Det kommer från flera håll nu. Min vän, chefen för avdelningen för mentalvården på Hälsodepartementet i Nordirland, ser ett markant ökat tryck på psykvården och fruktar en höst med närmast katastrofalt tryck på psyk- och mentalvård. Den lockdown som genomförts i många länder har fått till följd, att många unga dör – inte en mängd äldre som i de rikare länderna alltså. Antalet levnadsår som går förlorade tycks fler på grund av lockdown än på grund av Covid-19. Vad gör vi om det visar sig att boten är värre än soten? Och vem kan göra något?
Den bibliska insikten är väl den Cornelis på sin tid förmedlade: ”Kanhända det blir bättre, men bra lär det aldrig bli.” Just därför är det alltid läge för misstänksamhetens hermeneutik. Vi har en själafiende. Lurendrejeriet är villkor och halvsanningen är ingen sanning. Komplicera mera! Integrera invändningarna, exkludera dem inte (i vart fall inte oreflekterade!).
Ni tycker att detta är ett manligt sätt att se på saken, lite befriat från känslopjunk? Nåja.
Jag antar ,att det är frågan om manlighet som nu bör ställas. Jag menar, har Olle Nystedt (1888-1974) till ingen nytta skrivit den lilla skriften Bliv en man. Ett ord till pojkar (SKDB. 4 uppl Stockholm 1932. 20 öre)? Småskriften kom i sin 15:e upplaga år 1959. Jesus kan ge mig den manliga ödmjukheten, skriver Olle. I hans sällskap blev lärjungarna verkliga män. (aa s 8) ”Kom ihåg, att Gud har tänkt någonting stort om dig. Han har menat, att du skulle uträtta något viktigt här i världen. Han vill att du skall hjälpa till att göra världen bättre, renare, lyckligare. Med hans hjälp kan du det. Du tänker väl inte svika ett sådant förtroende! Du vill väl inte gå miste om en sådan livsuppgift. Börja då med detsamma att göra det du vet, att Gud vill, och ditt samvete bjuder. Inte är det säkert, att ditt verk kommer att omtalas i tidningarna. Men det kommer att uppskrivas i Guds bok. Och på den vägen blir du – en man. (aa s 8)
Jag minns vad Olle skrev strax dessförinnan: ”En man tar livet på allvar, och därför är han glad.” (aa s 7)
Olle Nystedt hörde inte till mina närmare vänner, det ska jag inte påstå. Men han hörde till bekantskapskretsen för oss som var kyrkliga. Pastor primarius blev han och hans (lätt äcklande) moralism, till evangelium omvandlad lagiskhet, den fromhet i Göteborgs stad som transformerats till den liberala upplysningskristendom, som hörde ungkyrklighet till.
Han var för kv*nnl*g* pr*st*r, Olle, den ende präst som 1957 röstade för reformen. Var han feminist? Han pläderade för ridderskap: ”Nu finns det flickor, som inte alls äro som de borde vara. De tyckas inte ha något emot att pojkar äro hur närgångna som helst mot dem. Skulle du vilja gifta dig med en sådan flicka en gång? Vill du ha en sådan till dina barns mor? Ganska säkert inte! Låt dem då vara! Du är för god för sådant sällskap.” (aa s 6) För god för? Är detta kristendom eller borgerlig konvenans, vilken är skillnaden och var går gränsen dem emellan? Jag tror jag får kalla in etikern Dr F. Bör vi göra en klassanalys? Eller bara analysera vad vi kan förstå av den kyrkliga strategin för att skapa framtid och inte bara moraliskt högstående män? Finns här ett illa dolt budskap till arbetarklassens kvinnor, de som kunde uppfattas vara – ja, vad då?
Jag tror problemhärvan kan göras rätt tydlig, men i grunden är det underliggande problemet att pastor Olle Nystedt talar i tiden,som alla moralistiska idealister gör. Han talar om könslivets område (aa s 5), men har inget att säga när det gäller gudstjänstlivets område. Jesus nämns som något den unge pojken läser om i evangelierna och där ser den pojken ”hurudan en verklig man är: stark, ren, allvarlig, glad och ödmjuk inför Gud.” (aa s 8) Olle har – så folkkyrklig han ska vara –faktiskt inte en hållbar församlingssyn, inte en som han kan locka pojkar att dela. Han kör lagisk moral, pojkscoutetik. En mängd unga pojkar måste uppfatta, att detta är Kyrkans ärende. För detta behövs kanske en förebild – men i egentlig mening tycks en frälsare rätt obehövlig. Det hindrar inte att en man böjer sig inför Jesus Kristus, men oklart var och egentligen varför.
Olle Nystedt tror på nävrätten. Om någon varit närgången mot din syster eller mor, gissar Olle ”att du skulle ge honom så mycket stryk han tålde vid”. Nämnde jag att Olle i kyrkomötet röstade för det unika gudomliga riksdagsbeslutet år 1957? Då måste väl frågan ställas. 15 upplagor av denna lilla skrift och ett kyrkoliv som ändå för oss inte var särskilt maskulint – vad säger detta? Är det just därför att verkligheten ser så annorlunda ut i en vanlig kyrkoförsamling som småskrifter av detta slag tarvas?
Själva affärsidén bland alla ord, så som idén kan lyftas fram, är väl att lagiskheten går bättre än evangeliet. Reformatorerna visste och predikade just därför evangelium liksom på trots. Med facit i hand, den uppskattade nystedtska förkunnelsen gav en mängd upplagor men föga annat. Det kyrkliga grundfelet var han ideologiskt oförmögen att se, han och många andra. Den här sortens förkunnelse ledde oss steg för steg till de tomma kyrkbänkarna, de som skoningslöst avslöjas i tider som dessa. ”Förmågan att med fyndig enkelhet belysa också invecklade frågor hörde till N:s största talanger”, heter det i Svenskt Biografiskt Lexikon. Frågar ni mig, men gör inte det, skulle jag säga: ”Den fyndiga enkelheten sammanfattar väl vad som inte leder till kyrkolivets förnyelse.”
Den skarpaste analysen av överhovpredikanten Nystedt görs i den satiriska novelletten Det lyckliga landet – en nordisk folksaga av Jan Redin. Den skrevs i Rundbrev om Kyrklig förnyelse och återfinns i den värdefulla boken Kyrklig Förargelse, Pro Veritate, Uppsala 1978. Utgivare var och är Dag Sandahl.
”Pastoratets dansvideo blev uppskattad av många”, heter det i mången socken. Församlingspedagogen hade ”jättekul” förklarar hon. Det ”verkligen var roligt” att få göra Jerusalema challenge och syftet, att sprida glädje, sägs ”sannerligen” ha lyckats. Bara en riktig man skulle i denna eufori fråga om lönekostnaderna för inslaget. Som väl är, har vi nog blivit mot sådana där riktiga män som efter Nystedts anvisningar slåss. Men vad hade Olle Nystedt sagt nu?
Jag tror jag lämnar slutordet till David W. Virtue:
”By any standard of reckoning, the Church of England is heading down the same road as The Episcopal Church and it will meet the same end. There will be dying dioceses and aging congregations, with no new bodies to fill empty pews in dying parishes. In the end, sin never wins. Never. Det borde Olle Nystedt ha tänkt på.
Gott folk, det är kört. Sug på den analysen!