Ni kommer väl inte ihåg gamla gräl om ämbetsfrågan? Det förekom sådana medan frågan fortfarande var en fråga. Sedan blev den en icke-fråga och den stora tystnaden rullade in. Debatten i SKT, Svensk Kyrkotidning, var tillrättalagd på så vis att invändningsinsändarna lades på hög. De andra publicerades. Professor Albert Wifstrand förväntades ta itu med docenten Bertil Gärtner. Det kunde tyckas imponerande år 1958, se SKT 1958, s 462-463 och s 525. Men det är nu vi sitter med facit å hand.
Bibelsyn och bibelbruk, som var slutrapport från Biskopsmötets bibelkommission (Gleerups Lund 1970), gjorde sammanhanget klart. Hebreiskans dibber är den gängse terminologi, som slår igenom hos Paulus. ”Förkunna” alltså, inte prata, egentligen inte tala annat än i meningen ”hålla tal”, inte tjattra.
Den rabbinska traditionssamlingen Sifre Deut. § 235 aktualiserar den regel som gäller i den kristna församlingen. Det är inte tillåtet för dem att tala /lalein/. ”Den omdiskuterade termen lalein i denna sats är den exakta grekiska motsvarigheten till det hebreiska dibber.” (aa s 120)
Paulus drar in ytterligare en auktoritet i diskussionen med korinthierna, men ger inget nytt argument i sak. Eller gör han? Här gäller att läsa noga. Korinthierna har ingen rätt att införa en annan ordning än den som är efter Herrens befallning och gäller alla, överallt och i alla sammanhang. Det är om texter som dessa textläsaren säger ”Så lyder Herrens ord” och församlingen affirmerar och tackar!
Varför har Paulus citerats med ett förvanskat citat? I tider som dessa, när jag hör politiker lägga orden rätt och skifta innebörd i ordens valörer, (statsmannen sa ”landets intresse” när saken gällde ”partiets” t ex, de andra pratmakarnas fraseologi att förtiga. Jag har inga synpunkter på det, men irriteras av att de tror att jag är en idoit, som ska behandlas just som en sådan) borde de kyrkokristna vara precisa när de citerar aposteln, en som Herren själv sänt till oss.
Argumentet är att lagen ger föreskrifter, som gäller överallt i de heligas församlingar (ekklesíais), alltså en kyrklig ordning som kommer från Herren själv. Det borde alla fatta, att detta är ett Herrens bud, lyder argumentationen vidare. Ingenstans säger Paulus att ”kvinnan ska tiga i församlingen”. Däremot – och det borde vara en komplikation för Svenska kyrkan, som viger präster på apostoliskt vis – att hon inte ska förkunna. Vad det ska innebära i vår tid kan diskuteras – men diskuteras, inte kommenderas eller tvingas fram genom maktåtgärder och alls inte avgöras av politiska riksdagsbeslut.
Nå, allt detta är sen gammalt. Men jag överraskades av Bibel 2000 där jag satt i mina fromma penséer, läste Apg 14 och upptäckte att ordet lalein översatts med ”predika”. Så löstes problemen. Bertil Gärtner fick rätt i allt och detta i en statlig bibelöversättning (som staten betalat genom att sno pengarna från kyrkofonden, 26 miljoner). Hur rätt Bertil hade och hur rätt han fått, tycks ingen vilja tala högt om. Mer än jag.
Jag talade med Biskopen om saken. Han noterade att verbet lalein (eller laléo i 1 pers singularis) i Bibel 2000 översätts med ’förkunna’ Apg. 11:19, 20:30 och med ’predika’ 11:20, 14:1, 18:9,18:25. Det var alls inte fråga om kvinnors pladder på en läktare, ett ovanligt korkat argument av t ex professor Gustaf Wingren. Förutsatte Wingren att kvinnor är lite korta om huvudet och därför tycker sig ha viktigare saker att tala om än att lyssna på förkunnelsen? Som argument för en jämställdhetsreform är det för en känslig person som mig alltför magstarkt. Alldeles bortsett från att det är felaktigt! Men professor Wingren använde argumentet…
Bertil Gärtner och Gustaf Wingren debatterade. När Bertil talat om handpåläggningen vid vigningen, som gav en gåva (Apg 19:6 t ex och självklart/solklart 2 Tim 1:6), viftade Gustaf bort argumentet med att handpåläggningen bara var ”en handviftning”. Hur mycket är då talet om det apostoliska värt? Den seriöse teologen av de två var Bertil Gärtner. Borde inte denna insikt hanteras som ett problem?
Jag kan väl enklast – i tider med en övergångsregering – sammanfatta vad Tord Simonsson, sedermera biskop i Strängnäs stift, konstaterade i sitt docentspecimen Kyrkomötet argumenterar: Den teologiska frågan löstes politiskt, inte teologiskt. Inte konstigt att det blev som det blev då. Men är lösningen mer hållbar än ett regeringsunderlag av numera svensk modell? Och genomskådas inte saken av en bibelläsare, som kollar hur verbet lalein faktiskt översätts i gällande bibelöversättning?
Det är nog inte, trots allt, kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som har egentliga problem! Noga besett!! Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*!!!
Har jag nu inte resonerat biblicistiskt?
Ånej. Jag har resonerat som Martin Luther. Problem, pilutta dig, problem!