I söndags började jag vid epistelläsningen fundera över ordet ”församling”. Aposteln berättade ju för oss hur han förföljt ”Guds församling”. Men varför används ordet församling när det på grekiska heter ekklesía och på latin ecclesia? På coronasäkert avstånd tog jag upp frågan med mina kompisar (de jag delat bröd med). Jag trodde det berodde på en pedagogisk finess hos reformatorerna, att tala om Kyrkan på ett sätt som gjorde att folk skulle fatta att det inte var det romerska kyrkosystemet som alltid avsågs.
Nå, det blev afton och jag läste lite hos den preussiske sergeanten professor Sasse, kontinuerlig läsning och inte mycket att orda om. Döm om min förvåning när just detta tema just denna afton togs upp. ”Serendipity” heter detta fenomen i det mänskliga livet. Det liksom happar sig på ett överraskande och roande sätt.
Hermann Sasse understryker: Kyrkan består i kyrkor som hålls samman av den Helige Ande. Men han avvisar John Henry Newman, som funnit tröst i orden av Augustinus att Kyrkan inte kan fara vilse/fela eftersom det alltid finns någon lite kyrka någonstans i världen som inte går på fel som andra accepterar. Ungefär så.
Sasse anför ett bibelord: 1 Kor 2:14. Jag är inte helt övertygad om att de heliga motsäger varandra här utan anlägger lita olika perspektiv i tillit till samme Ande. Men vad vet jag? Är det helt utan intresse att Sasses regemente närmast utplånades vid striderna i Passchendaele (Ypern) år 1917. 850 000 döda och sårade, sägs det. Tror någon att detta inte påverkade Sasse och blev en del av hans misstänksamhet mot den anglikanska kyrkan och de som uppskattade den, Yngve Brilioth och Svenska kyrkan till exempel? Svenska kyrkans hållning var nog att egentligen strunta i anglikanernas bekännelsemässiga oklarheter och ta vara på det katolska arv denna kyrka förvaltade och därför uppfatta, att det liturgin uttryckte var det som engelsmännen egentligen bekände. Ungefär så. Lex orandi, lex credendi, som de säger som svänger sig med latin. Så inte Sasse.
Sasse återvänder till fader Luther, den ensamme bekännaren, som står emot kyrkosystemet och om denna bekännelsestund säger: ”Tunc eram ecclesia!”. ”Då var jag Kyrkan!” En enda kan vara den som i ett givet ögonblick bär Kyrkan mot alla andra. Athansius som exempel från tidigare. Den som vet detta, kan inte snegla på antal bekännare eller maktstrukturer utan frågar efter ett enda: Vad är sanning? Vad bekänner Kyrkan? Och trons gemenskap är inte bara de som i fromma vändningar uttrycker samtidens tro eller otro utan vad Kyrkan tiderna igenom bekänt och därför i trygg tillit till Anden refererar till i Skriften och Kyrkans samlade troserfarenhet. Regula fidei, om det ska kastas lite latin igen.
Tar jag mig till högmässan i Rydaholm (jag har fått plats!) är det alltså Kyrkan i Rydaholm som gestaltas och i och med denna lokala Kyrka; Kyrkan i hela världen och tiderna igenom. Här föregrips det som ska komma. Mässan är vänd mot den stora nattvarden i himmelen.
Inser den revolutionära potentialen i resonemanget?
Fattar ni det personliga ansvaret att inte falla undan för den ansamlade dumheten, så som den under åthävor kan organiseras i ett kyrkosystem, som är ett system utan att i egentlig mening vara Kyrka?
Jag talar till mitt trötta hjärta, när jag ser utspelen. Kommunalarbetarna manar sossarna att särskilt ta sig an deras sak och därmed få kommunala röster i kyrkovalet. Jag ser framför mig hur Svenska kyrkan tyngs under kraven från de anställda, krav som kyrkopolitiker inte kan avvisa, och gör allt detta i stället för vad Kyrkan är sänd att göra. ”Intressena före Intresset”, kunde man säga. DO vill förresten pröva bestämmelsen om att dela Svenska kyrkans värderingar/vara medlem för att få jobb som administratör. Snarare förr än senare kommer det att visa sig att folk inte vill betala till detta.
Eller godhetsmarkörerna?! Biskopar som träder fram för att modigt stå på de utsattas sida. Jag talar förstås om de afganska ynglingarna, de som inte hade några skäl för att vara i Sverige, men nu har varit här så länge att deras fall är behjärtansvärda. Modéus I och Holmberg kan man lita på.
https://www.expressen.se/debatt/ge-amnesti-till-de-som-omfattas-av-gymnasielagen/
De kräver att individuella sakskäl inte ska prövas utan alla (samtliga) godkännas i klump. På mig verkar detta svagsint. Hur tänker ni? Hade de vid flera prövningar inte asylskäl är det väl detta som gäller? Är de offer för en misslyckad politik – säg det då. I så fall var den misslyckad redan för flera år sedan. Vad sa biskoparna då och utifrån vilket sakmaterial? Har vi, jag frågar som vanligt, hört Svenska kyrkan haft synpunkter på svensk asyllagstiftning innan det blev tal om pojkar från Afghanistan? Var lagstiftningen verkligen så dålig, när vi satsade resurser för att undersöka vilka som har asylskäl och vilka som inte har det? 7500 ynglingar, skriver biskoparna. Det betyder att 1500 har rest tillbaka, för de var 9000. Dessa 7500 är biskoparnas vänner, heter det: ”våra vänner”. Hur går det till? Jag har kanske högt räknat 200 vänner eller så…Ska vi tro biskoparnas siffra eller är den sanningslöst skryt? 7500. Vänner. Pandemitid.
Jag kan fortsätta. Har Svenska kyrkan haft några invändningar när vi byggde en svensk välfärdsstat, som innebar just välfärd åt svenskar? Vi tyckte det var i sin ordning att avstå 1% i bistånd och i övrigt byggdes välfärdssystemen upp för att beräknat antal, som var just svenskar. Kan egentligen ett sådant system ta emot ett par miljoner människor till, människor som under all överskådlig framtid kommer att kosta pengar? Får en kristen inte fråga så? Vad mer får en kristen inte fråga? Får man fråga vad en sekulariserad stat i Europa, som dock har tusen år av kristen tro i rotsystemet, tål av påfrestningar när nihilismen och islam ska samsas och bygga framtid? Kommer det att finnas något kitt som håller samman detta framtidsbygge? Vilket är det i så fall?
För att ställa till det än värre: När sa medborgarna i detta land att just detta mångkulturella är vad vi ville? Så vad säger biskoparna, de andliga ledarna, till oss nu och på vilken grund argumenterar de? Medge att detta bara kan bli intressant, givet att de inte gör som Antje, skriker hög och slutar twittra när någon kallar henne ”kärring”. Det får henne att undandra oss sin visdom och sin vägledning i en tid när det är extra svårt att vara församling. Varför ska vi alltså straffas?
Vilket kan det underliggande eller övergripande problemet vara med dessa talträngda? De är inga profeter, det är det hela. Profeter hjälper oss att skilja mellan sanning och lögn. De kan lägga snitten rätt och därmed förvirra oss så att vi förstår sammanhangen. Få biskopar i historien har visat sig vara profeter. Profeter har en annan kallelse än biskopar.