Låt oss sjunga!
Ekorr’n satt i granen
Skulle skala kottar
Fick han höra barnen
Då fick han så bråttom
Hoppa han på tallegren
Stötte han sitt lilla ben
Och den långa ludna svansen
Den folkliga uppfattningen är numera, att det lilla djuret skadade benet när han hoppade på den där tallgrenen. Jag har sett bilder på en bandagerad ekorre till och med. Men den folkliga uppfattningen är en missuppfattning, sannolikt förmedlad genom det svenska skolväsendet. Vad ekorren i granen gör, när han hör barnen, är att han stöter, dvs stampar, med sitt ben och viftar på svansen för att varna. Kaniner gör likadant, när de förnimmer en fara.
Som vanligt tar jag alltså upp temat att somligt är helt annorlunda än vad som påstås. Småskollärare är inte alltid sanningsvittnen, inte heller folkskollärare. Inte när det handlar om ekorrar, men inte heller när det handlar om Jesus. Detsamma gäller dem som aldrig kritiskt granskar samtiden genom nya /eller egentligen gamla!/ perspektiv.
Döstädningen fortgår försiktigt. Ett och annat dyker överraskande upp. Som KYRKOBLAD för Aneboda, Asa och Berg. Det är alltså Lammhult vi talar om och året var 1990. Kyrkobladet var det första pastoratet gav ut och syftet var att stärka gemenskapen mellan de tre församlingarna. Lammhult kom till som ett stationssamhälle – med allt vad det innebär. Den agrara strukturen och den kyrkliga var i nejden Berg, men också Aneboda (som hört till Moheda). Lammhult var frikyrkligt så att det knottrade sig på ryggen på de kyrkligt känsliga. I stationssamhället stod Svenska kyrkan svag. Församlingskyrkan Aneboda låg alltså 7 kilometer bort.
Om vi kollar den kyrkliga kvantiteten så som den återges i gudstjänstutbudet sommaren 1990 (och tar bort program för sommarkvällar mm) blir det 71 gudstjänsttillfällen. Då har jag inte räknat de två gudstjänster som sammanlysts till grannpastoratet och Tolgs kyrka (vi talar skogar i Småland). Ni som är kyrkligt kulturella vet att vi rör oss på stabilt gammalkyrkliga platser. Elin Wägner kan med fördel läsas för att ge insikter. Ingenstans poängteras dåförtiden att det är ”korta” gudstjänster eller ”enkla” som erbjuds. Ingen skulle någonsin misstänka komminister Carl Gunnar Ohlsson för något sådant.
Nu tar vi årets utbud. Återkommande är begreppen ”enkel” och ”kort”, enkel mässa och kort gudstjänst. Vad vill därmed uttryckas? 18 gudstjänster blir det – de ekumeniska inräknade. Kyrkan i tätorten Lammhult används sju (7) gånger under sommaren för gudstjänstbruk. På en generation har vi alltså gått från 71 gudstjänsttillfällen till 18. Man behöver ingen miniräknare för att notera minskningen. 53 gudstjänster minus. Hur gick det här egentligen till? Pandemin duger inte som bortförklaring, tror jag. Vad har biskoparna sagt under årens lopp? Och kontraktsprostarna? Vilka präster bär ansvar för detta? Och vad har kyrkoråden under årens lopp ägnat sig åt?
Nu kan vi förstås – tröstande oss själva – förklara, att vi bevittnar ”ekorrn satt i granen –fenomenet”. Folk har låtit lura sig att kristen tro är irrelevant och då blir rätt självklart kyrkolivet lika irrelevant. De ideologiska sändarna har lyckats med sina insatser och kyrkolivet kan endast svara med korta gudstjänster, enkla mässor och fikakorgar (som man får ha med sig själv…)
Kyrkolivet har också omorganiserats så, att allt nu sammanförts till ett stort Växjö pastorat, där domprosten har sina medsvurna hejdukar. Det är dock fortfarande 39 kilometer till Växjö, 33 minuters körtid med bil och en bensinkostnad på 41.67 fast man kör nerför. Lammhult ligger 215 meter över havet och Växjö 169. Till det kommer den pastorala planen med ambulerande präster av (minst) två kön. Det vore överdrivet att påstå att dessa alla har en stabil svenskkyrklig bakgrund. Det har de inte. Och vad ska de göra, de som är genuint svenskkyrkliga, när det kommer gästspelande då och då? Arma församling – om det nu är en församling som fortfarande kommer eller bara en liten ansamling.
Nog ska självaste Själafienden hållas ansvarig. Men jag vill ner på detaljnivå. Kyrkan i Lammhult invigdes 1964, stationssamhället – Södra stambanan invigdes 1862 – lämnades kyrklöst. Hur kom sig det? Var allmogen i Aneboda nöjd härmed eller var det helt enkelt så, att komministern i Aneboda ingenting kunde göra när Aneboda hörde till Moheda? Så var det till år 1962. Vad har sedan kyrkoherdarna i det nya pastoratet kunnat göra? Av fyra kyrkoherdar har två varit ansenligt länge på plats. Den förste, Erik Asplund, var kyrkoherde i nio år. Han flyttades från kyrkoherdetjänsten i Berg-Ormesberga. Han var en bra präst. Ville han flyttas från Berg och Ormesberga egentligen? Efter honom kom den sympatiske Christer Svensson som var kyrkoherde i Lammhult i 15 år för att efterträdas av allas vår Bertil Olsson, som efter 18 år övergick till att bli politiker. Sist var det väl Annika Stacke.
Någon egentlig forskning kring vad som organisatoriskt övergått Svenska kyrkan under efterkrigstiden har knappast gjorts. Ska någon skriva avhandling om Lammhult för att röja bland myter och söka sanning och sammanhang? Då kunde också mentaliteter tas upp. Vad hände kyrkligt och kulturellt sett med svenska folket i Lammhult under efterkrigstiden? Hur kunde Svenska kyrkan agera då och där – och hur inte? Vilka bar upp kyrkolivet, hur tänktes och vad har hänt därefter?
Jag menar, gudstjänstlivet har förändrats, minst sagt. Är det då alldeles utan betydelse vem som är kyrkoherde? Och vilka var de små ekorrar som stötte sina små ben för att varna för fara? Eller var det ekorrbrist som utgjorde det egentliga problemet? Var församlingsborna helt enkelt liknöjda och berodde detta på att kyrkorådets ordförande var begravningsentreprenör? Den som skriver denna avhandling om kyrkolivets lokala förfall kan författa en bok som kan bli epokgörande och belysa ett skeende i stort.
Förresten: Ormesberga kyrka slits inte ut. Den används för något som kallas ”mässa” den 29 augusti. Det är sommarens utbud, dvs utbudet från maj till mitten av september. Var är ekorrn som ska stöta sitt lilla ben nu?