Domprosten tar en tallrik filmjöl och slänger den i väggen utan att torka upp efter sig. Händelsen är remarkabel. Kan det vara någon av domprostarna GA Danell, Carl Strandberg, PO Sjögren eller Lars Österlin? Kanske domprosten Håkan E Wilhelmsson eller Hakon Långström? Inte Hans-Olof Hansson väl? På goda grunder tror jag ingen av domprostarna om att ha slängt en tallrik filmjölk i väggen. I varje fall inte utan att torka upp efter sig. Besked om den verkliga händelsen, själva fildelningen, har jag fått av dåvarande domprosten själv. Av trycket! Jag har läst Tuulikki Koivunen Bylunds memoarer Äta livet med stor sked, Ekström & Garay, Lund 2021. När det handlar om filmjölk, behövdes tydligen ingen sked, ingen liten och ingen stor. Filmjölken avhandlas på s 110.
Tuulikki klargör hur det går till i det högre ståndet. Om hon verkligen tyckte att Kjell O Lejon i förlovningspresent skulle få en storpack kondomer, är svårt att avgöra (boken s 104) Att hon inte uppskattade Lejon till lejonets fulla värde, inser jag dock. Vid det s k kyrkomötet 1996 hade han sparkats från kaplantjänsten i Uppsala domkyrka. Jag hörde vad som sades: ”Tuulikki hade gått in bland medarbetarna och sagt: – Jag är domprost. Jag kan sparka vem jag vill. (Dag Sandahl, Dagboksanteckningar från Allmänna kyrkomötet 1979 och 1982 samt KM 1983-2000, 20 aug 1996. Dag Sandahls arkiv).
Vid föregående års möten berättade Lars Ekblad att ”Tuulikki övervägt att anmäla ärkebiskopen för JämO. – Han höll upp dörren och förde mig till bordet vid lunchen. Jag trodde det berodde på att han gillade mig, men jag har förstått att det var för att jag är tjej. Lars hade sagt henne, att hon skulle få jobbet [som domprost i Uppsala], det var väl självklart, och avrått från överklagande eftersom hon skulle jobba med dem hon i så fall anmälde.” (Dag Sandahl, Dagboksanteckningar från Allmänna kyrkomötet 1979 och 1982 samt KM 1983-2000, 21 aug 1995. Dag Sandahls arkiv).
Domprost blev hon efter överklaganden, ingripande av JämO, besök hos Ulvskog – men utan förord från stiftet, kyrkorådet, prästfacket eller personalen. Hon ser själv att ”det är ett generöst erbjudande från min sida att ta en sådan tjänst” (aa s 95) ”Såväl strider som gråt och tandagnisslan blev det i församlingen” (aa s 97).
Tuulikki gråter. Kaplanen Lejon uppfattade det maktmedel som ligger i tårar, tror jag mig förstå. Ropade han ”Du är en skam för Svenska kyrkan”? (aa s 106) Och sa han henne att hon var ”en helig ko”? (aa s 105) Nå, Lejon sa upp sig efter att först ha fått betald studieledighet, fattar jag, och när han sa upp sig var det utan uppsägningstid men med ett avgångsvederlag. ”Ifall han kommer tillbaka första januari, tänker jag sjukskriva mig eller ta livet av mig.” (aa s 131) Avgångsvederlaget ”blev inte så dyrt”. (aa s 96) Konflikten hade pågått i tre år. Tuulikki funderar över vilken prövning som varit värst, cancern eller kaplanen. ”Det var inte cancern.” (aa s 97)
Vad man fått höra. Och nu får man läsa!
Jag förekommer (boken s 44), men nu är det inte den berättelse hon gett oss tidigare, nämligen att ”kyrkdörren” stängdes för henne. Den finskspråkiga kretsen fick gärna ha sitt årsmöte i Två systrars källarlokaler i Kalmar eftersom familjen Bobrovsky skulle ordna allt och var vaktmästarpar i kapellet. Hillevi Bobrovsky markerade dock för mig, att det inte var gudstjänst de skulle ha (sådana hade man i Lyckhem på söder) utan just årshögtid och allt vore lättare om hon kunde ordna för detta på hemmaplan. Självklart. Hillevi fick problem när Tuulikki skulle ha bön och samlade folket i kapellet. Hon berättade för mig och jag förklarade, att det som hänt inte var något problem. Sedan ringde den finska stiftsadjunkten Tuulikki.
Jag var som vanligt idel vänlighet och när hon undrade om sådant hon inte förstod, erbjöd jag mig att skicka henne de 17 punkterna så att hon skulle se hur det resonerades. De var ju, som alla minns, ett papper som skulle skapa trygghet för alla, när det gick att veta vilka hållningar som gällde. Syftet med punkterna var att minimera antalet konflikter i själva Konflikten. Tuulikki beslöt sig uppenbarligen för att detta var löjliga punkter (aa s 44). Jag borde dock ha fått ett erkännande för förekommande vänlighet! Jag minns annars mest min häpnad över hur lite Tuulikki satt sig in i ämbetsdiskussionen i Sverige, begripligt kanske – men ändå överraskande. Jag får väl hänvisa till min bok Kyrklig Splittring, Verbum 1993. Det går att veta om man vill veta. Eller boken En annan Kyrka (Gaudete 2018).
Tuulikki skriver (aa s 131) att hon helst skulle vilja vara biskop i Strängnäs, men Visby och Skara och Åbo tycks inte så illa heller. Det förklarar kanske en passage i mina anteckningar: ”Det var överläggningar inför valet av ärkebiskop: ”Tuulikki frågade: – Om Jonas Jonson blir ärkebiskop, betyder det då att en kvinna kan bli biskop i Strängnäs? Henrik Svenungsson avvisade frågan omedelbart: – Vi är här för att tala om ärkebiskopsvalet, inte för att diskutera konsekvenserna vare sig i Strängnäs eller Lund.” (Dag Sandahl, Dagboksanteckningar från Allmänna kyrkomötet 1979 och 1982 samt KM 1983-2000, 22 aug 1996. Dag Sandahls arkiv).
Tuulikki är i Lund den 26 sept 1996 och sitter och samtalar med biskopinnan, dr Inger Hammar ”om biskopstjänsten som eventuellt blir ledig efter KG. Jag utgick från att det blir Caroline. Inger talade om möjligheten att det blir jag.” (aa s 130). Biskopsval har nog föga med Gud att göra, verkar det. Eller är det Gud som inte har med biskopsvalen att göra? Då är det allvar på riktigt.
Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka får vi inblickar i. Innerst inne handlar frågan om bibelsyn, menar Tuulikki, och synen på sexualitet över huvud taget. (aa s 118) ”Vi tolkar enligt den lutherska traditionen Bibeln ur Jesu perspektiv; vi har inte fastnat i den bokstavliga tolkningen.” Ur Jesu perspektiv, vad betyder det? Ska vi pröva Jesu perspektiv på ämbetsfrågan, kanske? Biskop Tord Harlin var emot utställningen. Det skrev han i brev till KG Hammar och Fredrik Sidenvall. Att också Sidenvall fått brevet, upprörde Hammar mest. Vad mycket jag vet.
Jag får veta en del om Tuulikkis falske älskare , som hon höll sig med ett par år, innan hon kom på honom med att hålla sig med ännu en dam. Det är emellertid oklart vem som förförde vem på den röda soffan i biskopshuset i Härnösand, men klart att det hände och just där. Sådana egna erotiska övningar eller erövringar brukar biskopar inte offentligt redovisa, vilket kan tänkas göra informationen än mer värdefull. Att Tuulikki smorde älskaren med lotion, men egentligen fantiserade om hur hon skulle sticka en kökskniv i honom, leder tankarna till spindlars kärleksliv. Är det mer vi inte vill veta? Efter älskarens sorti konstaterar Tuulikki, att hon fått hans döda hustrus kors (ett smycke!!) att bära och därtill en könssjukdom. Pikanta detaljer får vi oss sannerligen till livs från det högre ståndet. Men ville vi veta? Kanske kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* nu får ved till sin brasa? (aa s 159-165)
Stämmer det verkligen att ”kvinnligt ledarskap väcker till liv primitiva reaktioner i det undermedvetna”. (aa s 177). Hur vet vi det – och gäller detta generellt? Belägg? Och vad är kännetecknet för kvinnligt ledarskap?
Intressant är dock utskåpningen av inkompetenta förtroendevalda, som kommer att bli fler, när vi inte längre betalar ut arvoden. Då blir det ”ännu klenare med kompetens i leden” (aa s 186). Minns orden ”ännu klenare”. Men det ska heta ”plump” i protokollet, inte ”klump”! (samma sida).
Ärkebiskop KG Hammar hade tydligen sagt Tuulikki att hon inte skulle bli vald till biskop i Åbo ”eftersom jag är så galen” (aa s 136). Det är samma bedömning dottern gör. ”Det är inte roligt att ha en galen mamma” (aa s 110). Har med detta litteraturstudium min otro i ämbetsfrågan blivit än mer trovärdig, dvs kan otro i egentlig mening vara trovärdig? Jag har inte skakats i min övertygelse i vart fall. Av frukten känner man trädet. Ta ett bett av frukten, gott folk!
En klar brist i boken är att personregister saknas. Eller är det egentligen en förtjänst? Hur det är med Tuulikkis pubesbehåring ges dock besked om, sidan 6 i boken. Uppenbarligen något av en trosfråga.
Hur ska nu Torsdagsdepressionen och SPT hantera memoarerna. Detta kan bara bli intressant. Spekulationerna om vilken könssjukdom Tuulikki ådrog sig har redan börjat. Präster gifta med läkare ska nog uppfattas vara sakkunskapen närmast. När jag gav en kort resumé av boken för en aktad prästman sa han: ”Detta telefonsamtal har aldrig ägt rum!” Ni har i så fall inte läst denna slända heller. Boken kan nog lånas från närmaste sockenbibliotek.
Jag måste lägga till att Tuulikki fått Uppsala kommuns hedersmedalj bland annat ”för att ha visat stor integritet och mod som pionjär och kvinna på mansdominerade poster”. Vad säger kommunen nu om integriteten efter att ha läst boken? UNT får fråga, tycker jag. Och SPT.