Jag är stolt över rubriken ”På sitt sätt sett”. Nu handlar det om begrepp och begreppsförvirring. Skönandar dyker upp och gör anspråk på begreppet ”högkyrklighet”. De är högkyrkliga och för kv*nnl*g* pr*st*r – och någon är just en sådan. De tycks för enkönade vigslar också. Finare är de förstås. Men de trollar med truten, som Mäster i Varberg skulle sagt. Och när ord ändrar betydelse, anar jag Lögnens fader och hans verk.
Naturligtvis undrar jag över varför det ska vara så viktigt att vara högkyrkliig, det som en gång i tiden först var löjligt och sedan blev farligt. Alltid var det något en präst fick lida för att han var just sådan, inte stila med. Har det hänt att det visade sig ogörligt att döma ut högkyrkliga präster som elitistiska dörrstängare, som Gustaf Wingren gjorde? Inte ens offentligt döma dem som ”sexualneurotiker”, som Ingmar Ström sa – eller är detta sakinnehållet som består? I så fall neuros inom ämnesområdet – men av annat slag?
Begrepp ska analyseras i tidens längd. Det vet alla som också vet, att Lögnens fader finns på riktigt och att till själva lögnväsendet hör att begrepp ska skifta mening och betyda något annat än vad de tidigare betydde. I tidens längd innebär detta att veta begreppets historiska rötter, annars vinner betydelselösheten. Sådant ogillar vi. Det är inte OK att ta ett begrepp och vända det till något annat för att alls kunna använda det. En gammal missionsförbundspastor som blir präst i Svenska kyrkan och sedan stoltserar med sin högkyrklighet, ger jag inte mycket för, måste jag meddela en häpen allmoge.
Nils var präst. Han ville deklarerade var han stod när han nu inte var högkyrklig. I den lokala avisan skrev han: ”Jag inte inte högkyrklig men högtidlig.” Vi kallade honom Pater Nisse, förkortat P-Nisse och uttalat ”Penisse”. Alla tycktes glada. Men det är skillnad på präster och präster.
Somliga går i utklädningslådan för att klä upp sig. Samtidens vurm för vackra kläder tar sig klerikala former. I deras förståelse av vad en präst är, hör att prästen kring sig samlar barn/unga/kvinnor/gamla/avsidestagna och alla i behov av hjälp. ”Hjälpismen” är kyrkoarbetarnas själva livsinnehåll.
Andra, de kyrkligt förnyade, använder de liturgiska kläderna för att klä över sig själva och göra ärendet tydligt: De tänker att ämbetet är Kristus-representation och klär sig i Jesus-kläderna. När de klär sig i sakristian kan de höras muttra något som klargör vad de håller på med. Så har det varit med präster tiderna igenom. Enda skillnaden efter 1500-talets reformation gällde när de tagit på sig alban och band ett cingulum (albatrossen) kring sig och nu inte bad så mycket om kyskhet som ett fungerande familjeliv. Ja, ni förstår… Annars var det Jesuskläder som gällde och med visst allvar insikten om att prästeriet är ett ok att bära, också om oket symboliskt är ett band över axlarna. Det symboliska beskrev en realitet.
Prästerna i utklädningslådan är fixerade på ämbetet – på sitt sätt sett. Det ger utrymme för en beundrande skara kring prästen. De andra, de kyrkligt förnyade, samlar inte ”kring sig”. De bygger församling. Då är hållningen att det efterhand blir alltmer fokus på församlingen, det lokala gudsfolket, och allt mindre på prästen själv. Det är som sig bör att församlingen växer till och prästen förminskas – även om prästen lägger på sig ett eller annat kilo.
Dessa präster kan lätt identifiera sin andliga och sin intellektuella gemenskap. Där är fäderna, var och en med sin profil och alla tillsammans med den gemensamma kallelsen att vara präster. Förr i världen ägnade sig biskoparna åt att samla ihop sina präster för att vårda det kollektiva, själva prästkollegiet. Där var de som läste tillsammans; läste teologi i Lund eller Uppsala tillsammans, läste böcker och diskuterade dem tillsammans vid prästkonvent, läste Psaltaren i sina prästgårdar, men ändå i gemenskap med bröderna, som läste i sina prästgårdar och därtill läste tidskrifter och ringde upphetsade telefonsamtal sinsemellan. Individualiteternas symbios var verklighet. Jag prisar den inte enbart. Den var också grund för en myckenhet skvallrande, även om allt skvaller inte var kärlekslöst. Och säg inte för mycket. Dåförtiden fanns kanske ingen tv?
För egen del vill jag inte längre kallas högkyrklig. En Ro/Kn vid en krigsförbandsövning kom en gång och frågade om jag var ”högkyrklig”. Jag aktade kanske inte hans kompetens som så framträdande (själv var jag sektionschef…), så jag sporde vad han menade med ”högkyrklig”. ”Det är väl nästan som nazism”, sa han. Jag gjorde några försiktiga försök att beskriva själva angelägenheten. Men ”högkyrklig” var dåförtiden något man mest kunde skrämma barn (och reservofficerare) med. Inte konstigt att slagordet blev ”Kyrklig förnyelse” – och kyrkligt förnyade är inte alla. Då behöver de precisera hur de tänker på de fyra områden som fader Gunnar beskrev i boken Kyrklig förnyelse (1935, senaste utgåvan på Gaudete 2015): det bekännelsetrogna, det sakramentala, det hierarkiska och (sist!) det liturgiska. Now we are talking.
Gunnar Rosendal skrev om sådant, som resulterade i frigjorda präster, det ska man inte glömma. De satt så fast i en (statlig) kyrkoapparat med en mängd andra uppgifter än prästens, att orden från Osby blev en utmaning att vara präster på riktigt, få ordning på böneliv, studier och prästerlig spiritualitet. Fader Gunnar såg något – men det var inte djupare sett på sitt sätt sett utan på Kyrkans.
Utan omsvep: För själafienden och hans anhang var det nödvändigt att komma denna vision till livs. Pröva denna tanke applicerad på Svenska kyrkan under efterkrigstiden och förtvivla eller förnyas. Det vi nu bevittnar är inte vår allraheligaste kristna tro, den som burits av folk i detta land under sekler. Nu har något nytt kommit. Är det idiotierna från Uppsala om en förnuftsbaserad troslära som styr? I så fall – vem styr den? Vill någon tala fromt, heter det: ”Djävla skit”. Då har man sakligt beskrivit upphov och produkt och kan säga: ”Rätta mig gärna om jag har fel – inte för att jag uttrycker saken andligt precist (för det gör jag) utan för att jag i sak skulle kunna bevisas ha fel.”