Jag talade med prosten R och uttryckte mina känslor (følelser) inför Heidegger. Betänklig är hans insats i Hitlerlandets akademiska liv, menar jag. Heideggers alltså, inte prostens. Vi gled över till att tala om postmodernismen. Då slog prosten R till: ”Det är som med Strauss och Schleiermacher.” Det var skarpsinnigt.
Vi talar alltså om Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och D.F. Strauss (1808-1874)
Schleiermacher förlägger religionen till känslans plan; en känsla av universell enhet och identitet med det oändliga. I sista hand blir Gud och värld identiska. Frälsning är att det fromma självmedvetandet förverkligas. Synd blir detsamma som en olustkänsla. Kristi person representerar det fullkomliga gudsmedvetandet. Den evangeliska trosläran kan, oss emellan, slänga sig i väggen!
Jesus-myten skriver Strauss av. Jesus var bara en människa – om än en betydelsefull lärare i religion och sedlighet. Den religiösa trons centrum är ”mänsklighetens idé”.
Nu vet vi vad ”vetenskapen” under 1800-talets första hälft förkunnade om den kristna tron och om Kristus. Många gick på det. Jag går inte på det. Och den seriösa frågan inför liberalteologin är förstås vad den ville befria oss från? Det är för de oförvillade lätt att förstå. Den ville befria oss från Kyrkans tro och dess anspråk att tala sanning. Nu återstod endast frågan om tolkningar – och de kan vara hur många som helst. Legio!
Är den stora utmaningen för teologer och teologie studerande (alla som går i kyrkan på söndagen ska betraktas som teologie studerande och många som kallar sig teologer ska som bäst betraktas som religionsvetare!) att med hjälp av dogmhistorien avslöja vad som sker i vår tids ideologi-fabriker? Vi har sett tricken förr och vi vet, att människan i alla tider är sig lik. Det ger oss ett rätt stort ansvar i vår tid. Vi vet ju bättre; vi ser och inser. Det är inte särskilt stöddigt att påstå detta. Vi har jui Kyrkans gemenskp sett människan i all hennes storhet och ynkedom genom bibelreflektion, gudstjänster, predikningar och gemensamma samtal.
Skulle vi alltså uppfatta den genomförda sekulariseringsprocessen i vårt land som metod för att göra folket försvarslöst inför det som ska införas? Intresset ljuger aldrig – eller alltid. När evangeliet och trosundervisningen föses ut i marginalen, lämnas stora ytor öde, men inte öde i betydelsen ”tomma” utan öde som i ödeläggande eller en skickelse. Och bakom en skickelse står alltid någon som skickat! En kyrkokristen är alltid mer misstänksam än en konsument. Konsumenten konsumerar det som sätts fram. Den kristna kollar. Det finns ju en andemakt som är verksam i olydnadens människor. (Ef 2:2). Kolla först – så att vi inte lockas att leva på tidens och världens vis. (fortfarande Ef 2:2)
Det är här jag konsulterar sådana som analyserat vår postmodernistiska tid, där det finns ”sanningar” men ingen ”Sanning”. I en sådan tid skapas historier, narrativ, och det bästa md dem är att de förklarar vad som sker. Klimatkatastrofen är människans fel. Det är visserligen tråkigt att höra – men då kan vi göra något åt saken. Om det handlat om solens inverkan eller om en Guds ordning i skapelsen hade det varit svårare – för då hade vi varit mer utlämnade. Men vad är faktabaserat? Hur mycket vet jag? Psykiatrikern Karl Menninger svarar: ”Attityderna är viktigare än fakta.” Vi serveras attityder, som vi ska anta. Fruktar jag.
Läser jag på och frågar på mitt okunniga vis, får jag mest åthutningar till svar. Det är postmodernismen i sin prydno!
Till detta kommer förstås att det också i det akademiska är bäst att inpassa sig, dvs passa sig. Avvikandet har nämligen sitt pris som måste betalas. Nu är det ett enda narrativ som ska förmedlas till folket. Den som inte ställer upp på det, har gjort sig omöjlig. Modellen är för en kyrkokristen självklar. Kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s ödeförskräcker! Akademier och medieredaktioner är uppbyggda på samma sätt. Avvikare stöts bort.
Klimatkatastrofen? Baudrillard förklarar vår tid: ”Vi lever i en värld med alltmer information och allt mindre mening. Vem var det som definierade sanningen så: ”Truth is what my collegues will let me go away with.” När en kyrkokristen hör sådant vacklar inga grundvalar. Efter syndafallet är det så här.
Vad betyder detta för en kyrklig församling, en som icke utan rörelse sjunger Olov Hartman? Upp under kyrkovalven stiger orden ”När lögn och våld förmeras var är då jordens sal? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?” och fortsätter att sjunga om kyrkan som ”en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.” (sv ps 57:4)
Är det egentliga problemet när klimatkatastrofen ska avhandlas, att grundbegreppet ”Sanning” (alätheia på grekiska) är obsolet? Då kan allt och inget gälla som vetenskap. Då såg Greta Thunberg verkligen koldioxiden strömma ut från jorden och IPCC är en panel av sanningsvittnen. Vad ska jag då göra med professor Göta Pettersson och civilingenjören Elsa Widding, för att nämna ett par…
Hellre skulle jag då vilja att de kyrkokristna loge brett och sade: ”Välkomna i klubben. Modellen för vad som ska uppfattas som vetenskap är nästan 200 år. Det började i det kyrkliga. Därför ska det kyrkliga vara först på att känna igen och avslöja själva knepet, där ”vetenskap” främst blir ideologiska ryckningar och tyckningar! Kyrkan står för mening och sammanhang. Frälsning är verkligen frälsning i denna förvirrade tid – och bort från den!”
Det behövs nu som alltid en Kyrka som på människornas sida står Makten emot. Vilka talar vi om? De som genom sin rädsla för döden varit slavar (fångar, DS) hela sitt liv och som nu i vår tid under höga rop och skrik exerceras av fångvaktarna på fängelsets gård. Hebr 2:15
Kanske är uppgifterna på sajterna Klimatupplysningen respektive Klimatsans helt galna, kanske luras alla som kallas förnekare (fast ingen enda av dem förnekat att vi har ett klimat…) Det är när frågor ska omintetgöras med slagord som jag blir vaksam. Och när somligt alls inte ska få sägas, då blir jag motspänstig. I den korta förlängningen av vad jag nu varsnar, ser jag det totalitära världssamfundet. Den totala godheten träder fram. Då vet en kyrkokristen, att därbakom döljer sig den totala ondskan. Världsfursten är listig. Så vad frågar jag efter? Jag frågar efter invändningar och vetenskapliga kontroverser, dvs den gamla normaliteten.