Det kristna språket ger oss insikter och nyanser, slår det mig. Vi kan i Litanian be att vi ska bevaras från ond, bråd död. Det ber vi eftersom ond bråd död hör till villkoren i denna arma värld. Just därför är vi kanske idoga i högmässan som en Livets motståndsrörelse? I socknen finns en plats där Livets ord möter oss, Livets bröd och Välsignelsens kalk räcks oss. Här har vi odödlighetens läkemedel och till denna odödlighet har vi kallats genom dopet. Det gör att vi får perspektiv på Liv och död. Ond, bråd död eller det stilla dödens bud – ur denna värld finns en enda utgång. Lika för alla; mänskan, djuren och all naturen.
Efter flygolyckan i Örebro fann de politiska ledarna anledning att uttala hur de kände. Löfven tog del av de tragiska uppgifterna ”med stor sorg och bestörtning”. Stenevi beklagar händelsen, hette det i DN. ”Fruktansvärda nyheter”. Lööf fann det hela ”ofattbart tragiskt och sorgligt”. Busch: ”Så fruktansvärt, så obeskrivligt sorgligt”. Dadgostar skriver ”Fruktansvärda uppgifter”
Jag kan vara glad över att twittrandet ger oss insikter i hur ledarskapet tänker, men häpnar lite över vad de får ur sig. Har de inte fattat hur det är i denna värld? Den enkla förklaringen är snanolikt att avkristningen berövat dem språk för insikter. Då blir plattityder och banaliteter sättet att hantera förnimmelser. Handfallna och utanför den andliga gemenskap ,som en gång bar kulturen i landet, måste de få ur sig något. På Twitter. För Antjes del gäller att hon inte twittrar så vad hon hade haft att säga efter flygolyckan, lämnas vi villrådiga om. Faktiskt villrådiga om det mesta.
I en Eko-sändning hette det att man ville visa ”empati med de döda”. Hur gör man det? Tydligen genom att lägga blommor. Men var inte änkebränningen i Indien än mer empatisk i detta perspektiv? Noga taget är det väl empati med de efterlevande saken gäller – och respekt för de döda? Men det var inte vad som rapporterades och det säger något…
Det kyrkliga då?
Anders Lennartsson, som man har i stället för den snabbt avgångna kyrkoherden i Örebro, säger i Dagens Nyheter (9 juli), att kyrkans uppdrag är att finnas där för samtalsstöd och trösta så gott det går. – Vi ska lyssna, vara öppna och stå ut med att vara i sorgen. Vi ska inte ge så mycket svar utan vara den som lyssnar och vågar vara kvar i det som är jobbigt.
Det är så det ska sägas och det är så det måste sägas om själva kunskapsbasen, den som skulle lagts under fest och glädje, saknas. Den som inte firat kyrklig påsk och fattat vad som gäller för det kristtrogna folket, kan inte tröstas med besked i nödens tid. Glädjebud orkar man inte med då.
På en sten framför S.t Nicolaikyrkan ligger ni oröda rosor, Prästen Johanna Söderberg har egentligen semester men vill vara vid kyrkan för at lämna blommor och visa sitt stöd. Svenska Dagbladet berättar 10 juli. ”Nu handlar det om att försöka ta in det som hänt och försöka förstå, säger Johanna Södergren.” Jag hamnar i bryderi. Försöka förstå vad då?
Orkar vi med andligheten från Antjeborg? Twitter alltså:
”Gud, idag tänker vi på hur snabbt krisen kan drabba. Vi ber för alla som förlorat någon och även för de som stöttar. Amen.
Detta är en andlighet med en djupsinnighet som hämtad från ett konfirmandläger. Kyrkans böneliv är mer genomtänkt och faktiskt intelligent än så. Och för konfirmanderna ordnade vi ”böneskola” och använde oss av Psaltaren. Säger bara det.
När livet blir på allvar, tycks det mig som om det mesta ändå inte är på riktigt allvar. Inte politiskt, inte kyrklig och det är en sorglig oförmåga. Gammalkyrklighetens allvarliga ord om tröst som ingen egentlig tröst är, kärringatröst. kommer för mig. Det kan nog inte bli på annat vis.