Åtta kyrkliga åtaganden i “samefrågan” och 40 miljoner kronor

Svenska kyrkan är också samisk, säger tyska medborgaren Antje Jackelén. Men den är skånsk, småländsk, götisk (väster och öster) samt gotländsk också. Samt en hel del därtill. Men det samiska ska kosta 40 miljoner nu. Försoningsarbete får kosta. Visserligen är det alltid ett liv och ett kiv på Sametinget, men det förhållandet bottnar tydligen ”i motsättningar som kyrkans politik har skapat mellan olika samiska grupper”. Sylvia Sparrock i Lindmark och Sundström (red), Samerna och Svenska kyrkan, Gidlunds Förlag 2017, s 182) 

Men har Svenska kyrkan haft en fastlagd politik – eller är det staten som haft och Svenska kyrkan passivt betraktat situationen? Det där med passivitet var ju konstaterandet när Svenska kyrkan ”måste” (och det finns i underlaget för det kyrkliga försoningsarbetet många måsten, så många att det hela resulterar i 40 miljoner…) går från att vara passiv betraktare till att bli aktiv aktör. Det betyder att samer måste få egen representation i kyrkomötet och i en mängd andra kyrkliga organ. (aa s 182) ”Svenska kyrkan måste förändra sitt koloniala förhållningssätt gentemot samerna” (aa s 182) och systematiskt verka för att samisk personal rekryteras också till biskopar. (aa s 182)

Svenska kyrkan måste bli opinionsbildande i samefrågor och , håll i er nu, ”ta ansvar  för sin delaktighet i den språkpolitik som staten förde under 1900-talet”. (aa s 182) Vi snackar ecklesiastikdepartement. Svenska kyrkan borde gå fri. När, var och hur förde annars Svenska kyrkan en statens språkpolitik att ta ansvar för?

Aktivismen är kostsam. Och jag kan inte tycka att etnicitet skulle vara en poäng att föra in i det kyrkliga. Brevet till den keltiska gruppen, Galaterbrevet, ger besked! (Gal 3:28)  Evangeliet kan förfalskas i bästa välmening, det har jag fattat. Men då är det ett annat evangelium… (Gal 1:6-9)

Åtta åtaganden kommer nu från Antjeborg. Nu rullar det hela igång.

https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/atta-ataganden-i-forsoningsarbetet-med-samiska-folket

Om ”måste” är ett märkligt begrepp är ”öka” detsamma. Ta ut satsdelarna. Vem är subjekt, det avslöjar allt. ”Manshög vajade rågen” hette det i folkskolans undervisning när man skulle ta ut subjekt och predikat och kanske något adverb därtill. Då löd frågan: ”Vem vajade vinden?” Rätt svar var ”vinden”, vinden vajade den manshöga rågen. Förhoppningsvis skulle någon elev svara ”Manshög” och därmed göra folkskollärarens dag. Det finns i olika sammanhang ett subjekt som döljer sig. Vem ska alltså öka kunskapen om kyrkans historiska relationer och övergrepp mot samerna och konsekvenserna av detta? Vem har problemformuleringsprivilegiet? och, jag tjatar, hur är det då med kungamaktens övergrepp på smålänningar, som i oproportionerligt antal skrevs ut i krigstjänst under 200 år efter Dackefejden? 

När det gäller att öka samers inflytande och delaktighet i Svenska kyrkan blir det än mer problematiskt, i varje fall för den som tror att befrielsen coram hominibus blott är vårt eget verk, dvs politiskt. Och vem vill egentligen främja gränsöverskridande samiskt kyrkoliv, ska vi ha samer och renar i Göteryd eller på norra Öland. Om dessa församlingar gäller annars att ingen ren där finnes – idealet är nog ingen ren församling. (sv ps 401:3). Och vem vill att vi ska ”bidra till att stärka och revitalisera de samiska språken i Svenska kyrkans verksamhet? Inte jag jag. Inte där jag varit präst. I en tid där den allra heligaste tron är på avskrivning är det för en kyrkokristen helt andra prioriteringar som gäller. 4677 renägande samer och totalt mellan 20 och 40 000 samer i Sverige motiverar väl inte kostsamma insatser om någon vill vara logisk – men självfallet om någon vill vara pk, politiskt anpasslig. Då har jag inte med ett ord nämnt hemmansägare i Norrbotten, som inte delar den stora vurmen för samer. När det begav sig, dvs när folk vågade visa flagg, var det år 1982 i vart fall drygt 200 000 kv*nn’pr*stm*t*nd*r* i Svenska kyrkan. Men denna omständighet skulle inte synliggöras och några åtaganden för att möjliggöra n ny gemensam framtid gjordes inte. Passivformen fördöljer vem som i så fall skulle ha varit subjekt. Inte var det Manshög i alla fall.

Ska vi kyrkokristna beklaga missionsarbetet i Norrland och bedyra att det var sorgligt att nåjden inte fick verka fritt i det hårt centralstyrda Sverige? Hade trolltrumman varit ett gott instrument för att komplettera kyrkorgeln eller harmoniet? Är detta den andlighet som ska synliggöras i Svenska kyrkan? Jag läser och fattar föga – eller fattar sammanhanget. Jag vet inte så noga. http://samer.se/1138

Var det inte onödigt att påpeka att Antje är tysk medborgare? Nej, det var en nyhet för mig att Antje kör dubbelt. Både svenska och tyska, allt i ett. Och då blir det som kommer från Deutschnyland av intresse. Jag vet bara två tyskar som drivit samefrågan. Heinrich Himmler och Antje Jackelén. Varför blir det så? Ogillar jag egentligen inte det rasistiska tänk som ligger bakom denna vurm? Hör jag inte till de jämställt fostrade, de som kan tycka om ett land med små åkerlappar som i Småland liksom de stora vidderna på Öland  (alvaret) eller i Norrland (hedar, myrar, fjäll) och oreserverat gilla (eller ogilla) alla i landet Sverige?

Ska allt detta bli gripbart rent intellektuellt, alltså begripligt, är det Occams rakkniv som gäller. Skär bort oväsentligheterna. Vad återstår då? Självklarheterna. Det är självklart att i en folkkyrka som inte bara tappat folket utan också sig själv, måste en ny identitet, tänkt folklig, konstrueras. Då gäller anpassningsfrågorna. Frågan om samerna kan vara en sådan, en fråga som inte angår särskilt många (bortsett från de behjärtansvärda aktivisterna och vars kostnader (40 miljoner) kan smygas undan. Perspektiven blir grunda – men det syns inte. Hemmansägarna från Norrland osynliggörs, liksom alla andra hemmansägare och småbrukare. De och deras livsform har också gått förlorade och Bondeförbundet har blivit Stureplanscenter. Den icke obetydliga skillnaden är att en hoper hemmansägare var kyrkliga. Och i Norrland visste småbrukarna att när samerna och renarna kom, trampades det mesta sönder. Eller?

Det enklaste en kyrka kunde skriva är kanske detta: I alla lägen gäller att vi vill väl, men det blir fel. Nomadskolan var ett välvillighetsprojekt. Men lika illa som i kanadensiska Kamloops gick det nog inte.

Nu skriver jag inte mer. I går morse dog Peps Persson i sitt hem i Vittsjö. Livet blir 70 eller 80 år om det blir långt och, som den medelman Peps var, dog han 75 år gammal. Medelman? Alltid mitt i Livet. Då är man väl medelman – om än aldrig medelmåttig?