Maran rider mig inte, men jag tänker rätt mycket för det. Tuulikkis memoarer bär frukt på ett fruktansvärt sätt. Vad är det för ett system som inte kan skydda oss mot ren och skär galenskap? Hur många psykopater, narcissister och allmänt karriärkåta Guds Ords Tjänare förser oss detta system med? Att det är funktionellt ateistiskt, fungerar som om Gud inte fanns, det förstår vi. Vad jag, arme, inte förstår, är vad detta i längden gör med oss och vår salighet? Helt utan konsekvenser kan väl inte detta system för lyckosamma lycksökare vara mot oss, ingen av oss?
När jag sorterat de övergripande intrycken av min läsning av Tuulikkis memoarer står en omständighet fram: hon skriver ingenting om glädjen att leva församlingsliv med människor. Människorna lyser med sin frånvaro. Så mycket starkare lyser förstås den svekfulle älskaren och domkyrkokaplanen, fiendskaper hon odlat/odlar. Hennes vrede är av det slag som gör sig folk kvitt, genom avsked eller genom knivmord lika. Jag säger inget om biskopens mordplaner. Det överraskande är att hon offentliggör dem. Denna mordiska kvinna får SKUT-tjänster, noterar jag. Vad säger det om SKUT?
Men tillbaka: En präst utan folk, kyrkfolk om ni vill, vad är det? I vanliga fall är prästen präglad av mängden intressanta människor, som format ett prästliv. Tystnadsplikten upprätthålls minutiöst, men det finns i denna tystnad en kunskap och erfarenhet av människor i glädje och sorg och det prästen bär i sitt hjärta framgår av åtbörder och tal – givet att det är en riktig församlingspräst. Om någon som undergått en prästvigningsförrättning inte har någon självklar, närmast omedveten, referens till allt detta – vad är det då vi bevittnar – och vad är detta, som vi bevittnar, egentligen berättar? Ser vi katolicitetsbristen, bristen på den för Kyrkan självklara katolicitet, som är uttrycket för självklar folklighet och lika självklar glädje i och över människor?
Bortsett från de detaljer Tuulikki levererar och som möts av frågor om varför hon berättar just detta (i en bok tillägnad barnbarnen…), finns det alltså en underliggande struktur läsaren kan lägga märke till och reflektera över. Har vi fått just den ofolkliga kyrka, som bara kallar sig men inte i någon rimlig mening är folkkyrka – eller kallar sig folkkyrka just därför att det brister i folklighet och därmed i kyrklighet? Nu fick jag till det.
När det gäller Härnösands stift, vars naturskönhet Tuulikki uppskattar, var det nyss stiftet på allas läppar eftersom biskopen skulle väck. Borde inte perspektiven vidgas, så att det görs en rejäl genomgång av faktorer, som fört stiftet till den situation som blev? Det kyrkliga görs så lätt personfixerat. Det perspektivet skulle kompletteras genom att problemorienteras – och om kyrkliga problem gäller ett längre tidspann. 30 år för att förstå klimatet motsvaras kanske i det kyrkliga av 99 år? Minst. Ska biskopen Ernst Lönegren (biskop 1910-1934) ses som den store förnyaren i stiftet och därefter har biskoparna mer förvaltat vanligheterna innan de flyttat vidare och blivit ärkebiskopar eller biskop i annat (mer närbeläget) stift? Jag åsyftar ärkebiskoparna Hultgren, Josefson och Werkström medan Arne Palmqvist flyttade till Västerås
Å andra sidan – vad kan en biskop göra? Det brukar gå så till, att biskopen startar lite storstilat med ett program för stiftet, alla applåderar och kommenterar sedan inte att av de stolta ansatserna blir så föga. Biskopen har sällan andra medarbetare än de som fanns på plats och vardagliga plikter tar över visionsarbetet. Biskopen får vara belåten om det blir någon personlig ordning på andaktslivet och om det blir någon tid över att läsa någon god bok. I Växjö stift har samtliga förnyelseansatser styrts ut i intighet. Det verkar som om biskopar inte förstår att den mindre ansträngningen är att få ihop ett förnyelsekoncept och den större att vidmakthålla det. Kan det vara kännetecknet på en döende kyrka, att den är liknöjd? Där fick jag till det igen!
Torsdagsdepressionen slog till mest därför att jag inte blev förvånad. Sedan jag var 17 år har jag läst kyrkostatistik och följt trender. Jag har inte sett något som ödesbetämt. Den här sortens problem kan oftast hanteras genom bön och arbete. Men vi når förstås en punkt där de kyrkligt förnyade pastoralteologerna mest uppgivet får säga: ”Vad var det vi sa?” Det beror inte på att de glömt, de vill bara understryka att samtiden är onödig. 32% färre dop i en kyrka där barn har döpts för att det är en fin tradition och för att unga föräldrar har dopet, inte vigseln, som släktskapande händelse. Kan Svenska kyrkan nu sälja in dopet utan att sälja ut det? Vi talar ju inte bara om en Kyrka som har hjärta för människor och deras salighet. Vi talar om det, där det kanske gör mest ont i det kyrkliga: plånboken, som åstundar kyrkoavgifter.
Nu finns det fortfarande tillgångar, så pass att entusiasterna kräver att Svenska kyrkan ska vara en föregångare genom ett hållbart skogsbruk. Anna Karin Hammar driver tanken på ett planetärt skogsbruk. Jag undrar vad den kvinnan kostat Svenska kyrkan och vad hon kunnat hösta in i ersättningar och privilegier genom decennierna. Naturligtvis aktualiseras samefrågan också, allt från Idre och norröver är Sapmi, som gjort för renskötsel – men inte för elproduktion eller gruvdrift? Nu krävs samråd med samerna. Jag tycker vi ska ha samråd med smålänningar också då. Problemet beskrev min moster och gudmor så: ”Det är lätt att skära breda remmar ur andras läder.” Hej och hå. ”Vi köper lite prästgårdar och inreder till fashionabla privatboenden, vi ordnar till några goda affärer när det gäller andra kyrkliga fastigheter och vi försöker köpa skog med jakt- och fiskerätt till attraktiva priser.” Varför känns det för mig som om de stjäl godis från småbarn? Och varför finns inte konkreta pastorala planer för att utveckla kyrkolivet på ett kyrkligt sätt?
Dysterhet, dysterhet! St Patrick kom i förrgår till min hjälp. Beefstew (mättande, mättande!) med Colcannon, Guinness och någon annan irländsk dryck de kallar ”Jameson” bröt fastan. Colcannon är inte bara en potatismosvariant utan också en sång. Jag mediterade över rimmet i sången: ”And the more I think about it / sure the nearer I’m to cry”. Leta upp låten, t ex med The Black Family (PK!), sjung med. Funkar alltid. Rim eller inte.
Och i dysterheten ett besked från framtiden läst på Linkedin:
I framtidens historieböcker kommer det att stå:
”En starkt lysande stjärna på hoppets himmel. Mycket aktiv i samhällsdebatten och förde fram Svenska kyrkans röst i många viktiga frågor. Ärkebiskop Antje Jackelén var ett proffs ut i fingerspetsarna oavsett om sammanhanget var det lilla eller det stora, internt eller externt, lokalt eller internationellt. En eftertraktad föreläsare och paneldeltagare som kunde öppna dörrar där många trodde det var stängt. Levererade alltid teologi på högsta nivå.
En förebild som går till historien som av våra viktigaste ärkebiskopar.”
Hennes pressekreterare Bramsell har talat. Han måste väl veta?