Min bror skrattade: ”Det blir alltså ingen container!” Nej, jag sorterar papper, men slänger inte så mycket. Jag hittar en del. En känd teolog ville göra mig några påpekanden. Året var 1987.
- antalet teologistuderande har sjunkit drastiskt det senaste året, vilket på sikt kan bli ett stort problem inte bara för universiteten, utan för kyrkan och kristenlivet i Sverige.
- b) den fromhetstradition som procentuellt sett minskat mest torde vara den högkyrkliga, sannolikt somen följd av kyrkomötena 1979 och 1982 samt Svenska kyrkans biskopars uttalanden i fråga om prästvigningsförrättningar. I vissa av våra grupper här i Lund finns nästan inga högkyrkliga (samma i Uppsala) – och ändå lever väl fortfarande aKF, S.t Ansgar, Laurentiistiftelsens etc?
- en allt större andel frikyrkliga studenter läser här i syfte att bli präster i Svenska kyrkn. Deras ringa kontakter med (och erfarenhet av) denna kyrka bör komma att innebära, att Svenska kyrkan byter ansikte med tiden – och särskilt om högkyrkligheten helt försvinner från de teologiska institutionerna och diskussionen här.
- allt färre studenter står för (eller känner till) kyrkans traditionella tro, exempelvis det som uttrycks i Apostolicum eller Nicenum. Detta kommer övertydligt till uttryck i gruppövningar i mitt eget ämne. Om några år är de präster, pastorer, lärare, journalister…
Jag förvarar brevet i kapseln Folk och kyrka, Dag Sandahls arkiv.
Ingen container i sikte!
Vi behöver se oss tillbaka för att förstå vad som hänt – och händer! Ingenting är mystiskt eller obegripligt. När vi fått en uppsättning präster av det slag, som kunde skönjas år 1987 men är hård verklighet i kyrkolovet idag, är det en liten finess att lägga märke till. I stället för teologiska hållningar, om vilka man kan veta en del, gäller nu ”pastoral hållning”. Det betyder att man kan anpassa som man vill. Det är ett trick. Egentligen är ju teologin den bas vi utgår från och sedan hanterar pastoralt, med herdesinne. Här förs teologin bort och kvar blir bara den praktikalitet som kallas ”pastoralt”, dvs egentligen inte det som är ”PK” utan det som är världens väsende. Detta väsende kreerar det pastorala. Ingen låtsas om den avgrund som finns mellan de olika hållningarna. Varför skulle man? Det är att be om problem!
Då kommer själva moraliteten. Inte onda människors illgärningar utan goda människors tystnad är den verksamma komponenten i det ondskans imperium Skriften talar om.
Några visste, andra anade vilken framtid som stakades ut. Få sa något öppet, de som gjorde fick betala priset. De små kretsarna kunde ta över makten och karriärplanera för egen och kompisarnas del. Till det konceptet hörde självfallet skitkastandet på andra, dessa andra skulle ju kreeras som den mörka bakgrund mot vilken också de gråsjaskiga kunde framträda som ljusgestalter. Konceptet var enkelt, men det fungerade. Främst fungerade det därför att kyrkfolket var en passiv massa, nöjt med att allt var – om inte bra – så som vanligt. Men ingenting var så som det såg ut.
Låt oss alltså nu tala om avgrunden, den avgrund som så förtjänstfullt beskrivits av Jesper Bengtsson i boken Reformismens väg; skillnaden mellan uppenbarelsetro och den kyrkopolitisk lämpliga tron i Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan är vi sannerligen inte ett i tro och det är de breda majoriteterna som gett sig av från biblisk tro. Skyll eller skäll inte på mig. Detta har jag lärt mig av profeten Jeremia.
Profeten kan ha en del att säga, när han läser Svenska kyrkans egen presentation av det stundande kyrkovalet, en folder jag fick i kyrkan. Den som söker namnet över alla namn, Jesus, finner intet, intet, intet. Alltså läser jag den lilla broschyren Bra att veta inför… KYRKOVALET
”Svenska kyrkan är Sveriges största trossamfund med 5,8 miljoner medlemmar. Den kristna grunden innebär ett engagemang för alla människors lika värde och värdighet och för ett aktivt miljö- och klimatarbete.
Som medlem bidrar du till gemenskap, glädje, fördjupning och sammanhang för dig själv och andra, till exempel genom dop, bröllop, andra gudstjänster, öppen förskola, barn- och ungdomsverksamhet, körer och konserter.
Du bidrar också till att bevara vårt gemensamma kulturarv, i form av byggnader och traditioner och du är med och stödjer kyrkans sociala arbete för människor i utsatthet, ensamhet och sorg.”
I korthet: Detta tror jag inte.
Lite påhak på det korta beskedet: Detta vill jag på inget sätt tro.
Ytterligare: Detta är förstås inte vad kristen tro har att säga och inte heller det uppdrag Kyrkan sänts ut i världen att förkunna.
Varför ska jag vara med i ett sammanhang där jag inte alls tror det som uttrycks i den centralt producerade trycksaken jag hämtade i Rydaholms kyrka?
Men det jag tror, kan jag se i psalmboken och de mässordning jag får i samma kyrka. Det kyrkoherden predikar är inte heller sådant som återfinns i broschyren. Så vem i hela världen kan man lita på? Kyrkoherden ! – säger jag. Och då är det väl egentligen inte jag som har problem? Problemet är den sekulariserade, tänkt kundanpassade van-kyrkligheten. ”Van” inte som ”vana” utan som ”vanställd”. Då bör insikten om goda människors tystnad resultera i högljuddhet? Om vi vill vara goda, alltså.
Skulle den lilla broschyren återsändas till Uppsala? Eller ska saken anmälas till domkapitlet? Jag vet inte. Det uppenbara ljugeriet kanske räcker. Bidrar jag som medlem till gemenskap, har begreppet ”gemenskap” förlorat sin innebörd. Och glädje! Jag antar att den glädje jag som medlem i Moheda församling (där jag aldrig firar gudstjänst) bidrar med, är glädjen att de anställda kan behålla sina jobb också i tider som dessa… För egen del kunde jag för mina tusenlappar ha betydligt mer personlig glädje.
Ska det sägas något om det kyrkliga utan att församlingens gemensamma gudstjänst på Herrens Dag nämns, är det för ståthållaren Plinius den yngre (63-113) och mig lika överraskande. Plinius kom ju genom tortyr fram till att de kristna på söndagens morgon just firar gudstjänst och att detta var själva (den harmlösa) grejen. Jag tror Plinius fick fram den sanning som måste upprepas – också utan föregående tortyr – av de kristna.