Att den internationella kvinnodagen hölls högt i det forna Sovjetunionen, ska vi kanske nämna. Eller inte. En gång inföll denna stora dag på den 2 söndagen i Fastan (eller vad det var). Biskop Bertil Gärtner hade lockats att predika någonstans långt borta. Stor veklagan uppstod och fick medialt genomslag. Det var en provokation att han (professorn mm i Nya testamentets exegetik, som inte i religiös eller någon annan mening trodde 1958 års riksdagsbeslut vara i överensstämmelse med apostolisk ordning,) skulle framträda just denna dag, hette det, ty det var Internationella kvinnodagen! Biskopen svarade att han tänkte att det var 2 söndagen i Fastan och skulle predika över denna dags teman. Var det i detta sammanhang det sades, att Jesus skulle vänt sig i sin grav om han hört detta? Berit Simonsson svarade i så fall att detta inte var fallet, för den kristna trons poäng var att Jesus inte var död och inte längre låg i någon grav. Riksdagsbeslutsdyrkarna från 1958 och därefter har problem, gott folk.
Nu valde Torsdagsdepressionen inför denna måndag att ställa fram ämbetsfrågan utan komplikationer just som en fråga om jämställdhet och Antje, som är teologie doktor och DD h c (vilket betyder att hon är hedersdoktor i Greifswald) sjunger samma låt med änglarna. Det gör för övrigt de flesta. Men skulle frågan ställas om statsmannen m fl tror att Jesus är Herren, blir svaret ett ”nej”, även om det är försett med en fras som ”beklagligtvis”. Då kan självfallet statsmannen inte förstå ett argument som ”Herrens bud” eller ens detta att man hos aposteln Paulus och reformatorn Luther eller Påven (Johannes Paulus II och Benedict XVI lika) möter ställningstaganden om den gemensamma ordningen, den som utgår från Jerusalem. Statsmannen skulle inte heller kunna förklara varför prästvigning är så avgörande viktig för något som var ett statligt reglerat yrke. Det är som upplagt för stor oreda under himmelen. Det vet vi ju bättre nu än någonsin! Denna oreda vill få skapa reda i, och det är naturligtvis i vårt land politiskt omöjligt – men stimulerande likväl.
Torsdagsdepressionens lilla rubrik är ett konstaterande: ”Patriarkala strukturer lever kvar”. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/patriarkala-strukturer-lever-kvar
Det tror jag det. Jag tänker, som docenten O, att biskops- och prästämbete är representation. Jag vet att orden blir fyrkantiga, men på något sätt behöver den uppståndne präster av manskött och blod och har gett instruktioner om hur Gud, som är Fader och Son och Helig Ande, ska representeras, dvs hur det ska bli som han vill. Snacket om att Kristus som uppstånden omöjliggör/onödiggör en representation är ett lärt tal – men inte så insiktsfullt. Skulle inte det betyda att Kristus då gör sakramenten onödiga? Han är ju uppstånden… Det finns de som tänkt/tänker så. Då blir dopet en välkomstceremoni till livet och inte den gåva där det odödliga livet skänks oss. Nattvarden blir en högtid där man (så gott det låter sig göras) minns hur det var en gång för länge sedan och långt borta.
Kaplanen i Gustaf Vasa (ett trosvittne från 1500-talet, Gustav Vasa alltså!) församling Sandra Signarsdotter menar, att vi behöver sätta på oss normbrytande glasögon. Det kan vi visst göra. Men hur skulle det bli om vi satte på oss glasögon som gör att vi klart kan se vad som hänt med Kyrkans herdeämbete sedan år 1960 (och kanske egentligen dessförinnan)? Vilken var den norm Margit Sahlin med flera ville bryta med – och hur? Det kan man läsa dr Sahlin och förstå. För det som blivit, var alls inte det hon ville. Problem, problem. Hur bryter vi tillbaka till den andra normen? Frågar åt en kompis!
Lisa Tegby vidimerar att man har välkomnat henne med värme i kyrkolivet. Samt med skadestånd till henne, när hon inte fick bli domprost i Härnösand!. Denna senare lilla pekuniära detalj, nämndes dock inte i Torsdagsdepressionen. Men hast Du mir gesehen! ”Vi behöver fundera på vad vi ska göra för att fler pojkar ska känna sig hemma.” Ett möjligt svar vore förstås av avfeminisera kyrkolivet, dvs göra det mänskligt. Då behöver vi nog gräva ner oss till 1860-talet eller så, när de brittiska forskarna ser ett trendbrott då kvinnor tar över kyrkolivet. När Kyrkan föses ut i marginalen blir det det kvinnliga som gäller. Sug på den! Och Folke T Olofsson sa för mycket länge sedan det som nu tas upp: Kyrkan blir en del av en lägre värderad omsorgssektor. Det sa Ninna Edgardh i samma Torsdagsdepression nu. 30 år senare drygt. Samtiden är onödig. Ni skulle ha lyssnat!
Antje intervjuades i Femina.
Vi fick först veta att hon inte fattat, men det hon inte fattat kan vi nog inte fatta. Hon antyder att just hon inte var välkommen till den tjänst som först tänkts, den hon ”egentligen” skulle komma till. Men hallå! Så gick det inte till. Vi skickades hitan eller ditan och det beslutet låg hos biskopen. Något ”egentligen” fanns inte. Men var det så att en kyrkoherde inte ville ha en kv*nnl*g pr*st att handleda, var kanske den placeringen inte så välmotiverad? Den handlade i så fall inte om Antje. Fram med detaljerna. Vilken var församlingen i Stockholms stift år 1980? Varför skulle inte det beslut gälla som vi antagit, att kv*nnl*g* pr*st*r hade företräde?
Antje hade tydligen inte grunnat särskilt mycket på det, men efter”flera år” förstått, att det handlat om att i den församlingen ville man inte ha en kv*nnl*g pr*st. Detta faktum, om det nu är ett sådant, lyfts fram som ett ”jag” och detta faktum hade, om hon vetat ”gett en bitter smak åt min prästgärning”. Det låter något. Å andra sidan ville dom inte ha Jesus överallt heller. Det gav en bitter smak åt hans frälsargärning, kan vi förstå. Antje kunde kanske nämnt att hennes egen kyrka i vårt södra grannland inte, av något för oss obekant skäl, antagit henne som prästkandidat?
Det är dock intressant hur tydligt hon gör klart, att hon inte fattat vad ämbetsfrågan handlar om. Hon hade inte pejl på debatten. Jag tror på goda grunder att hon inte läst in sig på den heller –egentligen utifrån maktargumentet att det finns sådant, som man inte behöver diskutera. Alltså blir det en fråga om att värja sig och säga att det finns viktigare saker att diskutera. Viktigare för en ärkebiskop än hur Herren vill ha det i sin Kyrka?
Det var två kv*nnl*g* pr*st*r som först noterade det narcissistiska draget hos Antje: ”Där en man exempelvis skulle bedömas för tydligt ledarskap får du som kvinna höra att du är arrogant och inte tål kritik”, säger Antje. Så ska det låta. Morsan var i alla sammanhang chef. Hon hade aldrig sagt så, men kanske inte heller kallats arrogant eller inte kunnat tåla kritik. Hon var nämligen reflekterande. Antje ångar på och det finns ett applåderande gäng kring henne. Om hon är tydlig som ledare? Nja, hennes ledarskap är inte av det majeutiska slaget, det där hon förlöser människor och tankar, så mycket tror jag mig sanningsenligt kunna säga.
Naturligtvis kommer dilemmat att folk i det ekumeniska är artiga mot varandra och att det ekumeniska samarbetet med en kvinnlig ärkebiskop skulle blivit lättare är ett påstående som kan kompliceras. Det är en slags förbannelse att vänlighet alltid ska uppfattas som ”teologiskt gillande” i de sjuka kyrkliga miljöerna.
På slutet kommer insikten att jämställdhetsarbetet ständigt måste erövras på nytt. Det måste ämbetsfrågan också. Problemet är nog att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* tycks bra både på jämställdhets- och ämbetsfrågorna. Detta är en dubbel kompetens för framtiden. Den hotar kyrkosystemet. För tänk om det finns någon patriarkal struktur som är kyrkobärande utan att uttrycka brist på jämställdhet? Något vi missat och missar? Och tänk om ämbetsfrågan handlar om – ämbetet?
Nu ska jag fira internationella kvinnodagen. I går firade jag en före detta domprost. Livet för en kyrkokristen är rikt.