Inför den 1 april är nog denna slogan/fråga ett kvalificerat aprilskämt med oss allihop. Kyrkan är Herrens, Kristi Kyrka. Vad Kyrkan ska göra, har Han gett besked om. Nu kan Han nog bli lite lack, det är som om Han inte funnes och som om Hans vilja var okänd. Ter sig Verkligheten verkligen sådan från de högra kyrkliga nivåerna, Antjeborg och stiftskanslier? Har ingen biskop, ingen enda, hörts protestera. April, april?
Jag är en enkel docent. Om jag i tidningen skulle se en annons med texten ”Vad vill du göra med Dag Sandahls hus eller bil eller båt – skulle jag inte bli lite upphetsad då?
Eller om jag kom på att någon helt tiden sa ”du får som du vill”, dvs ”ske din vilja” och det sedan visar sig att det i praktiken är precis tvärtom och att min vilja satt i riset – hur skulle det kännas? Liksom!
Detta år måste uppenbarligen Kyrkan försvaras mot usurpatorerna. Jag såg statsmannen i statstelevisionen. Det lilla leendet, när han sade sig beklaga att han inte omfattade sin frus psalmglädje, noterade jag. Varje erfaren själasörjare ser det som uttrycks som ett beklagande, men som inte kan dölja att det handlar om rent ointresse. En statsman av statsmannens slag, med de tillgångar i år och erfarenhet som han har, är i vår kultur programmatiskt ointresserad av tron, den är för honom alls inte meningsbärande. Andra har programmerat honom. Han har nog inte ens fattat det, han som så många andra. Så blir det i vår kultur om man inte går på tvärs, ifrågasätter, ställer grundläggande frågor. Det har han aldrig brytt sig om att göra. Och Svenska kyrkan har aldrig i egentlig mening brytt sig om honom och hans klena tro – bara han betalar så… Hade Svenska kyrkan brytt sig, hade vi haft en hoper apologeter både i ny och nedan. Det har vi inte.
En mer beslutsam själavän, typ lektor Erik Petrén, hade ställt statsmannen en enkel fråga: ”Har Jesus verkligen uppstått från de döda? Menar du att frågan ens är intressant och intelligibel?” Hade statsmannen svarat, hade dansen kunnat börja. Hade han avfärdat frågan och fenomenet, hade allt återställts till den torftighet vi kan misstänka att män födda år 1957 ”kulturellt” drabbats av. Hade han tyckt att frågan var av intresse och kunde/skulle/borde besvaras jakande, då kunde fruns psalmsångande vara av högsta intresse för honom.
Naturligtvis kunde man också fråga statsmannen om det förhållandet att den kyrka han döptes i, inte hade några kv*nnl*g* pr*st*r. Hur känns det? Och varför? Så här kan man hålla på, tills vi når fram till frågan: ”Vad vill du, statsmannen, att Svenska kyrkan skall göra?” Då hänvisar han till vad partiets beslutande organ fastställt inför kyrkovalet 2021 och vi kan undra hur många av dessa beslutande tror vad partiet inte bekänner, nämligen att Jesus är Herren.
Vi är antagligen rätt många, hedningar och Guds husfolk lika, som ser det innevarande vanvettet. Några, och inte helt få, väljer då att se inte problemen (de principiella) utan möjligheterna (de egna). Guds husfolk hukar. Från predikstolarna hörs inga protester. Det beror sannerligen inte bara på att predikstolarna inte används längre. Numera hörs sällan ropet ”Håll kättarbålen brinnande!” Vilken kättare som helst kan numera brinna för att driva igenom sin vilja när det handlar om vad Svenska kyrkan ska göra – men inte på kättarbålet, alltså. Och om kyrkfolket gäller: ”Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting…” (Jer 51:17)
Ibland talas om kyrkokampen. Det är fagert tal men ett tal utan kämpatakter. Kampen överlåts till några vi kan rösta på och hoppas att de trots allt har några kloka saker att säga i olika beslutande frösamlingar och kapacitet att reservera sig. Ska vi vara nöjda med det – och nöjda när vi ser hur lite det blir av allt? Eller borde varje kandidat få besvara frågan ”Menar du att Jesus är Herren?” Blir svaret jakande, måste konsekvensfrågan ställas: ”Vad betyder det” för dig och din tidsplanering för söndag och helgdag?”
Inför den stundande helgen läser jag biskopsord: ”Och någonstans i framtiden finns också ett ljus. I påskberättelsen är det en tom grav på påskdagen. För många får kanske en blåsippa, som sticker upp ur de torra löven vara en väl så tung påskbild. Tyngden nedåt, vissheten om att i livets djup finns så mycket mer som kan hålla oss upprätta och få oss att känna samhörighet – också i de svåra dagarna. En blåsippa, ett levande ljus, ett vänligt leende, en grav där stenen är bortrullad.”
Förståsigpåare av mitt slag noterar att evangeliet nu är en ”påskberättelse” och själva påsken, Pesach, har blivit en ”påskbild”. Say no more! Jo, vem som skrev behöver avslöjas. Modéus I i Linköping och Corren 30 mars detta nådens år.
Jag hade tänkt att nästa slända skulle komma på Annandagen. Orkar jag samla mig till en långfredagsslända, kommer en sådan dyster på själva Långfredagens kväll, när jag ska frossa i elände. Eller? Nu ska jag väl inte klaga. Det var inte jag som hängde på korset och fick se resultatet av denna offerdöd i biskopens utläggning. Hade Jesus läst Modéus I hade han dock vänt sig i sin grav, som det heter i det kända djungelordspråket.