Lars Norén är död, men därmed inte svartsynen. Vi kan fortfarande fira ”Norén-jular”. Än bättre är det för dem som har med Svenska kyrkan att göra. Då begränsas liksom inte svartsynen. Man kan leva kyrkoliv i en Norén-kyrka, en där illa blir värre och värst och där allt genom sin egen inre logik förs mot katastrof. ”Nu kan det inte bli värre!” sa pessimisten. ”Åjo!”, sa optimisten. Hade Norén fattat lite mer av det drama som dag efter dag utspelats i Svenska kyrkan – och utspelar sig – hade han kunnat skriva lysande skådespel. Nu får vi hålla till godo med Torsdagsdepressionen och göra egna nedslag i verkligheten då och då.
Vi kan väl börja med pannkakan i Härnösand. Det finns fina pannkakor, som på ett fördelaktigt sätt skiljer sig från något annat naturligt förekommande. Tänk om detta varit en konflikt med en komminister och ett kyrkoråd? Då hade arbetsrättsfrågor ställts. Hade sådana frågor ställts i Härnösand, hade utfallet inte självklart blivit lika, säg, episkopalt.
Vad kunde en lokal konflikt ha gället? Kanske att kyrkorådet uppskattade sin kyrkokamrer men tyckte illa om komministern, som hamnat i en diskussion med kamrern om ett par teologiska kontroversfrågor. Nu hörs av själva ordet ”kontroversfrågor” att sådana ska vara kontroversiella, men kontroverser skys som pesten. Det beror förstås på två omständigheter. 1. frågorna om sanning och lögn ställs inte och 2. insikten om att det finns en avgrund mellan de två styrsystemen i Svenska kyrkan och dess olika värderingar ska inte resultera i klarspråk, dvs kontroverser. Alltså vänder sig kyrkorådet till domkapitlet och försäkrar att det finns inga läromässiga skäl till att göra sig komministern kvitt. Det handlar om samarbetsproblem. Då har domkapitlet inget att säga. Komministern får 3 månadslöner, 6 eller 12, inte vet jag. Och så ska någon ny anställas. Det är så det går till med vigningstjänsten rent arbetsrättsligt. Men i Härnösandsfallet fick vi en annan ordning, en där biskopen de facto har en fullmakt.
Den som läser Överklagandenämnden noterar alltså, att nämnden undvikit allt som har med arbetsrätten att göra, just det stiftsstyrelsen anförde. Detta är en omständighet som borde bekymra något. Står inte arbetsrätten över, när vi fick ett problem som kyrkoordningen faktiskt aldrig reglerat?
Den utköpte komministern är fortfarande präst. Efter en konflikt i Växjö stift, som löstes, var Sven Thidevall fortfarande biskop med bibehållen lön fram till pension och därtill med uppgifter att lösa, dvs forska och skriva. Tanken att en biskop måste avkragas för att vi ska kunna bli biskopen kvitt, är en ny tanke. Den gamla lösningen i Stockholm var förresten inte avkragning utan dekapitering. Men då var det 1500-tal.
Lite mer till pannkkakan, grädde på moset, får man väl säga att kravet att stiftsstyrelsens ledamöter bör ställa sina platser till förfogande är. Nu jublas i stiftet över att ”rättvisan” har segrat. Svenska kyrkan är och förblir en episkopal kyrka. Tja, med ett biskopsämbete som kallas ”vigningstjänst” och med riggade biskopsval? Storordigt heter det, att några beslutsfattare har åsamkat Kristi kropp” en skada. Vilken kropp talas det om då? ”Kyrkans alla medlemmar och anställda, förtroendevalda, idella och vigningstjänst”. Än Herren Kristus själv, då? Han nämndes inte, märkligt nog. Och det enda anständiga, heter det, är att ett antal förtroendevalda söker försoning för att sedan ställa sin platser till förfogande. Hur dumt kan det bli på en skala till 2? Är det försoning ska de väl inte gå?
Det verkar som om folk i stiftet under en tidrymd om kanske 6 år inte fattat att något varit problematiskt i stiftet. Riktigt vari problemen bestått, har vi inte fått veta. Vad är 100% ärlighet om vi vill veta? Vill vi veta varför stiftsdirektorn inte ville vara kvar? Var hon bondeoffret? Kyrkoherde Ulf Söderlind ställer avgångskrav på stiftsstyrelsen och deklarerar: ”Vi övriga kommer att kämpa för en försoning.” Vad betyder det egentligen? Att syndarna får gå och sedan ska de rättfärdiga försonas med varandra? Vad handlar försoning om i det läget? Är det entusiasterna från 1500-talets Geneve som går igen i kyrkoherden Söderlind i – Gideå?
Jag kan inte hjälpa att det bör ha handlat om en rätt rejäl konflikt eftersom den har hanterats under flera års tid. Det tycks glömt nu. Hade Eva varit komminister hade hon raskt köpt ut och så hade vi inte talat mer om den pinsamheten. Nu är Eva biskop. Ser vi en avgrundsdjup konflikt mellan regeringspartiets religionspolitik och bekännaren Eva? Om så gäller denna konflikt antagligen i mängder med fall, som hanteras arbetsrättsligt och bara så. Utan besvärande komplikationer, alltså.
Jag återkommer gärna till talet om vigningstjänsten, det gemensamma uppdraget när det syns att det är skillnad på pannkaka och det där andra och lika tydligt kan förnimmas, att somliga grisar är mer jämlika än andra.
Eftersom nu alla ropar i kör behövs någon viskande stämma som frågar inte efter berättelsens stora drag utan detaljerna. Finns det ett stiftsstyrelsens arbetsutskott och vilka sitter i så fall i det? Vem är ordförande? När det talas om biskopens andliga ledarskap, betyder det att andlighet blir något eteriskt, eller tar det färg och form så att stiftsstyrelsen använder biskopen för andlig vägledning in i de heliga mysterierna? Vilka utfästelser gick de förtroendevalda till val på? Vad tyckte Eva om vad de ville? Och är det en komplikation, att Eva kunde tänka sig sig själv som stiftsdirektor – var det upplagt för stök och bök då? Är motsättningarna personliga eller principiella?
Lyssnar vi på Antje är det alltså en förtroendekris i Härnösand som måste lösas. Kyrkostyrelsens första och andre vice ordförande, Wanja och Daniel, har intet att tillägga. Men kyrkokansliet vill ”bistå i den mån det är möjligt”. Varför tycks folk i Härnösand tro att något avgörande viktigt redan har hänt genom överklagandenämndens beslut? Det undrar jag.
Några stift i Svenska kyrkan sticker ut, eftersom de har få präster med högre akademisk utbildning. Härnösand hör till dem ((en enda i tjänst, tror jag, vår vän Göran L). Jag vet inte vad det säger, men tills jag fått veta det, hävdar jag i största allmänhet och med bestämdhet: Något säger det.
Är problemet mindre konflikten än inkompetensen att hantera det normalfall som gäller i en kyrka med själva avgrunderna som vardag? Jag undrar svartsynt. Vi ser ett kyrkosystem i förfall. För detta behövs ingen Norén. Var och en sin egen Norén. Eller: Je suis Norén!