Sitt gärna här vid min bädd en stund och gör mig sällskap. Ställ lampstället här. Jag tog med det hem i kväll.
Jag är trött. De senaste åren har allt tagit så väldigt mycket längre tid. Jag brukade snabbt uppfatta vad som hände, se vad som skedde i det som syntes ske och kunde strukturera. Nu är det mesta ogripbart för mig. Ingen finns kvar, som skärper mitt tänkande. Mina vänner är döda, mina gamla ovänner också. De ena som de andra var bra för mitt tänkande. När min fru dog, var vi fyra kvar i församlingen. Nu är jag ensam kvar och araberna har makten över vår nordafrikanska lilla stad, ja över hela det stolta Nordafrika.
Min fru städslade en hemhjälp, det kallades så. Hon är kvar. Jag kallar henne ”Hemtjänsten”, för hon sköter mitt hem med mat, städning, tvätt och ärenden och tjänar mig väl. Hon är förstås muslim, men jag undrar om hon inte egentligen är döpt, men inte längre bekännande kristen. Hon är inte ensam i den kategorin. När tron fick ett pris i både vedermöda och skatt, var det många som omprövade. De ville inte betala priset. Somliga handlade helt logiskt, de hade inte levt trons liv, andra mer överraskande – fast kanske inte. De hade börjat tala dunkelt om tron, vackert – men mindre sant, allmänt vänligt och vanligt, men inte precist eller intellektuellt gripbart. Vår siste församlingspräst förklarade, att det fanns sådana som trodde på tron, men inte på Herren Jesus. Jag tror han hade helt rätt. Fager mångtalighet och imponerande mångtydighet kan inte dölja att det meningsskapande saknas. Är det bara de som druckit av Välsignelsens kalk och förstått vad de då gjort, som kan förstå och just därför måste bekänna tron?
Ni märker hur gammal jag blivit, när ni hör min pratsamhet. Jag firar gudstjänster ensam i vår församlingskyrka. Hör ni? Församlingskyrka utan församling! Jag ensam är kvar. Det är åratal sedan vår präst dog så jag lever mässlös. Morgon- och aftonbönerna har jag bett i kyrkan och på helgdagarna har jag så gott det gått läst dagens läsningar och i tystnaden lyssnat efter liturgins heliga ord. Jag minns och minns hur prästerna lät. Ibland har jag missat. Någon kristen almanacka har jag inte. Men påsken kan jag enkelt identifiera. Första söndagen efter första fullmåne efter Vårdagjämningen.
I dag är det alltså Långfredag. På morgonen, eftermiddagen och kvällen har jag levt i dramat, men jag medger att jag närmast släpade mig hem efter att ha mediterat över Jesu begravning i den illa medfarna kyrkan. Efter mig kommer ingen att ta hand om den. De som en gång byggde den, hade också varit med vid bygget av katedralen i provinshuvudstaden och skolats i hantverket där. Ni förstår att vår kyrka i denna lilla stad trots allt stått kring 200 år. En gång sågs den som stadens själ, en livskälla för allt det dagliga och vardagliga livet. Och nu jag! Vad kan mina futtiga böner betyda, när de ska mäta sig mot eller med de stora vandringarna på fredagar till någon moské? Ringa i kyrkklockorna får jag inte, de har förresten plockats ner av myndigheterna. Här ska inte Frälsarens seger proklameras i offentligheten. När jag hör böneutroparen, brukar jag muttra: ”I inget annat namn finns frälsningen.” Bekännelsemuttrandet uppmuntrar – om inte annat. Jag har inte böjt knä för den arabiske profeten och hans gud, som inte ens har någon son att sända till oss! Den arabiska religionen är ett modernt påfund, som försöker framstå som äldre visdom. Jag går inte på det, med hur mycket makt- och våldsutövning jag än ska anpassas!
Jag erkänner, att jag varit i det djupaste nordafrikanska mörkret också i min själ. Varför låter Herren oss hamna i Elände, landet som inte är? Löftet gällde ju det rike som inga makter rår på. Det var lätt att tro det löftet. Det gamla imperiet med kejsarmakt i Rom föll samman. Kyrkan kom i dess ställe och Nordafrika blomstrade med kunskap, lärdom och fromhet. Var det i denna framgång det kristna folket glömde grunderna och sin Frälsare? Skördar vi vad vi och våra fäder sått; de åt sura druvor och vi fick ömma tänder av det? Fader Simon sa att det inte var omöjligt. Men sa han det för att vi inte skulle känna vår egen skuld till allt det som drabbat oss? Jag vet inte. Egentligen kunde han nog lika lite som vi andra tänka det otänkbara. Här har praktiserats kristen tro i 500 år, först illegalt, sedan i triumf och sist, efter arabernas invasion, under betryck. Under flera ås fanns här nöjda kristna. De lyssnade på heliga läsningar, där Jesus talade om lärjungaskapets vedermödor. De förstod nog inte så mycket av detta tal, som inte hade bäring på deras vardag. Lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans frälsare? Men han blev ju korsfäst…
När vi var fyra kvar i vår församling, bara äldre gubbar, var vi ändå en församling. Fader Simon dog först av oss, vi begravde honom – men det var inte någon egentlig prästbegravning han fick utan en rätt tafflig jordafärd. Sedan dog kamraterna snart nog därefter med än taffligare begravningar Vad skklle jag göra? Därefter hade jag ingen att diskutera Kyrkans framtidsfrågor med och ingen heller att minnas tillsammans med, men inte heller någon att be tillsammans med. Hade några kommit in i kyrkan, hade de hört en mumlande gubbe, som höll på med en bok. Jag bad Psaltaren så, gav orden ljud. Och i dag Klagovisorna. Men jag fann mening i det andra skulle se som meningslösheter.
Förresten, vem är ni som orkat sitta här och lyssna på mitt pladder? Det var vänligt av er. Skulle ni vilja lägga filten över mina fötter innan ni går? Jag fryser så om fötter och ben. Tror ni min kropp gör sig beredd till avfärd? Men jag tackar er för att ni suttit hos mig en stund och orkat lyssna. Jag behövde det. När ni nu går, kan ni ta lampstället med er? Jag tror inte det behövs här längre. Mörkret får omsluta mig. Jag anförtror er lampstället. Tänd det gärna dit ni kommer och när folk säger att lampstället är vackert, så säg till dem, att detta lampställe kan flyttas om det inte vårdas.
Herrens frid vare med er! Vale! Gå med Gud!
Och tack än en gång för ert tålamod med mig och mitt pladder.