Prästens uppgift är att utlägga Skriften. Det sker vecka ut och vecka in och är en långsam vandring med givna människor och givna läsningar. Sådant skulle i princip bara kunna bli intressant. Prästen är ju Verbi Divini Minister. Guds Ords tjänare och min själasörjare, den som har omsorg om mitt själv. På söndag, Herdesöndagen, har prästen i eminent mening sin chans att predika över ämnet ”En herdestund i glädjehuset”.
Jag testade predikoämnet på min fru, som lakoniskt sa: ”Högmässan.” Den som fått andra tankar får nog dricka ett glas kallt vatten nu och därefter rannsaka hjärtan och njurar. Medge att ämnet är bra också om (eller just därför att?) snuskpellar skulle missförstå, för ur detta missförstånd kan ny kunskap komma, en sådan kunskap som bevaras i trogna hjärtan. Herden möter mig en stund i högmässan, förser mig med evangelium (glädjebud) i det hur som är byggt för denna glädje/detta budskap till mig.
Den som är Guds Ords tjänare måste kunna en del teologi, men också vara vän med ord, kunna leka med dem och göra dem till tjänare åt evangeliet. Predikan ska väl utmana och skapa nya tankemönster? Vad händer på jobbet en måndag när någon kommer och säger:” I går var det en herdestund i glädjehuset för mig.” Om prästen har fegat ut och i stället vänder på predikoämnet och säger: ”En glädjestund i herdehuset” minns nog få – utom de som läser denna slända och förstås var pastorn fått uppslaget ifrån och hur försiktig han är. Men biskop Gottfrid Billing i Lund manade sina präster och sa: ”Man ska ta det försiktigt med försiktigheten!”
Frågan anmäler sig: Varför tar inte präster för sig, utmanar och provocerar? Predikan skulle väl i all mening vara just en provokation, dvs något som lockar fram åhörarens röst. Nej, inte så att högmässan blir en debatt. Det skulle snabbt bli rätt outhärdligt. Men så att samtalet fortgår med påhak och repliker i veckan – givet att prästen finns på plats och inte satt sig i bilen och åkt hem, 50 kilometer bort eller så. Predikan är en replik i en fortgående dialog i församlingslivet/samhällslivet och den ska ge inte bara insikter utan utsikter. Trösta, lära, förmana och varna är väl syftet, om jag minns rätt. Och utifrån dessa ord granskar prästen sin egen predikan. Har jag nu gjort detta?
I vår torftiga tid behövs de predikningar som i sig demonstrerar ordglädje och visdom, men också avslöjar att den som predikar är driven av ett heligt ärende, dvs vill något med mig. Det är väl en rätt tacksam tid, vår tid, för just sådana demonstrationer. Kolla bara tv-tablåerna!
Vad får jag mig till livs i bilderburken? En pensionist får uppdateringar från Folkhälsomyndigheten, därtill många program om mat, ett utbud om trädgård och bondgårdar, som någon oförhappat tycks ha införskaffat, Karl Fredirik på Österlen, och så över till familjen Wahlgren, Fredrik och Flip, Kristian Luuk, Lyxfällan, En plats i solen eller Älskar, älskar inte, bärgningsbilar och en samling deckare av äldre eller nyare datum. Man kan drabbas inte bara av ”matalean” utan också av livsledan när man ser livet passera revy i bilderburken. Det riktigt uppiggande är Mash, en utomordentligt gammal såpa om kriget i Korea. Uppiggande? Jo, pensionisten förs tillbaka till sin ungdom. Jag menar, att det vore guldläge att då göra reklam för en herdestund i glädjehuset. Den stunden lovar inte bara mer än tv-utbudet. Den ger mer också.
Mentaliteten i vår tid påminner om hur den romerska medel- och överklassen hade det när det imperiet vacklade och slutligen föll. Skillnaden är att vi nu har det så här allihop. Är det så, duger det inte att det kyrkliga interagerar med det sönderfallande imperiet så mycket som möjligt utan i stället står fram som Alternativ. Det finns tider när de begåvade (Augustinus med flera) kan se tillbaka på sina liv och säga: ”Sådant var mitt liv. Var det ett liv?” För detta tarvas själavinnare, sådana som kan formulera sig med glädje över orden, och den sakliga glädje som är själva trons ärende. Själavinnare som dribblar, orsakar inte bara missförstånd utan med hjälp av kreativa missförstånd ser Förstånd utvecklas. Detta är gammal insikt. ”Man måste bruka list, sa kärringen, tog lössen med tårna.”
Varför har vi då fått en kyrklig kultur som är intill döden inte bara trist utan lika förutsägbar som den är trist? Jag har bläddrat kyrkomötesprotokoll och tycker mig se ett mönster, att pigga, käcka och muntra förslag men också ansatser till seriösa analyser för att förstå Svenska kyrkans läge, saklöst avvisas. Allt det som begåvade motionärer skrivit om är på något förunderligt sätt redan i görningen. Det sades till exempel när kyrkomötet debatterade en motion där Kjell Petersson och jag år 2010 föreslagit ett forskningsprojekt kring sekulariseringen som fenomen i Sverige och i Svenska kyrkan – vi antydde att det kanske handlade om en process under 200 år och många discipliner behövde nu samverka. Vi fick svar från det lärda Kyrkolivsutskottet, där Carina Etander Rimborg var ordförande . Biskoparna som placerats i utskottet var Antje Jackelén och Carl Axel Aurelius. Forskningsområdet var för smalt! För smalt att försöka förstå vad som hänt och hålla samman detta i en analys för at kunna dra nytta av den forskning som utfördes. Marta Axner skulle (av något skäl) tala för utskottet (som hon inte suttit i) och kunde som doktorand i religionssociologi berätta om mycket (som motionärerna redan visste), men också berätta att hon i just egenskapen ”doktorand” kunde vara frestad av ämnet. Men icke! Det var i stort ett rätt osammanhängande svar.
Jag var på mitt hjärtligaste humör och manade Marta att falla för frestelsen.
”Inte den här frestelsen. Inte den här gången.”, svarade hon.
”Herr ordförande! Jag får väl återkomma med förslag till andra frestelser.”
”Jag skulle ha svårt att tro att Dag kan komma med några frestelser som jag kan falla för.” Sa Marta. Och rodnade. Denna senare sakupplysning framkommer inte av protokollet dock. (Kyrkomötet 2010. Protokoll 28/10 § 119, s 133-134)
Jag tog exemplet bara för att visa hur lite den kostnadskrävande Svenska kyrkan velat åstadkomma. Inte heller blev det något av en satsning på en Julbok. Vi talar om en folkkyrka som inte älskar folket, inte heller sitt ärende och på inget sätt ord. Däremot går paragraftecken bra. I samma protokoll återges debatten om ”Nolltolerans mot svordomar och könsord” (§ 182, sid 212-219). Det var en den goda smakens försvarare som trädde fram. Och så jag därtill. ”Att man i övrigt intar lingvistiska juxtapositioner hör till själva språkspelet”, sa jag (aa s 213).
Nä, jag ska inte predika på söndag. Men hade jag så…