Visbydeklarationen för fred och rättvisa i Mellanöstern antogs av sex folkrörelseorganisationer: Diakonia. Amnesty, Rädda Barnen, Röda Korset och Kristna Fredsrörelsen samt Svenska kyrkan i Almedalen år 2006. Brita Olinder skrev så en motion till kyrkomötet (nr 2006:17). Svenska kyrkans kyrkostyrelse skulle ställa resurser till förfogande för att stödja fredsarbetet bland israeler och palestinier, men också för ett fördjupat teologiskt studium av situationen samt bekräfta Visbydeklarationen. Ekumenikutskottet föreslog avslag på motionen, men fann det befogat att Svenska kyrkan står bakom deklarationen. Hade inte Svenska kyrkan gjort just detta i Almedalen? Hade rosévinsdimmorna fördolt saken?
Kyrkomötet skulle sålunda bekräfta deklarationens krav. Utskottet noterade, att det var på tjänstemannanivå som beslut fattats om undertecknande, men underströk vikten av att ”Svenska kyrkan fortsätter att finnas med i policy- och påverkansarbete på många plan för fred och rättvisa i Mellanöstern”. (Ekumenikutskottet 2006:5) Men Svenska kyrkan hade ju redan undertecknat –?!
Frågan var självklar att ställa. Den frågande gjorde det:
”Vem äger Svenska kyrkans namn, eftersom det står här? Det verkar rätt förvirrat, i alla fall för mig.
Ordföranden:
Jag delar din uppfattning att det är något förvirrande, men Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och därför anser jag att vi kan ta det på det här sättet. Det är vi som antar den här deklarationen från Svenska kyrkan i så fall.
Den frågande:
Får jag bara fråga, hur kan namnet stå här då?
Ordföranden:
Vi får väl se det så att Kyrkomötet bekräftar det som tidigare har skrivits på.
Den frågande:
Så vi antar ingenting utan bekräftar?
Ordföranden:
Vi antar den här i Svenska kyrkans namn och godkänner därmed det som tidigare är påskrivet.
Den frågande:
Fast anta att det inte är ett antagande utan …
Ordföranden:
Nu tar vi inte den orddiskussionen, Dag Sandahl. Nu går vi vidare till beslut.
(Kyrkomötet 2006, Anföranden §101, s 121)
I detta förvirrade läge beslöt kyrkomötesmajoriteten att anta Visbydeklaratioenn eller ställa sig bakom den eller bekräfta den…
Förvirringen består. Tjänstemän undertecknar fortfarande upprop och deklarationer i Svenska kyrkans namn. Jag undrar hur svenskkyrkliga (i meningen ”omfattar den svenskkyrkliga spiritualitet som gestaltas i söndaglig gudstjänst”) undertecknarna egentligen är. Svaret är förstås detsamma som för 15 år sedan. Undertecknandet sker på tjänstemannanivå. Det är den sakliga innebörden av en kyrka som ska vara både episkopal och demokratisk. Biskoparna och folket körs över av tjänstemannanivån. Man behöver inte heta Max Weber för att inse logiken i vad vi ser. Antjeborg levererar.
Nu kom en ny inlaga. Denna gång är organisationen Svenska kyrkan för en generös asylpolitik. Det kan finnas goda skäl för en sådan – eller inte. Afghanska ynglingar utan asylskäl ska likväl vara kvar. Är Svenska kyrkan för denna snedfördelning mellan könen, en fråga som går långt utöver frågan om genus? Och i vilken form har vi fattat beslutet? Vad gör den som inte är överens, var reserverar man sig i den demokratiska folkkyrkan, om beslut tas på tjänstemannanivå och denna nivå liksom tar organisationen till intäkt för egna ställningstaganden? Har Kyrkostyrelsen sagt något?
Jag funderar över vilken nivå som ska besluta. Inte är det så att generalsekreteraren tagit stort ansvar för flyktingmottagande rent konkret. Ansvarstagandet har skett på basplan. Men just denna basnivå har ingenting att säga till om, när resolutioner antas i demokratisk ordning, dvs av tjänstemännen). Medge att något skaver. Men också på församlingsplanet kan det finnas goda skäl att vara fundersam över asylsituationen. Om bedömningen görs att bara 2 av 10 av de unga afghanerna kommer att bidra till vårt samhälles uppbyggnad, finns det inte goda skäl att fundera ett slag? Och diskutera. Var gör vi det? Eller är det a priori så, att de migrationskritiska är så genomruttna att med dem diskuterar vi inte? Ska dessa de ruttna då besluta sig för att lämna organisationen Svenska kyrkan? Varsnar ni problemen?
Det kan finnas goda skäl för aktivism. Marta från Betania lär oss det. Men hennes syster Maria kompletterar bilden. Om det inte finns ett kraftfullt markerat böneliv i församlingen, så kan denna församling inte ta till orda i politiska eller ens moraliska frågor utan att sälja ut sin själ. Kvar blir då en aktivistorganisation, ingenting annat. Och kallelsen var en annan. Jag frågar alltså om de kristnas bön. Alla vet att jag nu styr på en öm punkt, en underlåtelse. Bara i gemenskap med Marta och Maria fungerar det kristnas livets kontemplativa och aktiva sidor i sammanhang. De två systrarna är systrar. Våra.
Min tes är enkel: Så länge bönelivet i Svenska kyrkan är så svagt som det är, kan inga som helst aktivistiska paroller utropas.
2006 fanns insikten hos somliga att det var något skumt med deklarationer och uttalanden från ”högsta nivå”. Inte så att aktivisten Brita Olinder fattat, men andra. Inte heller så att den politiska majoriteten kunde förstå. Det var den inte byxad för eller byxas just för denna oförståelse. Här trädde folk med bakgrund i riksdag och kommunfullmäktige fram med stolta deklarationer. Just dessa var inte sprungna ur församlingens böneliv.
Gunnar Sibbmark ville inte ta orddiskussionen. Det har jag full förståelse för. Men problemet lämnades olöst i väntan på fler uttalanden på tjänstemannanivå i Svenska kyrkans namn. Det har jag också full förståelse för. Svenska kyrkan fungerar som en organisation för en i fromma dimmor höljd ideologiproduktion. Vi är rätt långt ifrån vad Herren gett oss sin Kyrka till. Men behjärtansvärt är det… Så se upp! Det är inte helt säkert att orddiskussioner är improduktiva.
Till på fredag har jag nog lugnat nerverna tillräckligt för att sända en dagslända om det kyrkliga påsklivet i ett helt landskap. Vi får se. Just nu är jag i tanken mest sysselsatt med att Antje lämnat sin twitterflock. Där står 21 600 följare övergivna. Ska jag läsa Jh 10:12-13 för att förstå själva skeendet? Modéus II bekänner, att han för sin del inte stått rak i dessa stormar ”ens en kortare tid”. Detta är väl helt enkelt att förstå som en avskedsansökan, givet att Johannes har rätt när han återger vad Jesus själv säger? Vem kan tänka sig att vi ska hållas med hukande biskopar? Inte jag i alla fall. Knappast apostlarna eller dr Luther. Aldrig biskop J.A. Eklund!