vilken godhet är det om vi ställer till det med en konstig barmhärtighetspolitik som andra ska betala för, till exempel mina barnbarn eller barnbarnsbarn? Där har ni godhetens komplikationer. Vi borde vara duktiga på dem.
BISKOP FREDRIK MODÉUS:
Ordförande! Detta är för mig i högsta grad ett ärende för en kyrka och därmed för ett kyrkomöte. Att vara ensam och att vara barn är att vara dubbelt utsatt. Att som ensamt barn riskera att skickas till ett land som man aldrig besökt, där relationerna saknas och där man faktiskt dagligen riskerar livet är ingenting annat än ett helvete på jorden. Att den här situationen i stora stycken har uppkommit på grund av formellt myndighetstrassel är inget annat än ovärdigt vårt land. Den här frågan handlar inte bara om att hitta de där långsiktiga politiska lösningarna, utan det handlar om att nu agera utifrån vad vi känner och vet är rätt, nämligen för de barn som kunde ha varit våra egna. Precis som framgick av inlägget nyligen finns det över hela vårt land socialt arbetande människor från alla möjliga olika håll som säger: Nu står vi inte ut längre. Där finns över hela landet familjer som ställt om hela sin vardag. Jag får många mejl om detta för att ta hand om dem som faller genom samhällets skyddsnät. Hur än beslutet faller i den här frågan menar jag, att den som är kyrkomötesledamot har ett ansvar att se in i ett par mörka barnögon för att utifrån det fatta ett mänskligt beslut i Jesu efterföljd. Tack för ordet.
DAG SANDAHL (REPLIK):
Ordförande! Moralistiskt känsloengagemang är en sak, men vad var det nya vi fick veta? Hur är det egentligen? Är alla ensamkommande flyktingbarn sådana som den svenska lagstiftningen och de svenska ordningarna faktiskt misshandlar? Varför går vi inte på de bestämmelserna då, det som vi har sagt tidigare att det är fel på våra asylregler eller andra regler? Vi måste lyfta den här debatten till det kliniska, bortom känslor. Vad är det som pågår? Vad är det egentligen? Och var har vi den kunskapen som inte de andra har, de som sitter i regeringen till exempel? Det väcks allvarliga frågor. Man använder en högre stående moral som argument mot dem med lägre stående moral, statsministern i så fall.
BISKOP FREDRIK MODÉUS (REPLIK):
Det är faktiskt inte så svårt som inlägget nyligen gav vid handen. Vi har Jesu ord. Vi har ett etiskt ansvar. Jag menar att det är livsfarligt att kalla moral, etik och den uppmaning som kommer till oss från Jesus att se till och ta hand om den som är svag. Det är livsfarligt att kalla det ansvariga moraliska åtagandet för moralism.
DAG SANDAHL (REPLIK):
Ordförande! Då ställer jag fortfarande frågan: Vilka nya sakuppgifter har biskopen i Växjö att bibringa oss andra? Jag har ringt till Kabul, jag har fört dialog med folk i Kabul och jag har frågat hur det är i det svenska skolväsendet. Jag har faktiskt försökt orientera mig om faktiska förhållanden och det gör att jag mer redovisar en förvirring varför vi inte ska lita på att vi har en anständig regering och anständiga myndigheter. Har vi ett högre moraliskt företräde än vad de stackarna har? Det tror inte jag. Det finns inget särskilt kristet förnuft.
Debatten fortsatte, men Modéus II kom inte igen. Antje kom till sist loss.
ÄRKEBISKOP ANTJE JACKELÈN:
Ordförande! Jag skulle endast vilja göra en faktakomplettering i pågående debatt. Det har ett par gånger under debatten åberopats faktakunskaper om Afghanistan inhämtade genom kontakter i Kabul, bland annat detta att Afghanistan är ett bra land för semesterfirare. Jag vill komplettera den bilden med att jag förra helgen träffade en man som heter Ahmad Nader Nadery som är seniorrådgivare hos presidenten i Afghanistan. Jag frågade honom om landet är säkert för unga som skickas dit. Han sa nej.
Så långt debatten.
Detta kunde man tycka vara tarvligt tal och olämpligt för en ärkebiskop. Jag hade alls inte sagt vad hon påstod. Antje fabulerade, dvs lurades. Då säger de upprörda: ”Antje är en uppenbart tarvlig Übermensch. Hon kan inte vara så intellektuellt anständig att hon besvarar frågor, hanterar invändningar eller kommer med insiktsfulla svar på det svåra problemområdet. Hon förmår inte sam-tala.” Jag tror sammanhanget är värre. Antje är postmodern. Då räcker hennes känslosvall långt och det som skulle kunna komma att uppfattas som tarvlighet är egentligen postmodern anständighet. Denna anständighet gör egentligen Svenska kyrkan till en ointressant pratig part i offentligheten. Jag säger inte mer. Jo, barnen var 10 000 när de kom. Nu är de 7 000. Var äro de 3 000? Och vart tog flickorna vägen? Var landet inte säkert för unga när det rådde krig, är väl landet säkert nu, när det inte längre är krig? Har inte talibanerna stöd av 99% av befolkningen?
Kyrkomötet beslöt den 22 november 2017 att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmana Sveriges regering och Migrationsverket att stoppa omflyttningarna under asylprövningstiden för ensam- kommande barn och unga efter 18-årsdagen och stoppa utvisningarna av ensamkommande barn och unga med starka asylskäl.
Elisabeth Sandlund och hennes kollegor på tidningen Dagen gav mig en el-cykel i julklapp. Det var en hånfull immateriell cykel och sålunda att uppfattas som en frikyrklig lustifikation. Att det jag egentligen sagt skulle hanteras/diskuteras var en främmande tanke. Antje och Bettan ni vet!