Fröken Brita Hjertstedt var min första söndagsskollärare i Tranås. Hon anförtrodde söndagsskolgossens ömma moder hur den lille gossen allvarligt såg på henne – som om han frågade ”tror du detta?” när det var söndagsskola. Jag vill gärna tro att det var så, och jag vill gärna tänka, att jag fortsatt tänker så, att vi bör pröva vad som är sant och vad som är falskt.
I denna intellektuella grundhållning (barnets!) läste jag alltså Antjes långfredagstext i Sveriges malligaste morgontidning. Den gjorde, kan man säga, min långfredag formfulländad. Jag läste för att se vad som fanns i framställningen – och vad som verkligen inte fanns där. Jag kom på mig själv med att sakna Mäster i Varberg. Han hade nog uppskattat en samtal om denna text.
Jag kom på vad jag inte hörde. Jag hörde inte Herdens röst. Som bäst hörde jag en gammaldags gymnasielektor, en sådan som skrivit en slät doktorsavhandling, missat sin akademiska karriär som docent mm och nu skulle tala på morgonbönerna och utlägga sammanhangen på lektionstid. Det var, erfarenhetsmässigt, just sådant som Antje ägnar sig åt isin text. Tal kring det som var, men aldrig något ärende. Om Jesus och vad han gjort för mig intet, intet, intet. Jag förstår logiken. Det är inte det värsta. Det värsta är att jag hör vad jag hört tidigare, i sammanhang där tron gått ut och aldrig kommit tillbaka.
Kan man – utan att uppfattas vara oförskämd – fråga om ärkebiskopen, dr dr Antje Jackelén är omvänd? Vi som minns docenten Gösta Hök kanske kan våga fråga. Han kunde ohyggligt mycket om den vetenskapliga dogmatiken, men först när Jesusrörelsen slog till, tog det fyr i den knastertorra kunskapen. Han berättade själv om saken. Det är nog skillnad på präster och präster. Somliga tar sin tillflykt till det dunkelt sagda, bara det låter vackert. Andra nöjer sig inte. Denna onöjaktighet kan visa sig vara ett karriärhinder.
Man kan alltså plocka fram Antjes tal för att studera de avgränsningar hon gör. Fastan är numera ”allmängods.” Så talar hon om pandemi och klimatkris. Bara intresseklubben noterar, men intresseklubben läser nog Sveriges malligaste morgontidning. Ponera nu, att vi tar ”ett gemensamt och solidariskt ansvar inför klimatförändringarna” (vad detta än betyder) – kan vi då känna oss trygga i längden? I längden? Och vad med ”den transcedenta verklighet som de flesta här på jorden kallar Gud”. Hallå! Vart tog nu uppenbarelsen vägen – för att inte tala om påskens evangelium?
Jag säger inget om det aktivistbudskap Antjes text mynnar ut i. Det är reformert så det smäller om det. Det är inte på detta vis de svenskkyrkliga prästernas utläggning av frälsningsgärningen låter. Ändå visste de något om socialt och solidariskt ansvar. Men de kunde skilja mellan lag och evangelium. Det kan tydligen inte Antje, fostrad i en halvmesyr i Tyskland, en kyrkostruktur skapad av det lutherska (som Luther aldrig varit nöjd med) och det reformerta (vars resultat Calvin kunde ha gillat)… Den skada hon därmed ställer till med är minst sagt omfattande – men tilltaget naturligtvis uppskattat av den gamla människan (oavsett den gamla människans ålder!) I Helgstudion på påskdagen var det lika oprecist, om ni frågar mig. Och tv-upplägget hialöst!
Inte blev det bättre när jag på vägen hem efter påskdagens högmässa i Rydaholms kyrka lyssnade på predikan från Falun. Christina Eriksson var i berättartagen
”Tänk om påskens berättelser bär ett löfte om att livet kan bli nytt igen. En berättelse som ytterst handlar om dig och mig. När vi går omkring och bär på våra tunga stenar… när vi på allvar frågar oss hur vi skall orka en dag till… när vi lider av att livet är trasigt, tomt och trist…Det är då vi behöver höra och minnas berättelsen om det liv som vi trodde var över. Blev nytt! På ett nytt sätt. Det är då vi skall sjunga orden – ’se jag gör allting nytt’. Framtiden väntar, res dig och gläd dig som människa.”
Tro mig, skillnaden mellan en berättelse och Evangeliet är avgörande och förgörande för alla som ska berätta – påskberättelsen eller julberättelsen lika. Ytterst handlar det kyrkoherde Eriksson skulle utlägga inte om mig eller ens om henne, som hon tänkte, utan om Jesus. Det säger hon inte. Månadslön uppbär hon lika fullt. Den kyrkoherde som säger något annat än vad evangeliet säger, narras. Narras fint, självfallet. Men narras. Jag vet det, eftersom jag står samman med trons folk i alla tider, sådana som konstaterat vad evangeliet ytterst handlar om. Jag gick helt enkelt inte på det själarotande som var kyrkoherdens själva förkunnelsemässiga existensform. Vi ska vara olyckliga – och så kommer Eriksson med patentmedicinen. Går ni verkligen på det?
Men hur kunde Evangeliet bli en ”evangelie-text” eller en ”evangelieberättelse” och hur kommer det sig att somligt sägs ”stå i Bibeln”? Det reformerta inflytandet ihop med någon lämplig postmodernism, tror jag. Släpp in lite av det reformerta, så blir hela anrättningen förstörd, menade Hermann Sasse. Jag fruktar att han hade rätt. Prosten Bertil Nordhall i Gnosjö sa något liknande. Med bakgrund hos Waldenström och hans efterföljare förklarade prosten, att man måste göra upp med det gamla, annars går det inte. Jag tror att prosten Nordhall skulle kunna göra åtskillnad mellan anständig kristendom och oanständig. Han hade visat sig vara för den oanständiga. Han uttryckte kanske inte saken så – men i sak skulle han hävda detta. En missionsförbundare på 1960-talet som därtill var folkpartist (eller i den radikalare varianten socialdemokrat), måste ha varit rätt långt från Guds rike. Nu har allt detta flyttat in i Svenska kyrkan så stilla och så oförmärkt. Lägger ingen – förutom jag – märke till att det är skillnad på budskap (Evangelium!) och berättelse?
Det finns en enda kategori som räddar oss när vi analyserar, nämligen sanningskategorin. Är det som sägs sant eller är det bara vackert? Kan jag förnimma skillnaden mellan fagert tal och fromma fraser å ena sidan och Ordet som ger Liv å den andra? Har jag tillräckligt stabila nerver för att i en gudstjänst (med åtta närvarande) lyssna noga på förkunnelsen och vid behov resa mig i bänken och ropa ”Skitprat!” – ?
Jag åker till Rydaholm och Horda för att slippa besvara en fråga av det slaget på ett konkret sätt. Men annars?