När jag förra veckan läste Mona Sahlins bok Maktlös slog – med en släggas kraft – den tanken mig, att det är den upphöjda, men rätt korkade, adeln som ånyo talar. Som på frihetstiden. Bondeståndet och prästeståndet kunde dåförtiden stå emot. Kan de nu?
Problemet i vår tid är att adeln delas in i lite olika klasser med diverse uppgörelser sinsemellan, men det är politiker och journalister och kändisar i en säregen symbios som utgör den härskande klassen. De är få. De bor i Stockholm, De umgås. De håller varandra om ryggen eller, lika möjligt, hugger varandra i ryggen. Hade detta varit ett patientkollektiv på en asyl, dvs hospital, dvs mentalsjukhus, hade vårdarna haft ett snärj. Nu är de potentiella patienterna inte inlåsta utan frigående. De tycks – av min trägna läsning att döma – utgöra en fara för allmänheten.
Politikers inre liv först.
Inför regeringssammanträdet, som gällde enkönade pars rätt att adoptera, fick Mona m fl hjälp av aktivisterna i hbtq-rörelsen. ”Utan modiga, öppna individer som Jonas Gardell, Rikard Wolff, Mian Lodalen, Jon Voss, Eva Dahlgren och Efva Attling, Elisabeth Ohlson med fler med flera skulle den politiska dagordningen ha sett annorlunda ut.” (aa s 45). Då vet vi. Kretsarna är bekymmersamt små och tillgången på invändningar inte ens begränsad utan a priori eliminerad. Det är det värde-lösa som blir tolkningsnyckeln för att förstå Tillvaron. Jag uppfattar mig som lurad av taskspel.
För Mona blir politik ett yrke, egentligen det enda hon kan, och för dessa yrkespersoner behövs föga av formell bildning. Dr Carl Bildt och dr Göran Persson är förvisso doktorer, men det är nog få akademiker som förmår ta detta faktum på allvar. I Carls fall satt han bakom min rygg och förkovrade sig i de konservativa tidskrifter han försågs med – och placeringen är mer än symbolisk. Till det kommer politikerbarnen, själva adelsmärket.
Man föds in i rörelsen, skjutsas uppåt i rörelsen, vinner sina sporrar och blir beslutsfattare på nivå efter nivå. Alla blir kanske inte så offentligt synliga, men makt och maktprivilegier har de. Naturligtvis kan allmogen inte komma åt fenomenet. Men också mitt barnbarn såg hur det fungerar. SSU i Kalmar har en styrelse där tydligen samtliga är politikerbarn. Barnbarnet var inte imponerat, kan jag säga. Barnbarnet såg mest oförmåga till kritiskt tänkande utanför den så kallade boxen. Denna insikt ändrar inget. Här är de som vill upp och kommer sig upp. Adel alltså.
Komminister P noterade fenomenet. Det är som med prästbarnet som blir präst, hanterar sina uppgörelser, tror sig vara lite finare men inte kommer ur beroendena. I varje läge blir sådana personer reaktionärer, dvs också de radikalas radikalitet är en reaktion. Det var begåvat hopkommet – om av komminister P eller mig lämnas osagt.
Journalisterna då?
Jag skrattade när jag hörde radiojournalisten uttala stadens namn: Vet-landa. Staden heter Vetlanda för alla oss andra, inte för honom. Sedan följde jag nyhetsförmedlingen, där det inte gick att riktigt tydligt säga gärningspersonens nationalitet, för då kunde det ta hus i helvete. Men saken visstes – för att använda en listig passivform – och förmedlades på Flashback. Det förklarade informationsunderskottet i media i övrigt.
Det stod inte på förrän radion skulle återge vad folk i den lilla staden tänkte. Enklast uttryckt tänkte de inte – inte i någon mer kvalificerad mening. De redogjorde för synintryck, som gick ut genom munnen utan att dessförinnan ha passerat hjärnan. De sa alltså vad som ska sägas i en situation som denna och detta utan besvärande kritiska reflektioner. Det kristliga, om det nu var det, kom från Missionskyrkan, där man tydligen fick sitta ner och bli omvårdad. Vila och värme eller värme och vila, vilket ni vill. Vätska i form av kaffe eller te. Vi mer råbarkade tänkte: infantilisering!
Fenomenet med snabb journalistik har vi alla kläm på. En journalist skulle timmarna före Trumps stora tal säga vad han kunde tänkas säga! Hur kan det bli så dumt? För att inte tala om covid-journalistiken eller inslagen om klimatet. Bäst i test var väl det där med solpaneler i Texas, som sändes just när den egentliga nyheten från Texas var köld och el-avbrott. Erica Bjärström ska inte anklagas. Någon måste ha beslutat att inslaget skulle sändas! Sedan handlar allt om klimatet och vi skulle förstå att värmen sommaren år 2018 handlade om klimatkatastrofen. Hur var det 2019 och 2020? Ska inte klimatet förstås över en tidsram på 30 år? Vem lurar vem? Fråga Elsa Widding!
Vad gör förresten all Covid-19-rapportering med oss. Blir vi klokare eller bara tröttare och alltmer deprimerade? Inte vet jag. Jag har överlevt hittills. Munskydd tycks olämpliga… Eller lämpliga?
Jag återvänder till Vet-landa och knivdådet.
Naturligtvis skulle många försäkra att de bad. Det kunde jag se på nätet och vi kunde kanske vara glada över att få förenas med en uppsättning välbetalda proffsbedjare. Jag fattade egentligen ingenting. Vad skulle vi be för? Det sa ingen. I första hand bad jag alltså för sjukvårdspersonalen och i andra hand för offren. För egen del var jag tacksam att jag inte varit på skadeplatsen, men det besvärade jag inte någon om utan be-höll för mig själv. Till den militära befälsutbildningen hör ju att möta utmaningen, att bedöma läget på skadeplatsen, låta de svårast skadade vara och försöka rädda de andra. Skulle jag i bön tacka för att en polisman kunde skjuta verkanseld mot gärningspersonen utan att träffa allt annat. Jag vet ju att detta gäller: siktandet var all right, men med träffarna var det värre för de var mer sällsynta. Det har jag läst hos Bansai och hon narras nästan aldrig. (Ester Blenda Nordström, Motorcykel genom Sverige, Bakhåll, Lund 2020, s 75).
Är det dock inte lite konstigt att det så ofta manas till bön i oprecisa ordalag? Finns det något Guds eget löfte att just detta oprecisa ska få ett precist svar? Och biskoparna? Skulle de inte säga: Det är de falska profeterna som utlovar att ni inte ska drabbas av svält eller svärd men lögnsyner, tomma spådomskonster och bedrägliga påfund är vad dessa profeter kommer med och vad gäller präster och profeter så irrar de rådlösa omkring i landet.” Hade biskoparna sagt så, hade de kunnat hänvisa till profeten Jeremia, kap 14 om inte annat. Detta profetens tal är precist om än inte precis uppmuntrande. Mer precist än talet om oprecist bedjande…