Pan-Demi Monde

Nej, sländan blir på svenska, men jag kunde inte neka mig en träffande rubrik för vad jag tänker be-skriva.

Församlingsherden Gina Lindroos i Eskilstuna skickade meddelande med hög prioritet till personalen. Saken tycks ha angått ett tjog anställda.

”Idag har jag beslutat att stänga S:t Pauli kyrka på grund av att jag inte kan säkerställa att vi kan följa rekommendationer och restriktioner för att förhindra smittspridning. Detta gäller från och med imorgon kl. 8.00 12 mars till och med 31 mars. Under tiden kommer vi att arbeta med att förtydliga handlingsplaner och riktlinjer.

Alla medarbetares taggar kommer att stängas av från och med imorgon 12 mars, kl. 8.00.

Ni som behöver hämta arbetsmaterial gör det innan och i annat fall kontakta mig så kan vi lösa det. Det går att sitta i Kloster om man inte arbetar hemifrån. Ni som arbetar på gudstjänster i S:t Pauli får använda er tid till annat. Om inget finns att göra just nu så ta tid för reflektion och friskvård.”

Det bästa kom förstås sist: ” Om inget finns att göra just nu så ta tid för reflektion och friskvård.” Vi talar betald arbetstid. Hade det varit någon kräm med murvlarna i Eskilstuna hade den allmänna uppmärksamheten kunnat bli stor. Många i staden betalar tusentals kronor för medlemsavgiften. Vad får de för pengarna? Och vad hade en affärsidkare sagt till sin personal. ”Om ni inte kan jobba hemifrån för att sköta affären och kunderna så ta tid för reflektion och friskvård” –?

Nu kan man förstås – i martyrers efterföljd – undra vad det där med att ”säkerställa” betyder. Talade Frälsaren någonsin om att säkerställa våra villkor i denna värld? Apostlarna gjorde det nog inte, tycks det. När Petrus en gång försökte säkerställa, ställdes frågan ”Quo vadis” (vart går du?)

Nästan lika tankeväckande blir talet om att de kommer ”att arbeta med att förtydliga handlingsplaner och riktlinjer”. Så tänker en byråkratiserad kyrka . Då talar vi om det strukturerade vanvettet. Det är en sjuk och introvert miljö, där handlingsplaner och riktlinjer förtydligas medan själva livet utspelar sig någon annanstans. Läs gärna denna mening en gång till!

Det där med ”taggar” begrep jag inte först. Jag tänkte att det kanske handlade om taggarna i törnet, som vreds samman åt Frälsaren. Sedan förstod jag. Personalen får inte komma in i huset, som har elektroniska nycklar. Det beror på att smittspridningen måste förhindras. Församlingsherden har förresten haft 8-gräns för gudstjänst, åtta inklusive medverkande! Nu betyder åtta – ingen.

Jag låg sömnlös på mitt läger och vred på mina insikter, att detta alls inte fungerar, men inte heller kan fungera. Vad är det för folk som anställts i Svenska kyrkan? Dagisfröknar är av två slag. A-klassen är de förskollärare som fyrabarnsfamiljen hoppas att alla barnen ska få ha. B-klassen är de andra. Är det från B-klassen de moderna kyrkoarbetarna rekryteras och är det alltså uselt dagsifrökenbeteende vi låtit etableras i det kyrkliga? Inga ord efter mig – men frågan är fri bara den är ärlig. Har ärkebiskopen, ett proffs ut i fingerspetsarna, något att säga? 

Är då inte smittspridningen ett svårt problem, särskilt när den brittiska varianten härjar? För de flesta av oss är den saken svårbedömd. Nyhetssändningarna ägnas till stor del åt pandemin. Vi får veta allt mer, men förstår allt mindre. Riktigt vad detta gigantiska flöde av det som kallas ”nyheter” (men utan perspektiv) gör med oss, vet jag inte. Det finns de som tror att kyrkolivet efter pandemin reser sig som en nedpressad fjäder med återvunnen frihet att fjädra tillbaka. Andra talar om ”det nya normala”, vilket väl är något som tidigare var onormalt. Råden och rekommendationerna begränsar människors liv, kanske utan att rädda liv. Och talen för överdödlighet tycks måttliga. Men då kommer vi in på matematik och jag tystnar. Sebastian Rushworth har så mycket mer att säga. Kolla själva på nätet.

Modéus II trädde fram på DN Debatt i går. 

https://www.dn.se/debatt/kyrkor-kan-inte-anses-vara-farligare-an-museer/

Nu gick det tydligen att säga det som inte kunde sägas inför advent och jul. Han drev det resonemang som jag inte övertygats om kyrkligt sett; den grundlagsfästa rätten att få fira gudstjänst. Visst är det så men det verkliga perspektivet är ett annat eller ett kompletterande om jag av någon anledning ska vara försiktig: vi måste fira gudstjänst för att världen ska leva. När gudstjänstlivet urholkas/avfolkas blir det svårare för alla att vara människa i detta land. Kyrkogång är inget egenintresse! Folkhälsoaspekten då? Ränner folk i kyrkan så mycket i vanliga fall, dvs i tider utan pandemi?

Modéus II är 3 månader sen i starten. Han såg inte utmaningen i tid. Det blir så om man drar ner biskopsluffuan tillräckligt mycket eller om man helt enkelt är lite räddhågsen, anpassningsbar… Nu är det tydligen ett annat läge för fortsatt specimenering. 

Jag prövar en tanke: Det finns en kyrklighet som piffas upp med sakrament, s k högkyrklighet. Därtill finns det en sakramental syn på Kyrkan och världen, som kallas ”kyrklig förnyelse”. Mellan de två är ett svalg befäst – även om få förmår uppfatta själva svalget.

Det finns fler skarpa frågor att ta itu med:

Jag såg en förutsägelse från februari 2018 att år 2020 bedömdes bli ett år då världsekonomin bromsades in och vi skulle få en kraftig lågkonjunktur (Åsa Lindeborg, Året med 13 månader, Bokförlaget Polaris 2020, s 220). Är det då inte läge att diskutera kapitalismens förutsägbara kriser? Jag har inte sett några inlägg på det temat. Vart syftar dessa förutsägbara kriser till? Ompositioneringar, väl? Delar av medelklassen proletariseras eller pauperiseras, men andra sektioner blomstrar. Aktiekurserna störtdyker inte. Allt börjar om, finanskrisen för snart en halv generation sedan och nu pandemin. Vad är det som sker i det som synes ske? Vilket motsatsernas spel blir vi brickor i? Och vad är det protesterna uttrycker?

Att kyrkolivets talespersoner ingenting nytt eller annorlunda har att säga, kan man enkelt notera. En politisk diakoni värd namnet skulle vi haft. Då hade maktgranskningsfrågor kunnat ställas och ställa till det. Med evighetsperspektiv kan mycken samtida löjlighet avslöjas. Jag kan ta ett löjlighetsexempel:

I folkskolan berättade magister Rubin för oss om det egendomliga, att fint folk inbjöds för att se på när kungen och hans hov åt. De ätande hade placerats så att begluttarna kunde se hur rätterna skyfflades in i de konungsliga matintagen. När vi i klass 5 hörde om detta, fann vi saken löjlig. Nu sitter jag på precis samma sätt när mat är det genomgående temat i tv-underhållningen – om det nu inte är så kallade kändisars lekar och dans jag ska underhållas med. Jag betalar spektaklen!

Ska medborgare verkligen låta sig behandlas så?

12-åringen i mig undrar.