Mer förståelsefirande dagen efter

Idag är det Annandag Pingst eller kanske ”dagen efter själva den glada förståelsedagen”, men helgen fortgår förstås. Inte mig emot.

 I Växjö samlas denna dag ett gäng präster för att fira eller ihågkomma eller besinna (jag vet inte så noga) att de varit präster i 50 år – och somliga styvt det. Alla är bemärkta prästmän i Växjö stift och annorstädes. Tre är teologie doktorer. Modéus II ska fira mässa och högtidlighålla händelsen. Det är kvalificerat hyckleri från Modei II sida. 

Modéus II hade, givet deras övertygelse för vid pass 50 år sedan, i dagsläget inte prästvigt en enda av dem. Ändå ska deras prästvigning celebreras. Det tyder på ett rätt robust samvete inuti Modéus II. Han skulle förstås sagt: ”Om ni vill fira detta jubileum 50 år senare, så blanda inte in mig. Jag tror inte att de som tänker som ni tänkte, har någon prästkallelse. Hade ni haft, och har folk av er sort, far Svenska kyrkan vill, när vi biskopar numera man- och kvinn-grant vägrar acceptera det ni påstår är gudomliga prästkallelser. Kyrkan kan väl inte ta fel? Endast det förhållandet att Svenska kyrkan  är inklusiv gör att ni kan vara kvar, ni liksom andra heretiker, dvs vem som helst. Det mest episkopala ni kan göra, och det är mitt råd som stiftschef, är att idag gå till Bishop’s Arms och supa er fulla. I berusat tillstånd kan ni dra er till minnes vad som hänt i Svenska kyrkan de gångna 50 åren i relief mot vad ni ville och hoppades.”

Hade Modéus II sagt detta, hade de celebrerande prästerna nog blivit ledsna. Fast kanske inte efter människors sinne? Jag tar inte upp den pinsamma omständigheten att Modéus II kunnat veckla in sig i ett resonemang, att dessa förträffliga präster verkligen har en prästkallelse men att andra av samma sort måste avvisas. Inför Sven Lindegårds pensionering var det samling med domprosten Nilsson på S:t Sigfrids folkhögskola. Det skulle talas publikt. Jag frågade om han som biskop skulle ha prästvigt mig – och svaret blev ett ”nej”. Då vet vi. Nilsson förnam då, att en kall vind drog genom lokaliteterna, jag var ju konfirmerad och hemtam på stället. Många som var där för att lyssna var mer vän med mig än med domprosten Nilsson. Nilssons förnimmelse fick honom att ta tillbaka: ”Jag skulle prästviga dig, men inte de andra.” Vad allt har man inte fått vara med om.

Då kan de, som inte är lika finkänsliga som de normalkristliga i Svenska kyrkan, genmäla: ”Den 19 december har du, om du får leva, varit präst i Svenska kyrkan i 50 år och döpt medlem i samma kyrka i 73 år. Det ska väl firas?”

Vad ska jag svara? ”Ingen biskop har hittills kommit rännande för att fira min dopdag. Det har jag gjort med familj och vänner, och så kan det fortsätta. Någon särskilt traktan att fira prästvigningen har jag inte längre. Än mindre ihop med Modéus II eller någon annan av stiftscheferna. Ingen av dem har ju hållit vår sköld ren, när vi anklagats för sådant vi i all vår mänskliga svaghet dock icke är, som sr Inger fick till det vid ett avgörande tillfälle.”

”Kan du då inte vara något självkritisk när du har så fel i ämbetsfrågan, den som överskuggar allt?” Självfallet kan jag det och jag skulle kunna svara: ”Det fel kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* gjorde var att vi inte anslöt oss till RFSL och sa, att biskop Ingmar Ströms offentligt utslungade påstående, att vi var ’sexualneurotiker’, var helt sant och att RFSL därför måste försvara också denna sexuella variation.” Då hade det kyrkliga speleverket gått i baklås! Regnbågsflaggan hade vajat –för oss!

Tillbaka till jubiléet. Alla kanske inte stått fast vid vad de tänkte när de var 23 år eller 25 eller vad de nu var. Det riktigt intressanta – och det jag mest ser som en ovänlig handling från deras sida som antagligen tänkt om – är att de inte kommit rännande och förklarat hur vi tillsammans tänkte fel, när vi tänkte fel om ämbetet. Medge att man kunde förväntat sig det av sina vänner från studenttiden och därefter. 

Vi var vänner och har fortsatt vara det – men i denna fråga har tystnaden varit grundregel. Dessvärre är jag så väluppfostrad att jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att ta upp frågan. Jag tänkte nog att de som fattat, skulle känna det moraliska imperativet  att hjälpa oss andra. För egen del har jag försökt hjälpa till genom att analysera själva sakfrågan och skära upp resonemangen. Jag har förresten kommit på ett underliggande och återkommande mönster hos några av de äldre – men inte ädlare – omtänkarna. Frågan är ingen fråga och därför inget att diskutera. Som stöd för frågans icke-varande tas i största allmänhet romerska katoliker upp och då gärna när frikyrkligt folk ska argumentera. Det är nästan lite roligt.

Vid något tillfälle ska väl de jubilerande tala om vad de sett i Svenska kyrkan från 1970/71 och framåt. Ingen, säger ingen, kommer att beskriva en framgångssaga. Talar de öppet, kommer det stora vemodet att rulla in. Likväl har de från början varit dugliga präster, sådana jag utan vidare hade kunnat anförtro min svarta själ. Jag antar att Modéus II då har gått till viktigare sysslor så att samtalet kan förlöpa obehindrat. Pandemitiderna är inte över. Kan han ens utan visir och munskydd hälsa på präster som kommer västerifrån, norrifrån och österifrån till den lilla katedralen i Växjö?

Hade det varit någon journalist med nyhetsnäsa på Smålandskomposten eller Torsdagsdepressionen hade ett scoop legat i väntan på avslöjande, givet att andra och nya och avslöjande frågor kunnat ställas. Då hade nog boken Kvinnliga präster i Växjö stift?! varit läsvärd. Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala och dess nyss begravde förläggare Bo Norén säkerställde 1969 att materialet inte skulle gå helt förlorat i glömska. Bemärkta jubilarer figurerar i boken – samtliga om jag ser rätt! Det kanske blir en bild från jubiléet i Hembygdskalendern – till båtnad för prästänkor och andra i Växjö stift? Ska Modéus II stå centralt i bild och föreställa ett förhållande som faktiskt icke är? Bibelordet kunnen I: ”Var fräck, var fräck, så går du fram i livet.”

Ska inte de jubilerande klandras, när de bad Modéus II komma. Det korta och raka svaret är ett bleklagt ”nja!”. De ville vara i domkyrkan, själva platsen för 50/51 år sedan. Där står själva kathedran, biskopssätet. Inte fel om de ville tillbaka, typ Lots hustru. Kan det vara så att de framsynt och provokativt ville sätta dit Modéus II, låta honom göra något som gör eländet i Svenska kyrkan tydligt? I så fall är det illistigt uttänkt – och inte mig emot. Jag är in i märgen trött på det hyckleri som pågår, där festretorik och verklighet på ett för Frälsaren främmande sätt kolliderar. För Frälsaren främmande. Inte så att han inte vet hur det går till här i världen. Men hållningen var inte hans, inta hans apostlars (mer än undantagsvis och förlåtet!), inte hans martyrers, inte hans helgons heller.

Jag fick en fråga: ”Tror du att Modéus II läser sländorna?” Jag svarade jakande. Men jag blev osäker. Modéus II på sin vandring till tänkta högre höjder kanske inte läser. Han står höjd över sådant – till skillnad från de mer lågsinnade. Som du!