Jag har varit på Postcovid-19-behandling. Det var en i allo stor och glad erfarenhet. Man blir behandlad som det Ädelmarsvin man är, kan jag säga. Och jag noterade, att somlig medicinsk kunskap från klosterväsendet fortfarande fungerar. Det sa jag inte till personalen, men noterade.
Alltså har jag missat Löfven och cirkusen. Jag vill ha extraval efter vad som timat. Det är ändå jag som i en demokrati styr och ställer! Någon däremot? Då är det demokrati. ”Votering är begärd och skall verkställas” är det vackraste som kan sägas på politisk svenska. ”Löfven, nu begär jag votering!” Och saknar Bengt Göransson, som så många andra. Korret slog till, Göransson! Med fler sossar av hans slag hade partiet inte harvat i ligan färre än 30%”, tro mina ord, utan legat kring 50! Bengt ringde en gång. Jag sa utan fjäsk att han varit den bästa kulturminister landet haft. Han slog bort berömmet utan att inse, att han därmed förstärkte min uppfattning! Han ville i stället tala vänligt med mig. Jag höll av honom mycket och det var uppenbart. Nu är det sagt.
Annats som sägs vara ”uppenbart” är sannerligen inte det. Växjö domkapitel har avskrivit ärendet från vidare handläggning. Domkapitlet fann det ”uppenbart att det inte är fråga om brott mot prästs tystnadsplikt.” Diakonen Jonas Lindstrand deltog inte i beslutet utan anförde jäv – men vi får inte veta vad detta jäv avsåg! Detta var alltså för oss fåkunniga inte uppenbart! Någon annan hade inte kallats in i hans ställe. Att en diakon skulle kunna företräda läromämbetet är en orimlighet, det är det enda jag har att säga i det stycket. Men de trögtänka gillar att rösta in just diakoner som läroämbetets företrädare utan att ha funderat över varför den gamla ordningen kunde motiveras. Ordningen? Att präst i domkapitlet är med och dömer i lärofrågor, om vilka en diakon av normalslaget inte har en susning!
Vad gällde saken? Komministern Maria Liljengren hade på den hemliga sajten ”Prästkollega” avslöjat hemligheter från mitt själsliv, nämligen att jag var bitter och besviken. Denna kunskap var något hon väl bara något hon kunnat inhämta via själavården? Det var en sak jag fann rätt uppenbar. Jag antydde att jag inte trodde komministern att hade andliga gåvor av det slag Padre Pio hade.
Skara domkapitel, ty i detta stift dvaldes då Liljenberg, beslöt att avskriva ärendet utan undersökning. Vad hade Ordföranden, den store rosmannen, sagt om detta? ”Utan undersökning ingen rätt att tala!” Efter detta beslut fortsatte aktiviteterna på den hemliga sajten Prästkollega. Det blev än mer intressant, dubbelfel om man så vill!. Jag skrev i min anmälan till Växjö domkapitel:
”En Jonathan Darte, som tydligen är kyrkoherde i stiftet, ställde – sedan Maria Liljenberg uttryckt glädje över Skara domkapitels beslut – på Prästkollega frågan till Maria Liljenberg om en sak han ”inte greppade”, nämligen om ”Dag har gått i själavård hos dig”. Maria Liljenberg svarade, att hon trodde att ”han menade att han gått i själavård hos mig”.
Några omständigheter är uppseendeväckande.
Prästkollega är ett forum för präster, det står klart. Men tystnadsplikten för en präst är inte kollegial på samma sätt som för läkare. Att kyrkoherde Darte ens frågar, föranleder ett höjt ögonbryn och kunde motivera en stiftets fortbildningsinsats för präster vad gäller tystnadsplikten. Något tycks mig ha hänt i Svenska kyrkan när tystnadsplikten uppenbart nonchaleras och frågor ställs som en präst alls inte tidigare kunnat ställa, kanske inte ens tänka.
Det andra är den komplikation Maria Liljenberg aktualiserar. Är det prästen eller konfidenten, som ska uppfatta ett själavårdande samtal som ett av tystnadsplikten skyddat samtal? Är det inte konfidenten som har det så kallade problemformuleringsprivilegiet?
Det står av Liljenbergs formulering att döma klart att hennes djupa kunskaper om mitt själstillstånd i första hand ska hänföras till den själavård hon gett mig och som uppenbarligen handlat om min bitterhet och besvikelse. Jag menar att denna kunskap om min besvikelse och bitterhet dock inte ska vara publik så som den blev på Prästkollega. Det är det hela.
Hade det funnits alternativa förklaringar till komminister Liljenbergs djupa kunskaper om mitt inre liv, utgår jag från att Skara domkapitel efter någon slags utredning kunnat redogöra för dem.
Enligt min bedömning har vi emellertid här att göra med missförhållanden om vilka stadgas i Kyrkoordningens 31 kap 12 §.”
Likväl ”finner domkapitlet [i Växjö] det det uppenbart att det inte är fråga om brott mot prästs tystnadsplikt. Uppenbart? Hur vet kapitlet det? Håll i er: ””Med anledning av skrivelsens innehåll och substans” – !!! Vad betyder det? Är Modéus II et cons Padre Pio igen, med insyn i det som är fördolt för de flesta andra?
Tro det, den som vill. Uppenbarelsebegreppet är uttänjt till det yttersta, må jag säga. För mig är det uppenbart att vi på den hemliga sajten möter två präster i Växjö stift som tycks okunniga om vad prästens absoluta tystnadsplikt innefattar, en som läcker info och en som frågar om en själavårdsrelation. På min tid var det ett ”big no-no” på bådadera!
Modéus II och domprosten Meakin (organiserad hårdför kv*nn*pr*stm*tst*n*r* två gånger om!) kanske inte ska åtspörjas om vad som var så uppenbart. Men den gängse centerpartisten Stig-Göran Fransson kunde ni ringa och fråga om vad det var som var så uppenbart. Han har mobiltelefon och är lätt att nå. 070 840 51 13.
Är annars den dystra sanningen att Växjö domkapitel nonchalerar allvaret i en uppluckrad tystnadspliktskultur bland präster och just därför måste ta sin tillflykt tillfrågan om anmälans ”innehåll och substans”? Innehållet är väl, om ordet tillåts, uppenbart. Substansen likaså. Den var ju med autentiska citat från den hemliga sajten försedd. Vad säger Fransson nu, tror ni? Det kan med ett enkelt telefonsamtal bli – uppenbart.